CD: Orkesterverk av Anders Hillborg
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juli 6th, 2026
Anders Hillborg: Piano Concerto No. 1; Kongsgaard Variations; Vaporised Tivoli; Cello Concerto (BIS/Naxos). Speltid: 82’38.
Tamara Stefanovich (piano), Nicolas Altstaedt (cello), Swedish Chamber Orchestra, Christian Karlsen (dirigent)
Betyg:
–
I sina två pianokonserter anknyter Magnus Lindberg öppet och tydligt till Ravels två konserter. Resultatet är flott, även om jag inte riktigt förstår poängen med att blanda in Ravel – om man nu inte bara ska se det som en hyllning. Anders Hillborgs första pianokonsert (2001/05) har ingen sådan uttalad koppling till Ravel, och i skivkommentaren nämns bara György Ligeti som något av inspiratör. Men nog har den andra satsen, betecknad ”very calm and serene, dolcissimo”, ett visst släktskap med det helt underbara adagiot i Ravels G-dur-konsert? Och jag har också svårt att tro att finalens porlande pianostämma hade kommit till om inte Ravels verk för piano hade funnits. Hur som helst är det ett mycket anslående och effektfullt verk som Hillborg skrivit, sprudlande av liv och lust.
I Kongsgaard Variations (2006/2021) hamnar vi som kontrast i rena Idyllien och efter ett tag undrar jag om vi verkligen ska vara kvar där i dryga sexton minuter och hur Hillborg i så fall ska klara av det utan att man tröttnar. Det visar sig att han insisterar och förblir lågmält innerlig med en viss melodisk sötma, ibland med drag av folkvisa. Men den melodi som ligger och spökar är faktiskt hämtad från ariettan i Beethovens 32:a pianosonat. Det har sin förklaring, och det handlar om vinodling. John Kongsgaard är en kalifornisk vinmakare vars bolag Arietta alltid återger någon takt ur Beethovens sonat på sina flasketiketter. Hillborgs verk är helt enkelt en beställning av denne Kongsgaard för att hylla hans viner. Där ser man. Om de smakar som musiken låter är de definitivt inga rödtjut utan mer subtila med viss sötma, men också lite karaktärslösa. Kanske kan man kalla verket för Hillborgs svar på Samuel Barbers Adagio for Strings (båda verken dessutom ursprungligen skrivna för stråkkvartett), även om han saknar Barbers känslomässiga intensitet.
Om man nu har fått sitt behov idyll tillfredsställt, med viss råge, och vill ha något helt annat så levereras det direkt med nästa stycke på skivan. Redan titeln Vaporised Tivoli (2010) och spelanvisningen ”Enormously frenzid and rough” låter förstå att det kommer att gå livat och märkligt till, och det gör det också. Här blir det åka av. Hillborg excellerar i fräsig instrumentationskonst och låter karusellerna snurra våldsamt och förryckt innan de upplöses och diffunderar ut i intet – ”förångade” enligt titeln. Nog är det underhållande show-nummer, och fräsigt så det förslår.
Inför albumets avslutande verk är man beredd att citera Monty Python och säga: ”And now for something completely different.” Här möter en allvarligare Hillborg. Hans cellokonsert från 2020 är ställvis lika melodiöst sjungande – sådär som bara en cello kan sjunga – och elegiskt inåtvänd som Gavin Bryars konsert Farewell to Philosophy. Men här finns också kontrasterande och mer oroande partier. Orkesterbehandlingen är inte lika spektakulär som i pianokonserten och det förångade tivolit men lika effektiv och anslående. För mig framstår den intensivt lågmälda och själsborrande cellokonserten som albumets tyngst vägande verk, och det utgör en värdig avslutning på detta varierade och väl sammansatta program som låter oss möta den mångsidige Anders Hillborg i fyra olika skepnader. Och nog är han värd att möta!
Det hela blir inte sämre av att konserterna framförs lysande av pianisten Tamara Stefanovich och cellisten Nicolas Altstaedt – och Svenska Kammarorkestern får konstant briljera under ledning av Christian Karlsen.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion