Kulturhistoria: Den gröne mannen
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, mars 8th, 2014Den gröne mannen
Adèle Schreiber
143 sid. Dialogos förlag
Om man sysslar med konsthistoria och stöter på begreppet ”gröna män” så betyder det i allmänhet inte utomjordingar. ”Gröna män” eller ”bladmän” är något som finns inom ornamentiken – en vida spridd figur som vi vet ganska lite om.
Adèle Schreiber, tidigare känd för sin bok Den hinduiska gudavärlden, har nu tagit sig an de konsthistoriska gröna männen. Förutom en akademisk uppsats så är det första gången i Sverige. Ändå finns det ganska gott om gröna män också i vårt land.
En typisk grön man utgörs av ett djur- eller människoansikte ur vars mun näsa och ögon det växer fram blad. Ursprunget är inte säkert avgjort. Kanske kommer de gröna männen från början från Indien i form av den ena delen av ett klassiskt väktarpar – kirtimukha (ett lejonliknande ansikte med bladkrans) och makara (ett slags sjöodjur). De är ett slags godartade demoner som får vara ”livvakter” vid olika tempel och i andra sammanhang. Båda dessa figurer kan ha ”vandrat” till Europa och förekommer i västerländskt konst och dekoration.
I Europa har kirtimukha gradvis fått annan utformning och betydelse. Kanske har det blivit en figur som står för växtkraft och liv. Oftast positiv men ibland negativ (när man tidvis misstänkt att den varit okristen).
Schreibers bok resonerar omkring dessa saker men är till största delen ett slags inventering över exempel på gröna män som hon stött på. Boken vimlar av exempel och bilder. Jag har tidigare tänkt att de kanske var mest förekommande under barocken men det verkar som om de använts ungefär lika flitigt från tidig medeltid och framåt. När modernismen och dess allmänna avståndstagande från ornament, slår igenom strax efter 1900, försvinner nästan de gröna männen också.
Liksom i förbigående sätter författaren fingret på hur lite vi lägger märker till ornamentik och utsmyckning av vår vardagsmiljö. En bok som denna får en att öppna ögonen och se inte bara gröna män utan alla möjliga figurer och symboler som mer eller mindre uppenbart finns på husfasader och andra ställen. Det är spännande.
Också lilla staden Örebro har fått bidra med några exempel. Jag säger inte var de finns…
Ur ett nördperspektiv, som mitt eget, är naturligtvis en hel bok om ett så pass udda konsthistoriskt fenomen också mycket spännande.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
Mycket intressant, tycker jag, som också kan snöa in på ornament och figurer ur vår historiska miljö. speciellt våra äldsta kyrkor, är guldgruvor i sammanhanget. Jag besökte Tyska kyrkan i Stockholm i lördags.vilken upplevelse! Här vimlar det av änglar, apostlar och demoner. Och Notre Dame i Paris har de mest utstuderade djävulsfigurer jag sett!