Konst: Mänsklighetens äldsta gåta
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, mars 8th, 2014Mänsklighetens äldsta gåta
Bertrand David och Jean-Jacques Lefrère
185 sid. Dialogos förlag
Onekligen är de paleolitiska grottmålningarna mycket gåtfulla. Fortfarande vet vi oerhört lite om dem. Från upptäckten av Altamiragrottan i norra Spanien 1897 till det senaste stora fyndet Chauvet 1994 i södra Frankrike har vi egentligen bara lyckas få reda på med vilka material de är gjorda och hur gamla de är. Inte så mycket annat.
Länge ifrågasattes om de alls var äkta. Under det tidiga 1900-talet tvekade konsthistorikerna inför de bilder de fick se i Lascaux och de andra grottorna. De tycktes alltför moderna, alltför lite primitiva. Idén om den mänskliga kulturens linjära utveckling fick sig en rejäl knäck av dessa fynd och det var inte något som kunde accepteras direkt. Idag vet vi att de äldsta målningarna är åtminstone 32000 år gamla och dessa äldsta målningar är konstnärligt och tekniskt mer avancerade än många av de senare.
Ännu äldre är en del av de australiska grott- och klippmålningarna. Och lite yngre är de klippmålningar som är bevarade i Saharaöknen.
Det finns många obesvarade frågor när det gäller alla tre av dessa områden och de gamla målningar som finns där.
Tecknaren Bertrand David har tagit sig an de europeiska målningarna och försökt besvara några av frågorna. Hans svar är spännande.
Altamira
Vilka är då frågorna? Ja, tidsspannet är en. Målningarna i Lascaux-grottan är cirka 17000 år gamla och de i Chauvet 32000 år. Det innebär en obruten tradition på minst 15000 år – en nästan obegriplig tanke. En annan fråga är varför målningarna gjorts. En tredje handlar om varför man har valt en så svår stil som realistisk avbildning. En fjärde handlar om de motiv, en viss begränsad skara djur, som förekommer på målningarna. En femte fråga gäller de abstrakta figurer som finns här och där bland alla djuren. Och varför är målningarna så otillgängliga? Med mera…
Frågan om grottmålningarna är konst eller inte handlar dock om vilket perspektiv vi i nutiden anlägger. Vi kommer aldrig att få reda på om de paleolitiska människorna ansåg att deras verk var konst. Med största sannolikhet inte. Men vi är naturligtvis fria att använda det begreppet om vi vill.
Bertrand David har fäst sig vid det väsentliga problemet med hur målningarna är gjorda. Ja, tekniken känner man till. Men metoden är knepigare. Och framför allt – hur har man kunnat bevara så pass avancerat konstnärligt kunnande under minst 15000 år?
Chauvet
En del konsthistoriker har föreslagit ett slags paleolitiska konstskolor. Men det är ganska osannolikt att man skulle kunna ha hållit liv i en sådan tradition under tusentals år. Men hur har man då fört vidare det konstnärliga kunnandet? Sådant uppstår, som Bertrand David påpekar, inte av sig själv. De paleolitiska grottmålarna var skickliga tecknare och det kräver övning. Långvarig övning. Som den tecknare han själv är kan Bertrand David intyga det.
Bertrand David har en teori som kan förklara många av frågorna om grottmålningarna. Han tänker sig att målningarna är gjorda med skuggbilder som förlagor. Det kan säkert stämma. Åtminstone till en del. Det skulle kunna lösa problemet med kunskapsöverföring. Att fylla i konturerna runt en skuggbild och sedan bearbeta innehållet är en betydligt enklare process än att gestalta anatomiskt korrekta djur från minnet.
Det finns också små skulpturer som är ungefär lika gamla som grottmålningarna. Dessa kan ha använts för att skapa skuggbilder. Detta försöker författaren att ”bevisa vetenskapligt”. Till detta tar han hjälp av medförfattaren Jean-Jacques Lefrère för att få lite akademisk tyngd. I och med detta uppstår en del problem med Davids framställning. De små figurerna har han inte med i bild och han har inte använt vare sig de eller några kopior i sina experiment. Inte heller har han genomfört några experiment eller mätningar i någon av grottorna. Det framgår faktiskt inte av boken om han ens har besökt någon grotta. Dessutom är Lefrère visserligen en renommerad forskare men inom litteraturhistoria och medicin. Några expertkunskaper inom konsthistoria eller arkeologi har han inte.
Det är naturligtvis ganska allvarliga invändningar. Ändå kan det ligga mycket i Bertrand Davids idéer. Tankarna om skuggbilder kan delvis stämma även om det finns gott om grottmålningar som knappast kan ha tillkommit så. Och hans teori om att de olika djuren var klansymboler och att grottorna var minnesplatser för de döda förfäderna är också intressanta.
Lascaux
Hans bok är läsvärd och spännande. Den kan bidra till intresse för den förhistoriska konsten. En nypa salt skadar dock inte.
Men även om man tar till sig Bertrand Davids idéer helt och hållet kvarstår flera frågetecken. Vad betyder till exempel de abstrakta figurerna som finns instuckna bland djurbilderna. Talmystik? Protoskrift? Nja, här finns ännu inga bra teorier. De paleolitiska grottmålningarna fortsätter att vara mystiska.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
PS. Jag har tyvärr inte heller besökt någon av grottorna med paleolitiska målningar.
Måste genast läsa den där boken.
Är lite konfunderad över påståendet att det här handlar om den äldsta ”konsten”.
Det är en definition av konst som möjligen är något godtycklig. Och föga användbar. Möjligen också eurocentrisk. Användningen av ockra är t.ex. flera hundra tusen år gammal (man har hittat ockra på ställen där den inte förekommer naturligt, vilket antyder att det forslats långa sträckor) och finns dokumenterad på ett stort antal platser, framför allt i Afrika. Ockra användes (och används fortfarande) för att smycka kropparna vid rituella handlingar. Ett annat exempel är den s.k. Swanscombestenen. En vacker bit korall som burits hela vägen från Whiltshire (120 miles) till Swanscombe, för 250 000 år sedan. Den enda rimliga förklaringen till detta bärande är nog att någon den gången tyckte att stenen var vacker. Möjligen också att denne någon ville visa detta vackra föremål för sin familj eller klan. Det går att begripa hur han/hon har tänkt. Huruvida ovanstående mänskliga handlingar kan kallas konst eller inte är för mig en ohjälpligt sekundär fråga. Den stora och grundläggande diskussionen är dock varför ”människor” för 300 000 år sedan sysslade med något så ”onödigt” som att bry sig om vackra ting eller smycka sig. En diskussion om sådana saker kan man hitta hos Ellen Dissanayake, en läsning som härmed anbefalles/rekommenderas. Hon gör en koppling mellan ”konst”, rit och lek som kan vara vettig att ha i huvudet när man funderar runt ett så värdeladdat ord som just konst. Hon har en tes som i stort sett går ut på att vi människor har ett inneboende behov av ”making things special”.
Bara en randanmärkkning om de abstrakta tecknen i grottmålningarna. Lewis-Willliams och Dowson lanserade 1988 teorin att de utförts av shamaner i ”an altered state of conscience”, dvs i trans. I detta tillstånd är man enligt neurologiska experiment bara kapabel att skapa ett fåtal tecken, de flesta linjer eller cirkelrörelser. Teorin stöds av beteenden hos shamaner i Kalahariöknen.