Biografi: Göran Tunström: Försök med ett liv av Lars Andersson

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, maj 17th, 2025

Göran Tunström: Försök med ett liv

Lars Andersson

Bokförlaget Polaris. 862 sidor. Har utkommit.

 

Under rätt många år har Lars Andersson planerat en biografi över vännen och författarkollegan Göran Tunström (1937–2000). Sent i planeringen ändrade projektet till stor del inriktning, då en mängd anteckningsböcker och manus hittades i det hus på Koster som nu ägs av Lena Cronqvist och sonen Linus Tunström. I förordet till den nu utkomna Göran Tunström Försök med ett liv skriver Andersson att han har svårt att förstå hur han trodde sig kunna skriva biografin utan dessa. Tunströms egna anteckningar får nu spela en avgörande roll i boken.
Den börjar med att den då 16-årige Göran på sensommaren 1953 lämnar hemorten Sunne för Uppsala. Där ska han gå en gymnasieutbildning på Fjellstedtska internatskolan, där inte minst blivande teologer från andra delar av landet tar in. Åren där tillhör knappast höjdpunkterna i hans liv, trots utropet i brev till barndomskamraten Stig Östenson: ”Vilka tjejer! Har aldrig sett så många procent som är verkliga skönheter”. I närheten fanns nämligen Magdeburgska flickskolan.
Redan under dessa tidiga år märks hans starka receptivitet och viljan att ta kontakt med författare och andra kulturpersonligheter. Han besöker Jan Fridegård, tar snabbt reda på var Folke Isaksson bor, och han lär ha suttit barnvakt hos Erland Josephson. Troligen är det också under sommaren 1955, som han och kamraten Stig tar bussen hemifrån Sunne till Mangskog för att besöka Tage Aurell. Tunström har själv skrivit om hur han då frågade den äldre läromästaren om ”dä finns nån harmoni i världen…När en blir gammel eller så…? Finns dä dä? Tage stannade och tog ett tag i axeln på mig. Och så log han lite och satte upp fingret. ‒ Nej, sa han. Det gör det inte ser du.” Den unge Göran är mycket nöjd med att han äntligen fått ett svar. Aurell skulle han komma att träffa vid flera senare tillfällen.
Bekantskaper med nya författarskap gör honom lätt entusiastisk. Han påverkas djupt av Lorcas dikter, och även Dylan Thomas fångar intresset. Redan nu börjar också hans flitiga resande ut i världen. Ett ungdoms- och fredsläger i Hannover blir en viktig upplevelse. Turerna i Grekland är ju välkända, inte minst hans tid på Hydra från hösten 1958. Kretsen där har ju närmast fått ett mytiskt skimmer, och en fiktiv TV-serie byggd på verkliga händelser har nyligen gjorts, med Leonard Cohen i centrum. Förutom Cohen träffar han bland många andra den norske författaren Axel Jensen, som en tid var gift med Marianne Ihlen. Cohen och Ihlen blir sen ett par under en tid. Det är ett liv som i nån mening pekar fram mot tidsandan under 60- och 70-tal. Där finns mycket alkohol och andra droger, vidlyftigt sexliv, öppenhet för esoteriska läror och alternativa livsformer. Senare blir förvisso det privata alltmer politiskt.

Redan 1958 träffar han också Lena Cronqvist, en flicka han bara hört talas om. Plötsligt blir han inbjuden till hennes studentskiva i Karlstad. Efter flera år, med andra förälskelser och relationer, möter han henne igen och de blir ett par. De gifter sig i Strömstad 1964, och hon blir livskamraten som sen följer honom under de flesta av de många perioderna på resande fot under de kommande decennierna. Lena målar och Göran ser, antecknar och läser. Ibland är det svårt att få ner upplevelserna på pränt. Lars Andersson känner igen sig: ”Det vilar en speciell förbannelse över att resa i syfte att skriva. Att ständigt söka med blicken efter den talande detaljen, fastän ingenting ännu har börjat tala. Tankens uppmärksamhet på sina egna rörelser, på blixtsnabbt upptäckta analogier och sammankopplingar som hela tiden halkar tillbaka, i självgenomskådande leda.” Ändå förefaller Tunström, genom de referat eller citat från anteckningsböcker och manus som ges i biografin, vara mycket öppen för sina associationer. Improvisatoriska infall, synintryck, idéfragment eller repliker ‒ allt kan kanske komma till användning nån gång, verkar han tänka. Andersson ger också flera talande exempel på hur upplevelser transformeras och används i helt nya sammanhang. Ett av dessa gäller Ökenbrevet (1978), berättelsen om Jesu ungdomsår. Det är intryck från en resa i indiska Rajasthan med dess ”gula ökenljus”, som får stå modell för bokens öken, medan ett mycket stort hinduiskt tempel blir ”matrisen för hur templet i Jerusalem sen beskrivs”.
Tunströms författarskap hade dock tagit fart långt tidigare, redan mot slutet av 50-talet. 1957 har han med tre dikter i tidskriften Upptakt, och i bokform debuterar han 1958 med diktsamlingen Inringning. Under de kommande åren ska han prova de mest skiftande genrer ‒ noveller, romaner, dramatik för radio och scen, krönikor och essäer. Ja, han ligger till och med bakom idén till TV:s julkalender Broster Broster från 1971. Det är som romanförfattare han når sin stora läsekrets.
Maskrosbollen från 1961 kom att bli hans genombrott. Här finns drag av barndomens Sunne, men orten nämns inte explicit. Lars Andersson beskriver språket som ”ungdomsslängigt, av småstadsklåda världskaxigt, ljusmättat och melankoliskt, drastiskt och generöst, bitterljuvt och med ansiktet fullt av snabbt växlande grimaser”. I ett brev som citeras, betraktar Tunström själv i efterhand romanen som ”ett fiasko”, och han anser att ”personerna inte nämnvärt fördjupas under bokens gång”. Han verkar även senare ha svårt att tala positivt om projekt som redan är fullföljda. Fler romaner med fantasins och verklighetens Sunne som tydlig spelplats ska som bekant följa.

Det trauma som till stor del präglade Tunströms uppväxt var fadern Hugos död 1949. Mamma Rosa lämnas då ensam med fyra barn, där den 12-årige Göran är äldst. Ganska snart tvingas familjen flytta från komministerbostaden nära Sunne kyrka till en mindre lägenhet i samhället. Fadern, prästen, lämnar en stor lucka efter sig. Den kommer på olika sätt att bearbetas i författarskapet, särskilt i romaner från 70-talet och framåt. I en anteckning från en resa i Mexiko 1968, beskrivs hur barndomsvärlden alltmer letar sig in i hans textvärldar:

Jaså, du är tillbaka pappa ‒ brukade Göran formulera för sig, eller: Vad länge du har varit borta… Jag drömde att du var död…
Och för att han skulle kunna ta emot Hugo på det bästa sättet började han formulera berättelser för sig, redogörelser för hur dessa månader o år ‒ som ju var drömda ‒ hade passerat, vad de gjorde den dan o den dagen. Livet var en dröm numera, han var övertygad ‒ långt senare, under resor, på andra orter fick han ofta plötsliga svindelkänslor, när han tyckte sig upptäcka Hugo i ett gathörn, på en buss…

Kontakter med folkliga religiösa föreställningar, bland annat vid resor i Mexiko, eller antropologers och lyriska diktares försök att sätta ord på en mytisk, överindividuell tid, inspirerar honom. Han använder ibland ordet Aljira, drömtiden, med rötter i aboriginers språk. Andersson skriver i en not att det rör sig om ”en tidlöst närvarande ursprungsvärld som på engelska brukar få beteckningen The Dreaming. En parallell, djupare tidssamhörighet med det mytiska förflutna”. För Tunströms del blir bara tanken på en sådan mytisk tid konstnärligt produktiv, och den förefaller bidra till skapandet av fiktionsvärldar där barndomen blir tydligare och kommer nära.
I De heliga geograferna (1973) kan han så närma sig sin egen tidiga barndom i fiktionens form. En prästfamilj anländer till Sunne. Modern är gravid och ska snart föda. Fiktionaliseringen är tydlig; paret kallas Hans-Christian och Paula, och året är 1939. Kriget ska snart nå grannarna i Norge. I dessa oroliga tider bildas ett geografiskt sällskap i samhället, för att försöka vidga vyerna hos befolkningen och informera om andra delar av världen. Sällskapet består av olika män; naiva idealister samsas med udda existenser av olika slag. Hans-Christian blir något motvilligt ordförande. Det finns en stor ömsinthet i gestaltningen av dessa karaktärer.
Paula drabbas också av en förlossningspsykos, som skildras inkännande. Maken når inte fram till hennes inre världar, men han är klart medveten om att hon har tillgång till något han saknar. Tystnaden kunde få Hans-Christian ”att omslutas av sin egen värld, där han inte längre visste vem av dom, Paula eller han, som verkligen var fri, vem av dom, som verkligen levde i den rätta världen, som om det nu var fråga om två världar, en riktig och djup, där alla steg ledde till gud, och all kunskap, alla ting hade sin motsvarighet i en himmel, och denna värld, där kunskapen inget centrum hade, utan ordet Skål var av exakt samma betydelse som ordet Gud”. Så skriver han i romanen. Han vill nå henne, och i någon mån dela hennes upplevelser, men vem ska då ta hand om den nyfödde?
Lars Andersson håller De heliga geograferna högst i Tunströms författarskap, och utan tvekan är det en riktigt stark roman. Skildringarna av förlossningspsykosen här, och även i Guddöttrarna (1975), är intensiva. Att Paula är en fiktiv dubbelkopiering av modern Rosa och hustrun Lena, behöver man nog inte tveka om. Båda drabbades av liknande psykoser. Det ”är naturligtvis händelserna kring Linus födelse och Lenas psykos som är eldämnet i vad hela dubbelromanen bearbetar och omarbetar”, konstaterar Andersson. Tunström hade ju också egna tidigare erfarenheter av övergående psykisk sjukdom. Det är, utifrån skildringen, frestande att tänka att den psykotiske har större möjligheter att nå kontakt med den mytiska drömtid, som nämndes ovan. Konsten kan också erbjuda glimtar av detta svårnåbara. Andersson skriver också att Hans-Christian ”i viss mening blivit Görans egen avatar, eller stigit som hans dubbelgångare ut ur en tidsmaskin.”
Sunne som en sorts mytisk plats kommer även att bli synlig i de stora publikframgångarna Prästungen (1976), Juloratoriet (1983), Tjuven (1986) och Berömda män som varit i Sunne (1998). När det gäller Juloratoriet kan nämnas att Tunström lär ha fått en första impuls från en av sina resor. På bokomslagets baksida skriver han om idén som dök upp ”en gång i Nepal, där jag mötte en svensk biståndsarbetare som tillsammans med andra västerlänningar varje torsdag övade in Bachs Juloratorium”. Det såg han som ett sätt ”att inför fattigdomen och nöden hålla ’jublets kategorier’ vid liv.” Lite mer kring detta beskrivs i biografin. Exemplet är ett av många på hur intryck, ibland väldigt flyktiga, noteras och sen får efterverkningar i hans böcker. Just musiken är också mycket viktig för honom, och Andersson skriver att den ger ”en salig aning om den större verkligheten”, om ”ett fostertillstånd utanför tiden”.

Mycket mer skulle här kunna tilläggas om de många resor som paret Tunström/Cronqvist gör genom åren. Många av dessa går till andra världsdelar, och kontakter knyts med en mängd personer. Oftast vill de ut på landsbygden, bortom turiststråken, för att möta ”enkla” människor eller övervara karnevaler eller olika folkliga ritualer. Många av vännerna de får kommer sen på besök till deras hus på Koster. Ett exempel är den indiske, kommunistiske politikern Surjeet Singh från Punjab. Tunström är mycket kritisk mot den amerikanska, kapitalistiska dominansen i Mellanamerika och på andra håll i världen, men han ser samtidigt den okritiska hållning till kommunismen som många aktivister har. Han är inte naiv, men nyfiken och ständigt kunskapssökande. Det är ett samlande av erfarenheter som pågår. I bästa fall kan de användas, och kanske omvandlas, i hans egen ordkonst. En viktig del av resandet är också sökandet efter sig själv och sin livsuppgift. Lars Andersson skriver träffande att författarskapet alltid är ”i otålig rörelse mellan introspektion och hunger efter värld”.
I många år plågades Tunström av sjukdom, men fortsatte ändå att resa. I slutet av 1990-talet bodde och arbetade han i New York tillsammans med Lena under vintrarna. Både hjärtinfarkt och lungcancer hade han då tidigare drabbats av. Vid en privat middag 2000, ramlar han plötsligt ihop vid bordet och faller mot vännen Göran Sonnevis axel. Det är också just han som sen medverkar vid sammanställningen av det ofullbordade manuset, som ges ut postumt under titeln Försök med ett århundrade (2003).

 

*

 

Lars Andersson har skrivit en ovanligt lång och innehållsrik biografi. Dess text vill, inte minst med hjälp av de påträffade anteckningsböckerna och manusen, ge en ”inifrånbild” av Tunström och hans arbete. Som läsare kommer man därför riktigt nära det kreativa arbetet och dess transformationer. Allt detta kompletteras utmärkt av Anderssons stora, mångsidiga kunskaper. Ingenting förefaller honom särskilt främmande, trots den stora spännvidden mellan exempelvis Tunströms olika resor och kontakter. Ofta skriver han även in sig själv och sina egna erfarenheter. Det kan handla om att han besökt samma platser, känner samma personer, eller är förtrogen med liknande arbetsprocesser. Ibland blir detta mycket lyckat, och man känner att man guidas av en initierad skribent, men nån gång kan man också fråga sig om detta verkligen tillför något väsentligt. Hans otvungna, levande språk är det dock alltid en glädje att ta del av.
Tveklöst är det ett stort arbete han tagit på sig, inte minst när det gäller att integrera lämpliga bitar från anteckningarna i det färdiga materialet. Ett stort antal fotnoter får också ge kompletterande upplysningar. Ett allmänt grundproblem är förstås hur urvalet från anteckningsböckerna bör göras. Ibland uppstår funderingar kring huruvida ett visst citat eller referat var helt nödvändigt. Det kan finnas en risk att detaljseendet går ut över överblicken och den pedagogiska presentationen av materialet. Otvivelaktigt ger dock denna omfångsrika biografi många värdefulla upplysningar om ett av våra stora författarskap från 1900-talets senare del. Den för oss mycket närmare både människan och författaren Göran Tunström.

_________

Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap.