SACD: Orkesterverk av Béla Bartók

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, januari 11th, 2022

Béla Bartók: Music for Strings, Percussion and Celesta; Concerto for Orchestra (BIS/Naxos). Speltid: 69’09.

Helsinki Philharmonic Orchestra, Susanna Mälkki (dirigent)

Betyg:

 

Här har vi två av 1900-talets mest betydande orkesterverk: Béla Bartóks Musik för stråkar, slagverk och celesta (1936) och Konsert för orkester (1943). Många kan ha hört delar av det första utan att veta om det. Det bidrar nämligen i hög grad till den kusliga stämningen i Stanley Kubricks The Shining. Kubrick var ju känd för sin förmåga att använda klassisk musik med suveränt resultat i sina filmer, som Händel och Schubert i Barry Lyndon, Richard och Johann Strauss i 2001, Sjostakovitj och György Ligeti i Eyes Wide Shut.

Bartóks verk finns naturligtvis i en hel rad inspelningar, så man kan fråga sig hur Susanna Mälkki och hennes Helsingforsfilharmoniker står sig mot Ferenc Fricsay (DG), Georg Solti (Decca), Zoltán Kocsis (Hungaroton) och alla de andra. Svaret är: alldeles utmärkt. Och så kan hon och vi glädja oss åt det förträffliga BIS-ljudet – och ljudet har sin betydelse. En poäng med Konsert för orkester är ju att hela orkestern och alla dess instrumentgrupper ska få glänsa. Det får de här. Men ett klart ljud är förstås viktigt också i den suggestivt lågmälda och ödsligt hotfulla ”nattmusiken” i Musik för stråkar, slagverk och celesta.

Mälkki har den rätta energin och attacken, och hon kan bygga stegringar och stanna upp i stämningar. Även den underbara melodin i konsertens ”Intermezzo interrotto” formar hon vackrare och bättre än många andra som jag hört – men för att få det där riktigt ungerska suget får man gå till ungrare som Fricsay och Kocsis. De, liksom Solti, får också stråkarna att verkligen låta som en ungersk cimbalom i finalinledningen på Musik för stränginstrument, slagverk och celesta. Det är väl ingen stor sak, men det är en rolig detalj.

Det finns som sagt en rad fina inspelningar av dessa fantastiska verk, som tycks ha lockat ”alla” de stora dirigenterna. Den som, i alla fall för mig, sticker ut lite extra är ändå Zoltán Kocsis (Fricsay faller ju på ljudet). Men Susanna Mälkki är också en fröjd att höra och hon seglar rakt in i toppskiktet. Ingen som satsar på detta album lär bli besviken. Dessutom satsar BIS på miljövänliga förpackningar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.