Novellsamling: Onda blommor

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, juni 23rd, 2025

Gunnhild Øyehaug

Onda Blommor

Översättning av Marie Lundquist

Nirstedt/Litteratur. 118 sidor. Utkommen.

 

I Gunnhild Øyehaugs f. 1975) nya novellsamling – Onda blommor – återfinns det säregna språk och den humor som är ett sigill för författaren. Det lyfter boken. Men samtidigt kan texterna upplevas som alltför medveten om sig själv. Texterna vet sitt eget koncept och premiss, ja, kanske för medvetet.

Øyehaug skriver inte bara noveller, utan även romaner, lyrik, essäer och kritik. För romanen Vänta, blinka (2018) nominerades hon till amerikanska National Book Award. Hon har även nominerats och tilldelats större litterära priser i Norge. Utöver att skriva böcker som ofta berör ensamhet, relationer och (van)makt, undervisar hon även i litteraturvetenskap.

I intervjuer har Øyehaug sagt sig vara inspirerad av fransk litteratur. Det märks i Onda blommor. I facklitteratur kännetecknas ibland den franska novellkonsten, så som man finner den hos exempelvis Guy de Maupassant (1850 – 1893), som motsatsen till den dramaturgi som man finner i romanen. Novellen behöver inte samma dramaturgi, utan kan vara bisarr och udda. Det korta formatet tillåter det, det låter en experimentera. Det är tydligt hos Øyehaug.

En annan fransk företeelser är att skriva så kallade vignetter, alltså kortare texter som mer fokuserar på att förmedla ett känslotillstånd, eller att resonera, än att skildra ett händelseförlopp. Det är i huvudsak vad Øyehaug gör i dessa tjugofem små texter.

I texterna försätts karaktärerna ofta i ytterst bisarra och absurda situationer. Men de finner sig lika fort i dem som det hamnat i dem. De gör det så innerligt att man som läsare också godtar situationerna. De små texterna går självklart läsa som en absurd underhållning, men det finns en ansats att säga något. Genom att skapa en absurd premiss kan Øyehaug driva ett tema eller en fråga väldigt långt. Men ibland känns texterna något trånga, saknar öppning för vidare förståelse.

Så är inte fallet i samtliga texter. En del har en tillgänglig direkthet, exempelvis när de berättas genom en medvetandeström. Visserligen är det vid det här laget ett gammalt knep, men det funkar. Dessutom öppnar det upp för tvära kast. För ibland slängs man in i likt en labyrint. Man börjar läsa i det öppna och fria men sedan förvillar och trasslar texten in läsaren, samtidigt som det egentligen finns en utstakad väg. Det är inte så att Øyehaug håller läsaren i handen, men man känner sig trygg medan man läser. Ofta beror det på att berättaren gör sig synlig i texten och griper in, visserligen ofta något plumpt, men det ger texten en ny och inte sällan oväntad riktning.

Ett tydligt exempel på detta är texten ”Tråden”, som sedan följs av tre kommenterande texter, vilka går i dialog med varandra. Kommentarerna ifrågasätter vad som är fiktion och hur det är att bokstavligen befinns sig inom den. Vilken ansvar har fiktionen? Hur ska den behandla och förhålla sig till sina karaktärer? Ska man skriva realistiskt och hårt eller romantiskt och förskönande? Øyehaug besvarar – såklart – inte dessa frågor, men likt en god handledare, leder hon läsaren genom dessa frågor.

Det ställs överlag mycket frågor i texterna men det refereras också friskt till annan litteratur. Bokens titel, vilket även är titeln på en av novellerna – tyvärr inte en av de mer intressanta –  är såklart lånad från Charles Baudelaire (1821-1867). Øyehaug leker med litteraturen, applicerar den och gör litteratur om litteraturen; det är en form av metalitteratur.

Så långt allt väl. Men ibland blir texten allt för medveten om sina egna förmågor och egna möjligheter. I texten ”VIT DUVA BLIR SVART KRÅKA” bevittnar en kvinna en metamorfos där just en vit duva förvandlas till en svart kråka. Detta är självklart symboliskt laddat, men för att ta udden av det väljer Øyehaug att avstyra hela berättelsen genom att byta riktning och låta berättaren på några avslutande rader bilda familj med en förbipasserande raggare. Det är som om texten visar på en trötthet inför samlingens koncept.

Och kanske är det den största kritiken mot Øyehaug: Orkar hon med sitt eget koncept? Ungefär halvvägs in i samlingen är det som om en trötthet letar sig fram. Samtidigt kan man inte annat än tycka om boken. Det finns en friskhet, tröttheten till trots, och boken gör något som många andra böcker inte ens har ansatsen till, nämligen att aktivera och i hög grad sysselsätta sin läsare. Och det är fint.

—

Isak Adolfsson