Biografi: Bruno Liljefors

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, juli 30th, 2025

Bruno Liljefors en biografi

Fredrik Sjöberg

Bonniers förlag. 390 sidor. Har utkommit.

 

Det är nog ett tungt vägande bidrag till berättelsen om konstnären Bruno Liljefors (1860–1939) som Fredrik Sjöberg kommit med. Jag skriver ”nog” eftersom det finns ett flertal biografier och längre texter om Liljefors och jag har endast läst en liten del av dem. Men även om Sjöbergs omdöme om Liljefors konst är gängse – ett målargeni – så har han också nosat upp relativt okända fakta och plöjt igenom källmaterial som ingen annan biografiförfattare har använt sig av. Antagligen en kulturgärning.

Omdömet som målargeni må vara gängse men lite har det ändå svajat runt Liljefors. Under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet har han hunnit bli ganska ute för att bli lite mer inne igen. Under en tid var Liljefors rentav förtalad bland yngre konstnärer. Han hade sålt sig till konstmarknaden och producerade en medioker hare och en räv i veckan på löpande band. Men alldeles nyligen var det en stor retrospektiv utställning på Petit Palais i Paris. Ett förnyat intresse. Och nu bidrar Sjöberg till förnyelsen med ett mer samtida perspektiv på honom.

Konst är kanske inte riktigt Sjöbergs specialintresse, han är i alla fall ingen utbildad konsthistoriker (möjligen en fördel). Det är i och för sig svårt att peka ut något specialintresse hos den mångsidige Sjöberg – naturbetraktelser med utvikningar täcker absolut inte. Och visst har han skrivit om konst tidigare. Om Gunnar Widforss och Lotte Laserstein till exempel. Ämnet Liljefors är inte pådyvlat även om han i inledningen av boken refererar till en uppmaning från förläggaren. Allt vad Sjöberg skrivit ger en känsla av en personlig investering. Han är också ofta närvarande i sina texter som om, i det här fallet, hans arkivsökningar vore ramberättelsen för biografin över Liljefors.

Fredrik Sjöberg var inte först med att notera att den svenska konstnärsgeneration som föddes på 1860-talet var enastående med Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors (och Hilma af Klint) i spetsen. Men han liksom inskärper det. Kanske med anledning av att gubbarnas storhet har gjort att de förbigåtts under en tid. Den svenska konstvärlden har liksom varit trött på dem.

Liljefors beskrivs som den förste som målade djur i sin naturliga miljö och att han därmed skapade en ny genre. Det stämmer naturligtvis även om andra konstnärer snuddade vid ämnet vid samma tid eller lite tidigare. Sjöberg nämner några av dessa men utelämnar fransmannen Gustave Courbet (1819–1877) vars målningar av hjortar och jaktscener Liljefors kan ha sett i Paris. Och i Sverige fanns ju – vilket jag påpekar utan all lokalpatriotism – Axel Borg (1847–1919) som var klasskamrat med Carl Larsson på Konstakademien och som tidigt var en flitig älgmålare. Han och Liljefors umgicks i delvis samma kretsar. Konstsverige är fortfarande litet och när de levde var det ännu mindre och nästan alla kände alla. Eller åtminstone kände man till varandra och varandras konst.

Mitt eget intresse för Bruno Liljefors har aldrig varit stort och det har minskat med åren. Det var främst på grund av Sjöberg – vars författarskap jag länge uppskattat – som jag ville läsa denna biografi. Sjöberg har ett nästan unikt flyt i sina texter och en alldeles egen ton. Det är som om han stod bredvid när man läser, ständigt beredd att komma med en ny kommentar eller ytterligare en utvikning.

Att han skulle ta sig an Bruno Liljefors är inte alls överraskande med tanke på hans bakgrund som biolog. Genombrottet kom 2004 med den personliga essän Flugfällan. Idag är hans litterära produktion omfattande med kritik i Svenska Dagbladet och en lång rad böcker. Även en teaterpjäs har det blivit.

Sjöbergs stil kan uppfattas som lite slängig och raljant. Om Liljefors bakgrund som atlet skriver han till exempel:

”I övre tonåren var Liljefors ett kompakt muskelpaket, inte olik nutida gymgrabbar som lyfter skrot och byter illegala piller i andefattiga träningslokaler med problematisk lukt.”

Eller så här apropå att tävla i konst:

”Konsten betraktad som tävling kan så här i efterhand framstå som löjeväckande, men kanske var det ändå synd att grenarna måleri och skulptur, för att inte tala om litteratur, ströks från Olympiska spelen till förmån för konstsim, snowboard och annat liknande. Vilka bataljer har inte publiken gått miste om! Vilka dopingskandaler?”

Och så här angående att konstsverige var litet:

”De kände varandra, allihop, och många var nära vänner som träffades i övermöblerade paradvåningar där tjänstefolket ilade som vesslor i serveringsgångarna.”

Någon gång kommer han snubblande nära pappa-vits-träsket – som när han i en mening som nästan löper över en hel boksida, skriver om bifiguren P. S. Graham:

”…han fixade så att familjeföretaget som också huserade i kvarteret på Kungsholmen blev generalagent för det amerikanska hissföretaget Otis, vars namn tyvärr inte kan härledas till stortrappens (Otis tarda) trots att Otis inte bara byggde hissar utan även rulltrappor.”

Men det är som sagt bra flyt, fokus trots utvikningar, humor och en avundsvärd lättsam ton (som nog kräver en hel del författarmöda).

Frederik Sjöbergs Liljeforsbiografi är en njutbar bok. Man behöver absolut inte vara Liljeforsfantast för att ha glädje av den. Sjöbergs för det mesta tyglade smak för utvikningar gör att spektrat breddas till en hel epok. Gubbigt är det på sätt och vis mycket också underhållande och mycket initierat.

—

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion