”Se Människan i synen” – Stig Dagerman 100 år

Inlagd av Sten Wistrand Essä, Uncategorized söndag, oktober 15th, 2023

Andra världskriget var inne i sitt slutskede. På tidningen Arbetarens Stockholmsredaktion satt en ung man och smusslade med ett manuskript på lediga stunder, och hösten 1945 kunde en förbluffad kritikerkår hälsa årets debutantroman välkommen: Ormen. Författaren var en 22-årig yngling vid namn Stig Dagerman. Sydsvenskan morrade visserligen att man i ”dessa pappersransoneringens tider kunde […] förfarit bättre med trycksidorna”. Men det vägde lätt mot hyllningarna från tunga kritiker som Artur Lundkvist, Karl Vennberg, Erik Lindegren, Sven Stolpe och Stig Ahlgren. Stora förhoppningar knöts till den unge mannen, och redan året därpå kunde han med De dömdas ö, skriven som i ett hektiskt rus, infria dem med råge.

Texterna fortsatte att flöda: romaner, noveller, reportage, dikter, dagsvers, dramatik, artiklar, recensioner. Dagermans inspiration tycktes lika oproblematisk och målmedveten som fingrarnas flykt vid skrivmaskinen. Men förväntningarna blev till vånda. Musan tystnade, och händerna frös fast i luften över tangentbordet. Den 5 november 1954 var allt över. Stig Dagerman blev 31 år – precis som Franz Schubert.

Den korta författarkarriären till trots har Dagerman lämnat starkare avtryck än de flesta, och det inte bara i Sverige. Lika självklart förankrad som han är i sitt eget svenska 40-tal, lika självklart lyckas han överskrida sin tid och sitt rum. Att han är ett namn i Frankrike är kanske naturligt; det är lätt att associera hans verk till såväl surrealism som existentialism. Det gäller inte minst De dömdas ö. När Norstedts 2014 gav ut Ormen och De dömdas ö på nytt markerade man Dagerman som internationell storhet genom att låta Siri Hustvedt och J. M. G. le Clézio författa förorden. De dömdas ö fick fransmannen le Clézio att omedelbart tala om Lautréamont och Maldorors sånger, en av den franska surrealismens urkunder, medan amerikanska Hustvedt, kanske lika typiskt, apropå Ormen snart hamnar hos Freud. Varken det ena eller det andra framstår för övrigt som krystat.

Dagerman stod mitt i 40-talets korsdrag av idéer och ideologier. Men han var också konstnär nog att förvandla allt till litteratur och konst. Han sätter barndomstrauman och orättfärdiga samhällsstrukturer i spel, och få har som han utforskat nedbrytande och förnedrande mellanmänskliga maktrelationer. Samtidigt vägrar han envetet att lösa upp och enkelt förklara den ofta förlamande känslan av ensamhet och skuld och skräck och ångest som genomströmmar tillvaron. Och som få andras har kunnat gå in i och gestalta barns utsatthet och förtvivlade strategier för att överleva, som i ”Nattens lekar” som ingår i boken med samma namn. Den kom ut 1947 och här visar Dagerman sitt breda spektrum som berättare. Mot titelnovellens psykologiska realism står fantastiken i ”Mannen från Milesia” medan ”Den dödsdömde” närmast kan karaktäriseras som kafkaesk och ”Den främmande mannen” som en effeknovell i Edgar Allan Poes anda.

Att Stig Dagerman så snabbt etablerade sig som en litterär storhet var ingen självklarhet. Han växte inte upp i en klass eller miljö som predestinerade honom till en plats på parnassen. Sin barndom tillbringade han hos farföräldrarna i Älvkarleby; sin pappa kände han först som mannen som från Stockholm skickade leksaksbilar till jul. Bondgården där han växte upp låg högt ovanför den breda, strida älven och det hände att stockholmare som passerade stannade till för att se på utsikten och kanske förfasa sig över lukten i bondstugan och över att de drack vatten ur samma skopa. Vid horisonten steg den gula röken från Skutskärs fabriker och från militärens övningsfält några mil bort hördes kanonerna dåna, skriver Dagerman i ”Ett barns memoarer” 1948. Stockholmarna på semester i byn satte upp krocketbågar på gårdsplan, och pojken började långsamt ”hata dom som kan spela krocket och skratta och gå och bada medan säden brinner ner, korna råmar efter vatten och någon har sett en orm närmare huset än något år förr”.

Där satt han vid grinden och tittade på kvinnorna som cyklade förbi i sina brokiga klänningar. Han vet att en dag ska en av dem bromsa in och springa fram till honom och lyfta upp honom. Det är hans mamma som han aldrig sett. ”Man bara talar om henne ibland, hur hon kom till gården, födde mig en natt mitt i potatisupptagningen (när man ändå har så mycket att göra!) och försvann efter fjorton dar. Hon tvättade sig i varmt vatten varenda kväll och hela kroppen, och det är det märkvärdigaste man minns om henne.” Efter hand byts cykeln ut mot en bil; det är i en bil hon ska komma. Men Stig är ett barn utan föräldrar; han har bara farföräldrar. Men dem kommer han å andra sidan att minnas som de finaste människor han träffat:

De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått som man yxar till en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör. De hade bägge fått slita som oxarna i vandringen hela sitt liv, runt, runt och aldrig stanna, för det gällde livet. De förtvivlade aldrig för egen del, men de föraktade lättjan som den främsta av dödssynderna. Därnäst kom petigheten, de fina maneren, småaktigheten och högfärden. De hade själva många fel men de dolde dem aldrig. De kunde inte och de ville inte.

 

Farfadern hade delvis fördärvat sin hälsa som bonddräng och som arbetare i Skutskärs sulfitfabrik, och när han vid 56 års ålder äntligen kunde köpa sig en bit jord var det en länge närd längtan som blev verklighet. Här fanns äntligen möjligheten att rå sig själv. ”Han var inte bara en väldig arbetare”, skriver Dagerman, ”han var en ursinnig.” Han nalkades sina steniga åkrar som en diktare ”i färd med att besegra ett omöjligt stoff”. Han kompletterades av den milda hustrun, hon som alltid välkomnade luffarna, ”inte sårande och sentimentalt utan som om det hade varit självklart att just de skulle komma, att de var väntade och att de hade en plats reserverad vid bordet”. Hon lät en dalmas stanna på gården i två år för att han spelade fiol så bra. Men när det kom officerare till häst ställde hon sig i vägen för dem och skällde ut dem för att de red sönder sina djur. ”Hon hade något så sällsynt som modet att visa kärlek och när jag blev lite äldre och förståndigare gav hon mig en svindlande förnimmelse av vilken stor egenskap godheten kan vara, när den inte är hycklande, sentimental eller egenkär.”

Men barndomen och ungdomen slutade i katastrof. Farfadern mördades med sjutton knivhugg av en galning, och farmodern dog kort därpå. Då var Stig gymnasist i Stockholm och bodde hos sin pappa. När han fick höra om mordet gick han till Stadsbiblioteket och försökte skriva en dikt till den döde. ”Men det blev bara några ömkliga rader som jag slet sönder av skam. Men ur den skammen, ur den vanmakten och den sorgen föddes något som jag tror var lusten att bli diktare, det vill säga kunna tala om hur det känns att sörja, att ha varit älskad, att bli ensam.”

Känslan av ensamhet bar han tidigt med sig. På landet var han Stockholmspojken, intränglingen, och i Stockholm var han den klumpiga bondgrabben. Han började drömma om att fly, om att skaffa en biljett till Kina. Men så en kväll hörde han Internationalen och kände som en plötslig omvändelse: ”Jag blev syndikalist och blev långsamt medveten om den svåra, kampfyllda lyckan att få fylla en tom tro med ett nytt och starkt innehåll.” Han blev alltså syndikalist, inte kommunist. Kanske spelade den bondska uppväxten in, liksom det faktum att fadern varit ansluten till SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation, ändå sedan 1920. Men för Dagerman handlade det också om att hitta en ideologi som kunde förena individens frihet med ett klassperspektiv och med internationell solidaritet.

Sista året på läroverket inträffade nästa katastrof. Han hade vunnit en novelltävling i skoltidningen och som pris fått en veckas fjällsemester. Här dör hans rumskamrat och nära vän i en lavinolycka. ”När jag kom tillbaka visste jag oåterkalleligt vad jag måste bli. Jag måste bli författare. Och jag visste vad jag måste skriva: Mina dödas bok.” Man bör observera ordvalet: hans skriver inte ville bli författare; han skriver att han måste. Att skriva tycks för Dagerman ha varit en tvingande livsuppgift, ett uppdrag – vilket kanske också förklarar hans förtvivlan när skrivkrampen senare satte in, när fingrarnas dans över tangenterna bröts och papperet i valsen lyste honom anklagande i ögonen men förblev vitt som en liksvepning. När Husmodern 1952 bad honom skriva ”något om levnadskonst” fick de en ”författarbekännelse till svar”, som den kanske något förvånade redaktionen uttryckte, och här, i ”Vårt behov av tröst är omättligt”, kommenterar Dagerman också sitt författarskap och varför han skriver:

 

Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta. Vad blir då min talang annat än en tröst för att jag är ensam – men vilken fruktansvärd tröst som endast får mig att uppleva ensamheten med femdubbel styrka!

 

I syndikalisternas ungdomstidning Storm fann Dagerman 1941 sitt första fasta forum som skribent. Som nybliven redaktör året därpå fick han dessutom uppleva lyckan att se sitt första nummer bli beslagtaget av myndigheterna. Det är också nu, i februari 1942, som han byter namn och bli Stig Dagerman från att förut ha varit Stig Johansson. Steget från Storm till syndikalisternas huvudorgan Arbetaren var kort. Tidningen hade grundats 1922, och just nu i början av 40-talet hade man tagit ett beslutat att göra en framstöt på kulturens område. Man tog kontakt med en ung men redan etablerad och kulturradikal skribent, Karl Vennberg, som fick ansvara för bokrecensionerna. Med honom drogs fler kända namn in i kretsen, en del med tydliga anarkistsympatier, andra mer vagt radikala.

Till Vennbergs bekanta hörde Erik Lindegren som stod för 1942 års viktigaste diktsamling: mannen utan väg. Efter att ha tröttnat på alla refuseringsbrev hade han gett ut den på eget förlag. Men bara tre år senare kom den i en andra utgåva, och då på Bonniers som insett att något stort och nytt var på gång inom den svenska litteraturen. I oktober 1944 hade förlaget också sjösatt tidskriften 40-tal som med Werner Aspenström som redaktör blev en tummelplats för unga begåvningar med modernistiska böjelser. Nyutgåvan av mannen utan väg blev också startskottet till den s.k. obegriplighetsdebatten. Den initierades av poeten Sten Selander som dömde ut den modernistiska poesin i allmänhet och Lindegrens i synnerhet som just obegriplig. Men det blev inte traditionalisterna som gick segrande ur striden. I stället kom den att markera modernismens försenade men slutliga seger i Sverige.

Det märkliga med Dagerman är emellertid att han, som kunde skriva en höggradigt modernistisk prosa präglad av ett egensinnigt bildspråk, som poet är påfallande traditionell. Här står han formellt sett närmare såväl Sten Selander som Nils Ferlin och Ture Nerman än Erik Lindegren och Karl Vennberg – eller för den delen de något äldre Gunnar Ekelöf, Harry Martinson och Artur Lundkvist. Dagermans första dikt, ”Månskensstycke”, är talande nog något av en parafras på Ferlins ”En valsmelodi”.

En hel del av hans diktning är också präglad av hans journalistiska verksamhet och hans politiska engagemang – två saker som sällan genererar några formexperiment. Under i stort sett hela sin verksamma tid som författare, med undantag för åren 1948 och 1949, producerade han regelbundet dagsverser, eller ”dagsedlar” som han kallade dem, för Arbetaren. Det kunde röra sig om vassa och humoristiska kommentarer till aktuella händelser men också om existentiella och vemodiga betraktelser. Den första, ”Lasse Liten – modell 44”, publicerades den 1 augusti 1944 och kommenterar att lettiska barnsoldater varit i blodig strid med ryska soldater i samma ålder. Den sista, ”Varning för hunden”, flöt in så sent som den 5 november 1954, samma dag som man hittade honom död. Här är utgångspunkten ett uttalande från en fattigvårdsordförande i Värmland som funnit det ”ynkligt att folk som har understöd skall ha hund” – ett uttalande av just det slag som måste ha väckt den Dagermanska vreden, en vrede vars grund var en oändlig medkänsla med de utsatta och ett aldrig sinande socialt samvete.

 

Varning för hunden

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

 Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

 

Journalisten Dagerman kom att uppmärksammas även utanför Arbetarens spalter. På Expressen fick Ivar Harrie 1946 snilleblixten att utnyttja den unge författarens talanger för en reportageresa till Tyskland. Att Dagerman skulle tacka ja var kanske inte helt självklart. Så sent som i september 1945 hade han i Arbetaren gått till angrepp på just Expressen vars journalistik ”konsekvent undertrycker nyheten till förmån för sensationen” – något som Dagerman också ansåg vara ”den ledande principen för varje reaktionär tidning som tagit till första uppgift att camouflera den sociala verkligheten”. Men man förstår att uppdraget lockade honom; dessutom hade han personliga skäl att göra resan. Hustrun Annemarie Götze, som han träffat i den syndikalistiska ungdomsklubben, var tyska och hade med sina föräldrar av politiska skäl tvingats fly sitt nazistiska hemland.

Att resa i det ockuperade Tyskland krävde noggranna förberedelser, men den 15 oktober 1946 kunde Dagerman landa i Hamburg. Sedan tog han sig runt i större delen av Västzonen och gjorde också ett besök i Berlin. Knappt två månader senare satt han på flyget hem igen. Reportageserien gick som följetong i Expressen men kom redan 1947 ut i bokform med titeln Tysk höst. Aktualitetsvärdet var naturligtvis stort, men Dagermans prosa är samtidigt av det slaget att boken framstår som lika drabbande idag. Tysk höst är helt enkelt att klassiskt reportage, ett av de bästa som skrivits på svenska språket. Men det har inte bara med språket att göra. Det handlar också om författarens mognad, hans förhållningssätt och häpnadsväckande livskunskap. Han är 23 år när han gör denna resa. Han är engagerad syndikalist och har offer för nazismen i sin direkta närhet. Ingen skulle ha kunnat förebrå honom om han hade gett uttryck för skadeglädje över den förnedring som drabbat det forna herrefolket. Men av detta märks ingenting, absolut ingenting.

Han möter ett land i ruiner där människor bor i vattenfyllda källare och flyktingar fylkas. ”Läkare som berättar om dessa familjers matvanor säger att det de kokar i dessa grytor är obeskrivligt. I själva verket är det inte obeskrivligt, lika lite som hela deras sätt att existera inte är obeskrivligt. Det anonyma kött som de på ett eller annat sätt kan lyckas komma över eller de smutsiga grönsaker som de hittat gud vet var är inte obeskrivliga, de är djupt oaptitliga, men det oaptitliga är inte obeskrivligt, bara oaptitligt.”

Dagerman är naturligtvis inte blind för att många av de människor som nu lider för inte länge sedan jublade över nazismens framgångar, och han träffar småpojkar som inte kan prata rent men ”uttalar ordet ’totschlagen’ med kuslig precision”. Men inför mänskligt lidande, skriver han, måste man bli ödmjuk och betänka ”att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna”.

Boken togs emot mycket väl när den kom ut, även om det medkänslans perspektiv som finns i Tysk höst fick kommunistiska Ny Dag att hävda att Dagerman ursäktade tyskarna för allt så länge de inte har mat, och skribenten sammanfattade: ”Men från anarkistiska synpunkter kommer man alltid fel och så är det även med Dagerman.”

Dagermans mod att se saker från oväntade och inopportuna håll visade sig också i pjäsen Skuggan av Mart som skrevs under juldagarna 1947 och fick sin premiär 1948. Vi befinner oss här i ett inte namngivet land alldeles efter krigsslutet. En mor vårdar minnet av sin son som dött i kampen mot ockupationsmakten. Men hon har också en annan son som tvingas leva i skuggan av sin hjältemodige bror och som föraktas för sin feghets och sin rädslas skull. Att påstå att Dagerman skulle hylla fegheten vore befängt, men han visar att de fega kan ha sina skäl för sin feghet, att vårt förakt för svaghet kan leda till omänsklighet och att hjältedyrkan inte är oproblematisk. För att hitta maken till infernaliskt modersporträtt får man gå till Strindbergs Pelikanen, och Tora Teje gjorde uppenbarligen det mesta av det på Dramaten. Men framför allt blev föreställningen något av ett genombrott för den unge Per Oscarsson som den hunsade sonen.

Året dessförinnan hade Dagerman haft stor framgång med Den dödsdömde som också den hade premiär på Dramaten. Det är en suggestiv och klaustrofobisk pjäs som, i skuggan av Kafka, ställer de stora existentiella frågorna. Nästa pjäs skulle bli av helt annat slag. Streber är ett politiskt samtidsdrama med starkt ideologiska förtecken. Vi möter fyra män som tillsammans bildat en liten bilverkstad som de driver i kooperativ anda. Men en av dem, Blom, går bakom ryggen på de andra och förhandlar med en slem direktör som vill utvidga sitt affärsimperium. Blom är beredd att sälja sin själ och sina kamrater för en bra lön och titeln föreståndare. Han är en streber. Men han är också en marionett som inte förstår att han utnyttjas för att sedan slängas på sophögen när han inte längre behövs. Blom är en ”mycket obehaglig man, men mycket nyttig”, säger direktören till sin sekreterare fröken Eva och förklarar sedan vad en streber är: ”Det är en man som klättrar, men som kommer att falla. Den som inte faller kallas a coming man. Herr Blom kommer med säkerhet att falla.” Trots ämnets allvar kan pjäsen framstå som något av en komedi. Den är en moralitet som målar i grälla färger och med karikerade gestalter; dialogen är rapp och underhållande och det är inte utan att man kan få svensk 40-talsfilm med Åke Söderblom i tankarna.

”Bakom denna pjäs”, berättade Dagerman senare, ”ligger en faktisk händelse, en händelse som jag särskilt minns, därför att min far var med om att starta just ett sådant företag som det här är fråga om. Strebern försvann emellertid, tills jag en dag i Stockholm oförmodat stötte samman med honom på en buss. Det visade sig att vi bodde såvitt grannar.” Men Dagerman vore inte Dagerman om han inte låter pjäsen sluta med en lång, och dramaturgiskt helt osannolik, monolog. Men det är som om han inte kan avstå från att ge oss något slags förståelse även för strebern. Alla människor är trots allt värda att försöka förstå.

Allt verkade gå den unge författaren väl i händer. Men 1948 drabbades Dagerman av vad han själv uppfattade som ett plågsamt misslyckande. Expressen ville ha en uppföljare till Tysk höst i form av Fransk vår. Carl-Adam Nycop på Expressen var intresserad av kulturartiklar från Paris, inte minst något om ”Sartregruppen i St Germain des Pres”. Dagerman tänkte sig snarare en resa i Strindbergs fotspår och angav dennes Bland franska bönder som förebild. Men redan efter ett par artiklar gav han upp och skrev i början av juli till Ivar Harrie på redaktionen:

Jag känner att jag har misslyckats med en uppgift som jag aldrig borde ha åtagit mig och jag vet att jag gjorde orätt (mot mina uppdragsgivare och mot mig själv) när jag så länge sökt intala båda parter att jag ”egentligen” är journalist. Jag vet nu att detta tyvärr inte är fallet och jag vet också att mitt självbedrägeri gjort mig grymt besviken på mig själv och till slut kommit mig att falla offer för varje tänkbar form av depression. […] Det är möjligt att jag har stilistisk talang och någon psykologisk färdighet, men vill man göra journalistik av ett land och ett folk behövs det något mer: konsten att våga tala med folk, konsten att våga stanna på en gata eller i en by och våga fråga människor om deras liv, med ett ord konsten att våga knyta kontakt. Men hur skulle jag kunna lära mig den konsten, jag som blir stel av blygsel redan när jag skall fråga en främling efter en gata, jag som tar två steg tillbaka när någon tar ett steg fram mot mig?

 

Visst skulle han kunna skriva ihop ”några samvetslösa turistreportage av gängse typ, men det var ju inte precis meningen och skulle heller aldrig tillfredsställa mig”. Han konstaterar att hans metod är författarens och inte journalistens: han tiger och ser, han behöver tid på sig, han kan inte ”tänka och känna journalistiskt snabbt”. Framgången med Tysk höst hade fått honom att tro att han hade journalistiska förutsättningar. Men situationen i Tyskland var speciell, konstaterar han nu. Där mötte han människor som ingenting hellre önskade än att låta världen veta hur de hade det ställt. Men fransmännen är bara skenbart pratsamma; i grund och botten är det ett ”tigande folk, slutet för intränglingen som en konservburk. Jag har försökt bryta upp den men skurit mig”. Nu gör han upp med sina illusioner om den egna förmågan: ”Jag trodde mig om att kunna göra nästan allting”, skriver han för att sedan låta som ett eko av mannen utan väg: Lindegrens ”att tro sig född med otur fast man bara är född” blir hos Dagerman till att tro sig ”född till allt fast jag alltså bara var född”. Typiskt för honom är den skuld han känner över att inte kunna leverera vad han lovat och viljan att ”betala tillbaka alla de utlägg tidningen haft för min resa”.

Det här var Dagermans första stora nederlag som skribent och ett förebud om de skaparkriser som skulle komma.Men ännu gällde det bara journalistiken och två år senare kunde konstatera: ”Det viktiga för mig är att när det oundvikliga misslyckandet kommer drabbar det mig inte som en smärta utan som en befrielse, därför att det ensamt ger mig mod att fly in i konsten.”
Samtidigt som artiklarna vägrade bli till satt han i en fiskarby i Bretagne och skrev romanen Bränt barn som i ett flöde. Den är psykologiskt obeveklig, i bästa mening skrämmande obehaglig men ändå med ett försonande slut av tröst – och dess motto uttrycker en djupt Dagermansk insikt: ”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.”

Men låt oss gå något tillbaka i tiden. Hur såg kulturklimatet ut i det Sverige där den 22-årige Dagerman 1945 romandebuterade med Ormen? Det var en tid när ideologier diskuterades och kämpade om själarna, när Kafka och existentialismen introducerades, psykoanalysen blev allmängods och den lyriska modernismen slog igenom. Det begynnande svenska 40-talet var naturligtvis präglat av kriget men också av neutraliteten och en känsla av vanmakt. Situationen har fångats pregnant i två dikter skrivna under kriget. I en av de ”sprängda sonetterna” i mannen utan väg från 1942 skriver Erik Lindegren:

 

att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm

 

att sitta som en fluga i intressenters nät
att tro sig född med otur fast man bara är född

 

att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller inte vara alls

 

Två år senare publicerade Karl Vennberg Halmfackla där ”Om det fanns telefon” ingår:

Om det fanns telefon i närheten
skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus
och begära råd som ingen kunde ge
eller vi skulle kunna tillkalla en läkare
som ingenting kunde uträtta
Om vi hade tillgång till en bår
skulle vi kunna forsla fram den sjuke till en väg
där det kunde komma en bil
om inte bensinen gick åt till bombplanen
eller en bondkärra
om inte böndernas hästar hade rekvirerats för kriget
[…]
Om liket ska vi emellertid slåss
om rätten att begrava
den västerländska kulturens
stympade lemmar

 

Men för Dagerman tycks spanska inbördeskriget ha varit väl så avgörande som världskriget. I en artikel 1946 är han tveksam till anarkismens praktiska möjligheter i dagsläget men anser ändå att den visat sin duglighet i vardaglig praxis, nämligen i republiken Spanien innan rörelsen krossades, skjuten i bröstet av fascisterna och huggen i ryggen av kommunisterna. innan rörelsen krossades under inbördeskriget, skjuten i bröstet av fascisterna och i ryggen av kommunisterna.

Anarkismen blev för Dagerman en fråga om mental hälsa, och i en artikel 1946 hävdade han att alla andra politiska ideologier gjort bankrutt:

Omfattningen av denna bankrutt för nazister, fascister, liberaler och andra intressenter i borgerliga riktningar, auktoritära socialister av olika schatteringar låter sej inte bara avläsas på antalet ruiner, döda och krymplingar i direkt krigshärjade länder men också på antalet neurosfall, sinnessjuka, harmoniskt defekta i skenbart skonade länder som Sverige. Kriterium på abnormitet i ett samhällssystem är inte bara skriande orättvisor vid fördelningen av mat, kläder och bildningstillfällen: det bör också slås fast att världslig överhöghet som injagar rädsla hos de styrda bör betraktas med sund misstro. Sådana skräckens system som nazismen avslöjar ju ögonblickligen sin art genom ohämmad fysisk brutalitet, men en närmare eftertanke ger lätt vid handen att även de mest demokratiska statssystem utövar en ångestprocess mot vanligt folk som varken spöken eller detektivromaner har den ringaste chans att konkurrera med.

Han talar om hur ”ångesten genom hunger, ångesten genom törst, ångesten genom social inkvisition” i tidigare auktoritära regimer nu i välfärdsstaten har fått vika för ”ångesten genom ovisshet, individens oförmåga att i det väsentliga förfoga över sitt eget öde”. Allt handlar om att ingen har rätt att ställa sådana krav på någon att lusten till liv förtvinar. Människan är till för att leva och att göra det i frihet, som han konstaterar i ”Vårt behov av tröst är omättligt …”, en text som han avslutar med orden: ”Jag vet att återfallen i tröstlöshet är många och djupa, men minnet av befrielsens under bär mig som en vinge mot det svindlande målet: en tröst som är förmer än en tröst och större än en filosofi, nämligen ett skäl att leva.”

Även om få av Sveriges författare vid denna tid var direkt engagerade anarkister, som Folke Fridell och Dagerman, tycks åtskilliga ha känt en viss dragning till riktningen. Även de som avvisade den kunde ge den erkännsamma ord, som t.ex. Aspenström som 1944 skrev: ”Anarkismen? Liksom esteticismen bra att andas i, men inte att stå på. Antagligen den mest renhåriga och fruktbärande hållningen för en splittrad och samtidigt förbannad efterkrigsgeneration. Men dess politiska konsekvenser vill man gärna förbigå.”

I intervjuer utnämner Dagerman Franz Kafka till sin favoritförfattare jämte William Faulkner och Eyvind Johnson. Det är uppenbart att Dagerman känt igen mycket av sig själv i Kafkas verk, inte minst hans brottning med svårdefinierade skuldkänslor och hans strävan efter ett autentiskt liv fritt från kvävande auktoriteter och förlamande maktstrukturer. Lars Fyhr konstaterar att Dagerman i Kafka såg ”en själsfrände” att han identifierade sig med honom och lät ”honom bli ett språkrör för sin egen personliga problematik”. I en recension av Kafkas Den sanningssökande hunden, Förvandlingen och Processen 1945 skriver han: ”Det krävs mod, d.v.s. stor ärlighet mot en själv, för att våga tränga in i Kafkas grymmas värld – men det kan vara nödvändigare än det mesta att våga försöket.” Han anser också att Kafka bara blivit än mer angelägen och förståelig efter bomberna över Hiroshima och Nagasaki och konstaterar att ”det är typiskt för Kafka själv att han vill bli kvitt sin oerhörda upplevelse av ångest och förtvivlan genom brutal analys, ett envist frågande. Andra kan trons skygglappar hjälpa.”

Den beskrivningen av Kafkas metod överensstämmer i hög grad med hur han ser på sitt eget författarskap i artikeln ”Min syn på anarkismen”. Där polemiserar han mot dem som talat om ”ångestromantik” i samband med Ormen. Själv ser han sig i stället som just en ”ångestanalytiker” som vill blottlägga ångestens alla ”hemlighetsfulla förgreningar”.

Det är uppenbart att Dagerman känt igen mycket av sig själv i Kafkas verk, inte minst brottningen med svårdefinierade skuldkänslor och strävan efter ett autentiskt liv fritt från kvävande auktoriteter och förlamande maktstrukturer. Kanske kan man säga att Dagerman uppfattade att Kafka gjorde just det som han i en dikt uttrycker som att ”Se Människan i synen”. I Ormen talar han på liknande sätt om modet ”att se ångesten i ögonen” och att gå ”till bottnen av sin fruktan” i stället för att ”förkväva den”.

Den franska existentialismen introducerades av bland andra Eyvind Johnson, som också lät den få ett tydligt genomslag i sin roman Strändernas svall från 1946. Där agerar Odysseus i enlighet med vad Sartre kallade ”ond tro” genom att fly sin frihet och det ansvar som kommer av tvånget att välja. Dagerman kunde säkert fastna för existentialismens betoning av människan som en fri och handlande varelse präglad av engagemang och med ansvar för sina handlingar. Det var också tankar som kunde slå an i ett efterkrigs-Europa, där den ena krigsförbrytaren efter den andra hänvisade till att man bara lytt order och därför inte ansåg sig ha något ansvar eller någon skuld.

Thure Stenström har i sin bok existentialismen i Sverige konstaterat att första intrycket när man läser Dagerman är ett ”nära anförvantskap med existentialismen. Men ju djupare man tränger in i hans texter, inställer sig tveksamheten. Är, frågar man sig, Dagermans inriktning på ångest, ensamhet, skuld och död först och främst ett resultat av filosofiska överväganden? Eller bottnar den snarare i hans privata läggning, i den ångestneuros som drev honom i döden?”

Dagerman själv markerade i olika sammanhang distans till Jean-Paul Sartre men lyfte fram Albert Camus. Dennes Myten om Sisyfos spökar också på flera ställen i hans texter, inte minst i novellen ”Vår nattliga badort”. Redan bilden av farföräldrarna som utan att förtvivla utförde sitt återkommande dagliga slit för livet påminner om Camus Sisyfos. Och nog ligger Camus tankar om revolten utan morgondag nära Dagermans egna föreställningar: revolten som inte tror på den utopiska lyckan men som ändå i varje ögonblicket värnar ett värdigt liv. Rent politiskt kan man också tänka sig att Dagerman kände sig mer befryndat med Camus som till skillnad från Sartre, och en del av Dagermans svenska författarkolleger, lika tydligt markerade mot kommunismen som mot fascismen. När Sveriges författarförbund sände en hyllning till Stalin kände sig Dagerman, tillsammans med Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg, nödsakad att protestera.

Som Werner Aspenström påpekat har litteraturforskare ofta en tendens att överskatta ”direkt och datumstämplad litterär påverkan, ingenting kan utlösas av ord som inte redan finns som känsla och aning och upplevelse i kroppen förberedd”. Och när det gäller psykoanalysen blir det extra besvärligt. Den förste svenske författare som tog intrycks av Freud tycks ha varit Hjalmar Bergman. Under 30-talet växte intresset med Karin Boye och Spektrumgruppen, och på 40-talet har Freud blivit en självklar referensram, som Claes Ahnlund skriver. Men Dagerman tycks ha förhållit sig skeptisk och fällde en del syrliga kommentarer om psykoanalysen. De forskare som vill se hans verk i ljuset av Freud har det uppenbart besvärligare än de som hänvisar till anarkismen, existentialismen, Camus och Kafka. Psykologi hos Dagerman handlar trots allt nästan alltid om makt och maktlöshet: om vem som är överställd vem i en relation eller i samhället i stort.

För den som vill göra en djupdykning i Dagermans förhållande till tidens idéer utgör De dömdas ö ofrånkomlig läsning, romanen som skrevs som i en enda utandning en sommar i Strindbergs gamla diktarstuga på Kymmendö. Upplägget med en rad olika parallellställda människoöden kan han ha fått från den beundrade Faulkner, och mycket av det laddade bildspråket bär spår av den lyriska modernismen, inte minst i Erik Lindegrens tappning. Det är en mångskiktad och symbolladdad roman om ett antal människor som efter ett skeppsbrott flutit i land på en öde ö. Var och en bär på sina trauman och inte minst på känslor av skuld och svek. Av rädsla eller feghet har man inte gjort det man vet att man borde ha gjort, och detta svek bränner som ett inre sår och deformerar personligheten. Några går under i skam, andra klamrar sig fast vid en auktoritär ideologi för att rättfärdiga sig själva. Det hela slutar i en uppgörelse mellan Lucas Egmont, som till sist får modet att se sig själv, människan, i synen, och kapten Wilson – mellan frihetlig socialism och fascism.

Stig Dagerman blev alltså snabbt kritikens gunstling. Men han var även något av folkets gunstling med sin förmåga att slå an en sträng hos många. Så visste han också att vårt behov av tröst är omättligt. För dem som fann hans modernistiska övningar i De dömdas ö alltför svårsmälta fanns texter som den hjärtknipande ”Överraskningen” och, naturligtvis, ”Att döda ett barn”. En del kanske tycker att han ibland kan närma sig det sentimentala – men då måste man nog erkänna att det sentimentala också kan vara det djupast mänskliga.

Man drog i honom från alla håll; över allt skulle han uttala sig – från BLM, 40-tal och Prisma till Vecko-Journalen, Året runt och Idun. Alla ville ha något av honom: ett kåseri, en recension, en intervju, ett enkätsvar. Och länge hade han lätt för att skriva, orden infann sig utan problem. Men det började ta emot. Idéer fanns, men inte orken att genomföra dem. Han började arbeta på en stor roman om Car Jonas Love Almqvist i exil. Han begärde och fick förskott av förlaget – och drabbades av ruelse när han inte lyckades leverera det som han lovat. Han kände ansvaret – och han kände att han svek. Depressionerna djupnade.

Den 20 oktober 1954 skriver en livstrött Dagerman till skådespelerskan Inga Landgré:

 

Nu är allting bättre, även om det inte är särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte hur jag ska kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet. När jag är tillsammans med människor måste jag tvinga mig att lyssna till vad de säger för att kunna le på de rätta ställena. Och själv har jag ingenting att säga någon människa. Jo dig, tydligen. – När jag läste i ”Stäppvargen” sist slog det mig att där har jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte, d.v.s. inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag vet inget slut på den här anhopningen av dumma dagar. / – – – / Den gudomliga kärleken? Det är väl den som skall göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att hon gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i.

 

En knapp vecka senare publicerar Arbetaren den både depressiva och dödsförsonande dagsedeln ”Höst”:

 

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

 

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

 

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten

 

Hur snart står popplarna höga
Och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
Som löv i den muntra bäcken.

 

Den 2 november gör Stig Dagerman en sista notering i anteckningsboken: ”Dimma över Strömmen. Dödstrött, masade mig till Cattelin och åt en underbar strömming.”

Natten till den 4 november gick han in i garaget, tätade springorna, satte sig i förarsätet och vred om startnyckeln. När man fann honom var motorn avstängd och kroppen låg halvvägs ut genom bildörren. Det var inte det första självmordsförsöket, och även nu tycks det alltså som om han ångrat sig. Men den här gången hade han ångrat sig för sent.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion