Roman: Heroin chic

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, juli 25th, 2024

Maria Kjos Fonn

Heroin chic

Översatt från norska av Ninni Holmqvist

Flo förlag. 248 sidor. Utkommen.

 

Heroin chic är Maria Kjos Fonns andra roman, men den första att ges ut i svensk språkdräkt. Tidigare har hon alltså gett ytterligare en roman, samt en novellsamling. Hennes verk har tilldelats en rad litterära priser och har börjat översättas till flera europeiska språk. Verken behandlar de som lever i majoritetssamhällets utkant, de som brottas med missbruk, psykisk ohälsa och social utsatthet. Ofta är texterna feministiskt präglade. Man kan säga att Kjos Fonn skriver en engagerad samhällslitteratur, men om man i alla fall ser till föreliggande bok, så finns det ett högt litterärt värde.

Kjos Fonn skriver regelbundet för flera stora norska tidningar och skriver då ofta om bland annat missbruk. Heroin chic handlar om missbruk, precis som titeln hintar om. Det är inte en berättelse om hur någon som lider att missbruk reser sig, snarare tvärtom. Men all drogromantik uteblir, snarare är boken till bredden fylld med smuts.

Bokens berättare, Elise, faller offer för heroin. Det sker tillsynes utan orsak, det finns ingen direkt utlösande faktor. Men om man lägger ihop diverse sakförhållanden så blir hennes missbruk förståeligt. Hon har anlag för missbruk, det verkar gå i släkten och ingen hon växer upp kring spottar direkt i glaset. Men framför allt har hon som barn en fallenhet för existentiell ångest. Den letar sig in hela tiden och allt hon önskar är att ingenting behöva känna. Hon ser också väldigt bra ut och andra drar nytta av det. Hon utvecklar anorexia. Hennes föräldrar är det väl inget direkt fel på, men de bryr sig kanske lite för mycket om sitt egna, de finns inte helhjärtat där för sin dotter.

Beskrivningen av Elises kamp präglas inte av något ömkande, det skildrar bara det hårda arbete som krävs. Hon framställs som en missbrukare i allt. Hon dricker kaffe som en missbrukare, och vin likaså.

Hon beskrivs heller inte som någon trevlig figur. Det är också ett smart drag från Kjos Fonns sida, att göra Elise till en ganska rakt igenom otrevlig figur. Beroende gör ju en så. Och hon blir inte direkt trevligare genom boken.

Ett annat smart drag är att ge boken ett långsamt tempo. Allt är liksom tråkigt, precis som när man är nykter. Boken är en slow burner, det händer inte så mycket, i alla fall inte så mycket som är av färg. Istället är boken stundom ganska monoton och trälig, men med avsikt. Istället ligger fokus på små nyanser. Men ibland kan texten kännas lite händelsefattig. Men även om berättelsen inte drivs framåt så tydligt, så säger den något viktigt, vilket ursäktar bristen på rörelsen framåt, som stundtals finns.

Boken är indelad i fyra delar. Dramaturgiskt passar det att den andra delen, som berör själva missbruket, är längst. Men det är ändå under den tredje delen som mest av värde behandlas, varför man samtidigt önskar att den vore längre.

Vad texten kanske vinner mest på, är dess språk. Det är fenomenalt. Kjos Fonn har hittat det rätta ordet i nästintill varje mening, och det suger in och suggererar. Texten är lakonisk men ibland också nästan lyrisk. Iakttagelsernas språkdräkt är pregnanta. Språket är inåtvänt, det återger ändå yttre händelser men mest rörelser i det inre.

Heroin chic är en viktig bok. Den bör läsas, både för sitt trovärdigt gestaltade innehåll och för sina goda litterära kvalitéer. Läs, läs, läs!

—

Isak Adolfsson