Scen: En kille i kilt (Teaterfoajén i Nora)

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen fredag, december 5th, 2025

En kille i kilt

Teaterfoajén i Nora, premiär 29 november 2025

Idé och manus: Magnus Wetterholm

Regi: Rune Jakobsson

Medverkande: Magnus Wetterholm och Matts Norman(piano och sång)

Svenska sångtexter: Stefan Jansson

 

Varför gör Magnus Wetterholm en föreställning om en här i landet okänd skotsk Music hall artist vid namn Harry Lauder?

Det undrar jag några gånger under föreställningen i den ytterst charmiga och lilla Foajén i Nora, där 20-talet personer går in och allt är mycket intimt och nära.

Långt ifrån den brittiska Music halls grovkorniga och oftast endimensionella underhållning, där artisterna – trollkarlar, komiker, sångare, buktalare och enbenta ragtimedansare – stod för en högröstad underhållning som måste överrösta en kraftigt alkoholpåverkad publik.

Modigt av Magnus Wetterholm att pröva genren på ”Bergslagens minsta teater” inför den svenska, städade och lyssnande publiken.

Han gör sitt bästa för att lösa upp knutarna från början. Lockar med oss i allsång i ”Res med mej till Skottland” (Scotland the brave) och förklarar pillemariskt hur många meter tyg som går åt till hans vackra kilt och lite hemlighetsfullt vad som finns under den. Andra fördomar som skotsk snålhet används förstås också för att mjuka upp oss.

Han gör eleganta sammanbindande texter där vi oupplysta får veta en hel del som gör oss intresserade av denna skotte. Han var den första inspelade artisten som sålde en miljon skivor, han turnerade i USA och blev stormrik, men hans son dog i kriget och då sjöng han mer och mer för trupperna och blev adlad.

Tyngdpunkten i denna drygt en timma långa föreställning är Lauders sånger, här ofta med fyndig svensk text av Stefan Jansson. Men det är en svåröversatt genre, så brittisk, så ölbedränkt och tänkt för en stor och sorlande spelplats. Magnus laddar med allt han har, men visorna har inte den bittra underton, det livsutmanande eller den tvetydighet som han är en mästare på att framställa, till exempel när han sjunger Brel. Lauders hurtiga kärleksträngtan och okomplicerade refränger ligger helt enkelt inte i hans mun.

Varför gör han det då? Svaret får vi i föreställningen mot slutet. Vi är tillbaka då till 50-talet och utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att denna aldrig sinande konstnärliga kraft i Nora och Stadra visar sig vara en skotsk produkt. Kanske tycker Magnus att det är ”pay back time”. För HAN är inte snål.

––––––––––

Martin Dyfverman