Vysotskij!

Inlagd av Peter Ekström Krönika lördag, mars 15th, 2014

Vladimir Vysotskij har ibland beskrivits som en blandning mellan Cornelis Vreeswijk och Sven Wollter. Jag kan inte riktigt komma på någon bättre ”översättning” till svenska förhållanden men känner mig ändå inte riktigt nöjd. Vysotskij hade något annat och något mer.

Ryssen Vladimir Semjonovitj Vysotskij (1938-1980) föddes och dog i Moskva. Han var teaterskådespelare, sångare, filmstjärna och poet. Han deltog i en mängd teateruppsättningar, filmer och tv-produktioner. Han hade en mycket omfattande produktion. Han skrev antagligen mer än 600 sånger samt lyrik och prosa. Han var en stor kändis på Sovjetunionens officiella scener och en lika stor inofficiell kändis. Han var delvis kritisk mot Sovjetregimen och hans sånger och dikter kunde inte alltid ges ut via de officiella kanalerna. Istället spreds de underjordiskt via bandkassetter och fotokopior. Dessa rader från den kända sången Vargjakten och många andra rader kunde makten inte tåla:

”De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!/ Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna,/ de skjuter honorna, de skjuter ungarna/ och snön är röd som deras flaggor av vårt blod. /Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom. Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.”

Om Vysotskijs död och bas på Tagankateatern skriver bröderna Ola och Carsten Palmaer i boken Vargjakten. Det var de som introducerade Vysotskij på svenska:

”1980 dör han i en hjärtattack. Den 25 juli, mitt under Moskvaolympiaden. Hundratusentals människor följer honom till graven.

Så långt kunde detta vara historien om vilken teatercharmör som helst.

Men hur kommer det sig att minnesföreställningen på Taganka förbjöds av censuren?

För det första var Taganka inte vilken teater som helst. Taganka var den fräckaste och uttrycksfullaste teatern i Moskva under sextio- och sjuttiotalen. De officiella tidningarna skrev sällan om den, men det var nästan omöjligt att få platser. En biljett betalades med trettio gånger sitt nominella värde på svarta börsen. Taganka var en skandalsuccé, en ’huliganteater’ som en medlem av ensemblen uttrycker saken.”

Bröderna Palmaer översatte Vladimir Vysotskijs sånger till svenska. 48 av dem är publicerade i Vargjakten. Fria Proteatern framförde dem första gången 1986 i en föreställning på Scalateatern i Stockholm.

1987 kom en skiva med Fria Proteatern – Sånger av Vysotskij. Den återutgavs 2007 med ytterligare fyra låtar.

Fria Proteaterns ensemble varierade genom åren. När de gjorde sin första vända med Vysotskij så var det Tomas Bolme, Stefan Ringbom och Elisabet Nordkvist som dominerade. Det är rivigt och distinkt framfört. Håller bra än. Elisabet Nordkvists röst skär som en kniv.

Det där var bland det sista Fria Proteatern gjorde och gruppen lades ner 1990. Några år senare, 2003, gav Stefan Ringbom ut sin första soloskiva. Han är en veteran i musiksverige och slog igenom på 1960-talet med popbandet The Mascots. Han var en av huvudfigurerna i det som började som NJA-gruppen 1969 och som senare blev Fria Proteatern – en grupp som gjorde avtryck både bland sjuttiotalets fria teatergrupper och inom den alternativa musikrörelsen.

Stefan Ringboms skiva heter När du och jag möttes och innehåller 17 Vysotskij-sånger. Det är en fantastisk skiva och hans tolkningar av Vysotskijs låtar är än så länge oöverträffade. Hans raspiga röst, aggressiva attack och de musikalsika arrangemangen stämmer så bra med låtmaterialet. Eländet och humorn samsas på samma rader som kärleken och det desperata våldet. Bröderna Palmaers översättningar och Stefan Ringboms framförande gör Vysotskij och hela hans följe av fängelsekunder, horor, fylltrattar och alldeles vanliga människor, rättvisa.

Fria Proteatern och Stefan Ringbom har inte haft monopol på Vysotskij i Sverige. Det finns fler föreställningar och skivor.

Dan Fägerquist har gett ut två skivor och spelar ofta Vysotskijs sånger.

Bandet Volodja (smeknamnet för Vladimir) har gett ut inte mindre än fyra skivor med Vysotskij-sånger. Den senaste kom 2013.

Och nu har delar av gamla Fria Proteatern samlat ihop sig under rubriken Hoppets lilla orkester. De har också gett ut en ny skiva. Andra sånger av Vysotskij och hans vänner. Den innehåller sånger av Vysotskij, några tidigare framförda, några ohörda – och sånger av en del andra ryssar. Carsten Palmaer förklarar i skivans texthäfte:

”Vysotskij kom en gång på en marknad i Odessa i samspråk med en försäljare som stod bakom en trave kassetter med Vysotskijs egen bild på.

Vysotskij frågade varför kassetterna var så dyra och försäljaren ombad honom att fara åt helvete. Därefter kände han igen sångaren och erbjöd honom tio procent av vinsten, mot att han fick ett par nya visor. Vysotskij avböjde, men köpte en kassett som visade sig innehålla fem spår med honom och tjugofem sånger av skilda upphovsmän med en fullkomligt okänd sångare som använde pseudonymen Georg Okudzjava.

Det var alltså inte lätt att avgöra vem som skrivit vilken sång.

Nu har det gått mer än trettio år sedan min djupt saknade bror Ola – död 2011 – introducerade Vladimir Vysotskij för mig och mina kamrater på Fria Proteatern. På den tiden fanns större delen av Vysotskijs produktion bara på anonyma kassettband. Det fick till resultat att vi tillskrev honom sånger som hade andra upphovsmän.”

Detta har man alltså försökt rätta till på den nya skivan. Sångerna där framförs av en stor och varierad ensemble. Arrangemangen spretar lite. Men Tomas Bolme är rolig som förr, Stefan Ringboms grusiga röst ger bra sälta och Sofia Berg-Böhm sjunger nästan som Elisabet Nordkvist. Därtill många andra bra insatser från musiker och sångare.

Musiken lever, Vysotskij lever – ja till och med Fria Proteatern verkar leva. Eller som Vysotskij själv skulle ha sjungit:

”Ös på med dragspelet, Aljoska! /här dansar kärringar och våp, /här dansar hallickar och torskar/ så glasen klirrar i sitt skåp.”

Det är bra.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion