Deckare: Prins Zaleski

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, september 25th, 2021

Prins Zaleski. Fyra klassiska pusseldeckare

Matthew Phipps Shiel

Aleph bokförlag. 114 sid

 

Det brukar sägas att Edgar Allan Poes novell Morden på Rue Morgue är den första detektivhistorien och att det var med den som genren föddes 1841. Det fanns gott om andra berättelser av tidigare datum som innehöll hemska brott och problemlösning. Men mycket av det som vi idag känner igen som en detektivberättelse formuleras just av Poe i hans tre noveller om chevalier Auguste Dupin.

Några decennier senare skrev Arthur Conan Doyle sin första roman om Sherlock Holmes, En studie i rött. Den publicerades som följetong i tidskriften The Strand Magazine 1887. Då fullbordades genren.

Auguste Dupin och Sherlock Holmes har jämförts många gånger, främst när det gäller deras olika metoder för problemlösning. Dessa både karaktärer har stora likheter. De är ekonomiskt oberoende och även om ingen av dem kommer från den översta aristokratin så har båda en aristokratisk stil. De är arroganta, excentriska och har exklusiva intressen. Båda använde droger. De står över andra människors normer och regler – de är ett slags övermänniskor. Det var tongångar som låg i tiden. 1885 fullbordade Friedrich Nietzsche sin mycket spridda bok om övermänniskan – Så talade Zarathustra.

Det finns en rad detektiver som försöker överträffa Dupin och Holmes. Inte bara när det gäller problemlösning utan också när det gäller excentricitet och aristokratiska vanor.

En liten pusselbit i detta pussel är prins Zaleski framskriven av den engelske författaren Matthew Phipps Shiel (1865-1947). Fyra korta noveller med den problemlösande prinsen finns nu återutgivna. Tre av dem är ursprungligen publicerade 1895, den fjärdes tillkomst verkar vara en smula osäker.

Insvept i opiumrök (?) och ofta utan att röra sig ur fläcken löser prins Zaleski de mest intrikata mysterier fulla av bortglömda släkthemligheter och chiffer. Shiel gör verkligen sitt bästa för att slå Dupin och Holmes. På papperet så lyckas han men till priset av sina historiers läsbarhet. De är i princip oläsliga. De är fyllda av sina komplicerade mysterier som läsaren verkligen inte har någon chans att lösa. Endast övermänniskan Zaleski kan det. Distansen blir för stor för att man ens ska kunna beundra hans slutledningskonst. Redaktören för boken, Per Olaisen, kallar författaren för dekadent och det är väl just denna dekadens som ändå gör läsningen mödan värd. Så här kan det låta:

”Den ångande atmosfären dallrade till låga, svävande klanger från en osynlig speldosa när jag trädde in. Prinsen vilade på en soffa från vilken draperingen av silverspunnet silke strömmade ut i vågor över golvet. Bredvid honom, utsträckt i en öppen sarkofag på tre mässningsbockar, låg en mumie från det forntida Memfis, från vars övre del den bruna svepningen hade ruttnat eller rivits bort, ohyggligt blottande de nakna grinande anletsdragen. Zaleski lade raskt ifrån sig en lång juvelprydd turkisk pipa och en ålderstigen velängtext av Anakreon…”

Det finns en del småfel i den korta boken som kan ha med korrektur och översättning att göra. Till exempel tror jag inte att Zaleskis betjänt skulle ha tilltalat sin herre med du. Men trots dessa fel är det en bragd av det lilla förlaget Aleph att ge ut boken. Den annonseras som den första i Alephs Deckarbibliotek – jag hoppas att kommande titlar blir minst lika aparta.

—

Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion