Naturessä: Hemma vid myren
Bokhyllan, Övrigt, Recension fredag, september 22nd, 2023Tomas Bannerhed
Hemma vid myren och andra texter om naturen i våra liv
Illustrationer av Mattias Bäcklin
Weylers förlag. 189 sidor. Nyligen utkommen.
För tre år sedan utkom Tomas Bannerhed med essäboken En vacker dag, vilken skildrar en vårdag, från tidig morgon till sen kväll, i naturen. I föreliggande bok samlar författaren en rad skilda texter om naturen. Det är texter om både naturen och om hur den skildras. Förutom text, innehåller boken också en rad blyertsillustrationer av Mattias Bäcklin, vilka förstärker textens motiv.
Bannerhed har förutom naturprosa, även skrivit de två romanerna Korparna samt Lugnet, av vilken den första har filmatiserats, om än ganska fritt. Han har även medverkat i radio där han samtalat om fåglar om natur. Bannerhed må vara född i djupa Småland, men han bor sedan länge i Stockholm. Är det en stadsbogrej att skriva så här om naturen?
I förordet skriver han att hans bok ska läsas för att ge glädje att vara i naturen. Med hjälp av den kan man möta fåglarna och skogarna. Den är inte menad att undervisa om fauna och flora, nej. Den ska ge glädje och visa att naturen är något som består, något vi alltid kan bära med oss och återvända till.
Det heter att ”[n]aturen betyder helt enkelt något för många människor även i vår vilsna, jagupptagna värld, kanske särskilt här i Norden där årstidernas växlingar har varit så sammanflätade med själva livets rytm i alla tider, och där den omfattande inflyttningen till städerna hos många gött en längtan tillbaka till något mer ursprungligt och bestående, kanske manifesterad i en röd stuga vid skogens kant”.
Essäerna handlar om hur fåglar om våren varslar om sommarens väder; hur årstiderna korresponderar med vilka djur vi ser; hur naturen erbjöd en fristad under pandemin; hur naturen bär på minnet av vem vi en gång var, speglar det; hur människor genom historien har undrat vart flyttfåglar tar vägen när de försvinner; hur naturen kan få en att känna sig som en främling, och hur det kan vara befriande; hur naturen genom högtider har hållits som magisk; och mer.
Det kanske viktigaste som Bannerhed gör, är att låsa upp ett språk om naturen, ett språk som alltid funnits där men som nu blir tillgängligt. Det heter att björkar är spädgröna, att rödhaken kallas tjäderklocka på grund av vad den gör, att när blåmesen sjunger så svirrar den, och att bladlöss avföring kallas för honungsdagg.
Bannerhed skriver också om hur fåglar, så som taltrasten, har interagerat med människan och vår kultur. Förutom att vara ett kärt vårtecken, har dess sång varit föremål för härmning genom historien. Beroende på var man bor härmar man den olika och kallar den olika. Det är sådana små utvikelser som får Bannerheds bok att lyfta, och den lyfter.
I texterna går också Bannerhed i dialog med andra författare som skriver och flora och fauna. I ett av de mer intressanta samspråken redogör författaren hur Göran Bergengren skrivit en korpens kulturella genealogi. Det kanske låter lite tafatt, men det är det inte. Bannerheds entusiasm för varje fågel smittar av sig och man finner sig själv läsa väldigt noga och sakta om hur korpar sjunger och folktron kring dem.
Genom dessa dialogiska texter så visar sig Bannerhed från en ganska intressant och utlämnande sida. De böcker han skriver om, är böcker som ligger honom varmt om hjärtat. När han skriver om den norske författaren Tarjei Vesaas roman Fåglarna, så visar sig Bannerhed väldigt sårbar. Inte för att det på något sätt blir blödigt, nej, men han släpper in läsaren i rum som författare inte ofta släpper in till.
Är det då ett stadsbogrej att skriva så här om naturen? Lite romantiserande och fullt med fina, exakta ord? Vi som är uppväxta och bor här på landet, skriver vi sådana här böcker? Men samtidigt, de största naturälskarna jag känner är till hälften i antal stadsbor, och andra hälften är lantbor. Men undran kvarstår – är det en stadsbogrej att skriva så här? Förmodligen inte, och dessutom är det rätt irrelevant att fråga sig det. Bannerhed skriver skön naturessä som få andra, stadsbor eller lantbor, det spelar ingen roll.
—
Isak Adolfsson
