CD: Trasighet och fransar med Iris Bergcrantz

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, april 19th, 2022

Iris Bergcrantz: Trasighet och fransar (Ladybird/Naxos). Speltid: 46’30.

Iris Bergcrantz (sång), Calle Brickman (piano), Anders Fjeldsted (kontrabas), Andreas Fryland (trummor), Anders Bergcrantz (trumpet), Jasmin Gomaa (valthorn), Maria Bergström och Samuel Lundström (violin), Elina Nygren (viola), Johanna Hydén Lander (cello)

–

Betyg: 

 

I det gamla satirprogrammet ”Mosebacke monarki” delade man en gång ut julklappar till kända personer. Olle Adolphson fick en ny melodi att använda till sådär tjugo (eller hur många det nu var) nya sånger. Det var ju lite taskigt – och dessutom orättvist. Nog visste han att variera sina melodier, och flera av sångerna tillhör den svenska visskattens verkliga dyrgripar. Hans egna insjungningar är naturligtvis omistliga, men så vitt skilda artister som Håkan Hagegård, Monica Zetterlund och Mikael Samuelson har också lockats att göra egna album med hans visor. Och ett mästerverk som ”Trubbel” har lockat såväl Håkan Hellström och Charlotte Perrelli som Freddie Wadling, Tommy Körberg och Lill Lindfors – och en del andra.

Men nu ska det handla om Iris Bergcrantz. Redan på hennes förra cd, Young Dreams (Vanguard Music Boulevard) kunde man höra ”Nu har jag fått den jag vill ha” i en oerhört fin och berörande tolkning. Så det är kanske inte så förvånande att hon ägnat sitt nya album, Trasighet och fransar, helt åt Adolphson. Det är bara att tacka och ta emot. Att hon har valt bort hans mer burleska och dråpliga låtar är nog klokt utifrån Bergcrantz’ röst och temperament, och det är inte heller så att jag saknar dem. Det här är ett genomtänkt urval som framförs på ett alltigenom personligt sätt och med väl anpassade och mycket snygga arrangemang av i första hand Bergcrantz själv, men även av Anders Fjeldsted och Anna-Lena Laurin. Ibland sätter finstämda stråkar tonen, ibland är det uppfriskande jazzigt. Det senare gäller t.ex. den härliga, lite studsande, tolkningen av ”Vad tänker han på”.

När en kvinnlig sångerska tar sig an Adolphson blir jämförelser med Monica Zetterlund nästan oundvikliga. Men var lugna! Bergcrantz försöker inte låta som Monica Z. Hon är sannerligen ingen blek kopia. Hon låter som sig själv. Och det räcker långt, mycket långt. Rösten är ung och ljus utan att förfalla till det där påfrestande barnsligt flickiga som blivit populärt hos en del andra sångerskor. Dessutom har hon uppenbart begrundat texterna för att kunna förmedla visornas olika stämningslägen. Och om nu någon undrar, så är hennes version av ”Trubbel”, med dess markanta tempoväxlingar, riktigt, riktigt bra. Jag är också tacksam över att hon även denna gång tagit med ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Hon gör den så naket sorgset och varsamt ömsint, så vemodigt kärleksfullt och kärleksfullt vemodigt, att den går rakt in i hjärtat.

Iris Bergcrantz och, inte att förglömma, hennes medmusiker påminner oss om vilken rik visskatt som Olle Adolphson lämnade i arv. Men de inte bara traderar sångerna; de får oss att höra dem på nytt. Detta är en skiva både för den som vill upptäcka Olle Adolphson och för den som känner honom väl men vill höra det bekanta på ett lite annorlunda men alltigenom övertygande sätt.

Olle Adolphsons minnespris gick i år till CajsaStina Åkerström. Men nästa år bara det måste gå till Iris Bergcrantz! Trasighet och fransar är ett helt underbart album.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS: Den 21 maj kommer Iris Bergcrantz till Makeriet i Örebro.