Scen: Skapelsen (Örebro Teater/Riksteatern)

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen, Uncategorized torsdag, april 27th, 2023

Skapelsen

Örebro Teater (i samarbete med Riksteatern)

Manus och regi:  Ada Berger

Medverkande: Karin Bengtsson och Madeleine Ferraud

Scenografi och kostymdesign: Daniel Åkerström Steen

Ljusdesign: Hannele Philipson och Sofia Linde

 

En idag på scen sällsynt realistisk scenbild ligger framför oss redan när vi sätter oss i bänkarna. Ett kök av lite gammaldags slag med spis, diskbänk och köksbord. En havande kvinna går lite rastlöst omkring med en mobil i handen, försöker förgäves få kontakt med sin man.

Realismen, ”diksbänksrealism” sa man förr, skapar ett NU och en kompromisslös verklighet. Det är bra, för vi ska få vara med om en historia som blandar dröm och verklighet, som kunde kallas både science fiction och dystopi. Men som egentligen vill öppna våra ögon för den ovedersägliga verklighet vi står inför: Klimatkatastrofen.

Regissören och författaren till stycket, Ada Berger, hade själv länge blundat för den. En filosofs ord väckte henne, men att skriva en pjäs om klimatkrisen lockade henne inte. Tills hon hittade det känslomässiga greppet och Skapelsen kom till.

Jag känner greppet starkt i en scen där den havande kvinnan möter sin blivande dotter – som vuxen! Ja, plötsligt så slänger Ada Berger oss mellan tidsåldrarna på ett smått genialt sätt. Genom dottern, som då är lika gammal som sin mamma – som strax ska föda henne – hänger ni med …? Alltså, genom dottern förflyttas vi 40 år framåt till 2063 – in i framtiden. Och den är inte ljus. Man vågar inte gå ut om dagarna, maten är slut och ingen vill skaffa barn. I den scen jag tänker på, urskuldar sig modern med att hon minsann tänker på miljön, inte har bil och aldrig flyger. Dottern står alldeles tyst – och Karin Bengtsson som spelar henne lyckas visa en outsäglig sorg, som i sin uttrycksfullhet säger allt om hur det ska bli om 40 år. När modern pratar om att vi måste ha hopp fullkomligt exploderar hon. I nästa nu sväljer hon pillret som gör att hon inte får barn.

Tidskasten dras faktiskt ännu längre när modern – spelad av Madeleine Ferraud ­­– blir den dotter, det barnbarn som – trots pillret – är så efterlängtat. Och vidare när modern får möta sin mamma.

Det kan låta virrigt, men det hela är elegant och lekfullt spelat och väcker det helhetsperspektiv som ämnet klimatkatastrofen kräver. Få politiker ser längre än sin egen mandatperiod. Vad Skapelsen gör med mig är att jag inte bara funderar på mina barn och barnbarns liv, utan på deras barn och barnbarn – och deras …

Ada Bergers pjäs målar upp länkarna mellan flera generationers kvinnor på en alltmer förödd planet, på ett drabbande sätt. Redan i början läser en högtalarröst årtal och namn på mödrar och döttrar ända från 1500-talet och framåt. Dock en lite tråkig och enformig start på ett stycke som sedan leker sig in i märgen på åskådaren.

__________

Martin Dyfverman