Hem » Recension, Scen » Scen: Ubu av Alfred Jarry (Örebro länsteater)

Scen: Ubu av Alfred Jarry (Örebro länsteater)

Örebro Teater

Örebro länsteater

Ubu av Alfred Jarry (övers. Sture Pyk)

Regi: Erik Holmström
Scenografi: Johan Bergman, Jenny Ljungberg
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Ronny Andersson

Ljuddesign/musiker: Per Fritz

Mask och peruk: Giovanni Indelicato

Medverkande: Anders Hambraeus, Hanna Lekander, Linus Lindman, Aja Rodas, Simon Rodriguez, Hans Christian Thulin

Premiär den 24 september 2016

Betyg:

betyg-3.5

 

ubu-huvudbildVid min gröna talgdank, vem hade kunnat tro att man skulle få se Kung Ubu i Örebro? Det kan vi tacka årets Shakespearejubileum för. Och Länsteatern.

Men låt oss först gå 120 år tillbaka i tiden.

Det är den 10 december 1896. Vi befinner oss på Nouveau-Théâtre i Paris, där Aurélien Lugné-Poë hyrde in sig med sin Théâtre de l’Œuvre för att framföra nyskapande dramatik och åstadkomma ”en fantasins och drömmens teater”. Det är dags för urpremiären på Alfred Jarrys Kung Ubu. Författaren själv introducerar föreställningen och säger att det står oss i publiken fritt att i herr Ubu se så många allusioner vi vill eller bara en sprattelgubbe. Vi får också veta att skådespelarna kommer att vara inneslutna i masker och bete sig som marionetter men att man tyvärr inte hunnit färdigställa allt exakt som det var tänkt. Man har sålunda inte fått tag i mässingsblåsare, gonggong och mistlurar för att framföra gycklarmusiken. Anförandet avslutas med orden: ”Beträffande handlingen, som nu skall börja, försiggår den i Polen, det vill säga Ingenstans.” I programbladet har vi också kunnat läsa att ”Ingenstans är överallt, och framför allt det land där man befinner sig.”

Far Ubu som Alfred Jarry såg honom.

Far Ubu som Alfred Jarry såg honom.

Ridån går upp. På scenen sitter en rejält tjock, droppformad figur med drag av commedia dell’artes Pulcinella. Han blänger på publiken och vräker ur sig en innovativ och grov svordom. Tumult utbryter. En av teaterhistoriens mer beryktade skandalpremiärer är ett faktum. Recensenterna var inte heller nådiga och beskrev pjäsen som ”ett svinaktigt bedrägeri” med en ”synnerligen motbjudande dialog”. En kände sig så besmittad att han utbrast: ”Desinficering blir nödvändig.” Men Jarrys vapendragare Catulle Mendès slog fast att oavsett vad kritiken skrev så har far Ubu nu kommit för att stanna: ”Ni kan inte bli kvitt honom, han kommer att hemsöka er”. Han representerar allt som vi inte vill veta av – men som nog också finns inom oss själva. Det hör till saken att Jarry själv senare använde sig av Ubu som ett slags alter ego, och när han 1899 återkom till gestalten i Den fjättrade Ubu ställs allt på ända. Nu vill Ubu bli slav i stället för kung, och begrepp som frihet och slaveri byter plats. Här presenteras också Ubu som doktor i patafysik, det vill säga den av Jarry introducerade vetenskapen om undantagen och de inbillade lösningarna. Till det Patafysiska kollegiets illustra medlemmar av idag hör för övrigt ingen mindre än Claes Hylinger.

Den hängivne velocipedryttaren Jarry 1898.

Den hängivne velocipedryttaren Jarry 1898.

Far Ubu började som Père Heb. Det var öknamnet på en av Jarry hatad fysiklärare som ”representerade allt det groteska i världen” och som nu, stackars sate, blott är ihågkommen som prototyp till Ubu. Man kan för övrigt förmoda att det inte var helt lätt att ha Jarry som elev, han står sig väl i den knivskarpa konkurrensen excentriker emellan. Nå, den gamle fysikläraren kan vi trots allt bortse från. Det är svårare att komma runt William Shakespeare. Kung Ubu kan nämligen ses som en parodi på hans krönikespel och, inte minst, på Macbeth. Här är det mor Ubu som driver på sin tröge karl att mörda polske kungen och ta makten. Men speciellt tragiskt är det gubevars inte; snarare får man den folkliga Kasperteaterns skräniga dockor i åtanke med det strävsamma paret Ubu som ett slags Punch and Judy. Det är knappast en slump att det första pjäsutkastet framfördes av Jarry och hans vänner som just dockteater. Men Jarry är också svår att tänka sig utan den grovkornigt respektlösa tradition som utgår från den franske 1500-talsförfattaren François Rabelais och hans historier om jättarna Gargantua och Pantagruel.

Anders Hambraeus, Hans-Christian Thulin och Hanna Lekander. Foto:

Anders Hambraeus, Hans-Christian Thulin och Hanna Lekander. Foto: Kicki Nilsson.

Länsteatern har avstått från att göra far Ubu till en fettdroppe. När vi bänkar oss i salongen sitter han på scenen i kortbyxor och ostyrigt orange hår. Han bläddrar i en tidskrift om katter och Hans Christian Thulin låter honom kommentera bilderna med en röst som tycks kalkerad på Johan Rheborgs Morran. Bredvid honom ser vi Hanna Lekander som en fru Ubu med artificiellt gult hår och ljusblå klänning som något slags moder Svea. Efter denna rätt stillsamma introduktion brakar det lös.

Erik Holmströms regi har tagit fasta på det medvetet plumpa hos Jarry och skruvat det några varv till. Det är en uppsättning som fullständigt går bananas. Det är bara att hänga på, och det gör man gärna. Men här finns också ett problem. År 1896 räckte det att någon från en teaterscen röt ”Rövelen!” för att utmana publiken. Idag höjer vi inte ens på ögonbrynen. Kanske är det därför som man nu byggt ut dialogen med rena röv-excesser för att uppnå motsvarande effekt. Men den blir paradoxalt nog snarare den motsatta – ungefär som när ett barn säger bajs femtielva gånger. Man blir mer trött än provocerad. Under far Ubus oändliga ”skitmonolog” är det svårt att inte börja snegla på klockan.

Simon Rodriguez, Linus Lindman och Aja Rodas. Foto: Kicki Nilsson.

Simon Rodriguez, Linus Lindman och Aja Rodas. Foto: Kicki Nilsson.

Länsteatern förhåller sig alltså rätt fritt till förlagan men kan sägas arbeta i dess anda. Man låter uppsättningen krylla av allusioner på filmer, TV-serier och musikvideor, och jag misstänker att en hel del ironiska blinkningar går mig förbi. Musiken är ett sammelsurium av klassiskt, musikal, pop, rock och visa. Till och med Barry Sadlers gamla ”The ballad of the green berets” har man plockat fram – för att nu nämna något som jag känner igen. Spelstilen är självfallet utstuderat teatral och fysisk. Vi talar fars och buskis och spex i kvadrat och kubik, och Johan Bergmans och Jenny Ljungbergs scenografi och kostymer hänger på med allt från antika pelare till träsnitt av Hokusai och silverglitterremsor. Och nog är Wunderbaumgranarna en obetalbar hälsning till Birnams skog i Macbeth. Med på scenen är också diverse dockor och ett antal underbara, uppblåsbara och mycket manliga barbaror – för att inte tala om papphästarna.

Första akten, som i stort sett består av Kung Ubu, är ett groteskt och burleskt fyrverkeri där den ena raketen efter den andra skjuts iväg och exploderar med diverse brakeffekter och rövrökutveckling. Det hela hålls främst ihop av Thulin som gör en helt suverän insats som den koleriske fegproppen Ubu. Han kan ryta som en förbannad korpral för att ögonblicket därpå gnälla ynkligt som ett förorättat barn. Och det är en ren fröjd att beskåda hans plastik och sätt att fysiskt ta scenrummet. Men naturligtvis behöver han också rutinerade sparringpartners som Lekander och Anders Hambraeus som också vet att ta ut svängarna.

Hanna Lekander. Foto: Kicki Nilsson.

Hanna Lekander. Foto: Kicki Nilsson.

Om jag ändå är tveksam till första akten beror det på att den tycks vilja både för mycket och för lite. Det är extra allt hela tiden, vilket gör att riktning och fokus lätt förloras. Det gör också att flera scener dras ut längre än de håller och börjar sega. Det hela hade kort sagt mått bra av om man haft den gamla devisen kill your darlings mer i åtanke; ett och annat kunde med fördel ha, som far Ubu uttrycker det, ”åkt i fickanom”. Jag tror att det hela vunnit på om man låtit far Ubu mer föra tankarna till exempelvis Donald Trump, Putin och Erdogan än som nu till, tja, Karlsson på taket. Det hade gett en annan och mer oroande och obehaglig klangbotten till upptågen och lustifikationerna.

Efter paus tar Den fjättrade Ubu vid. Den texten är dramatiskt inte lika tacksam som Kung Ubu, men Länsteatern har inga problem att få den att fungera sceniskt. Uppsättningen blir nu mer nedtonad (nåja) och koncentrerad, och det är ingen nackdel. Vi får också en tydligare tematik, där Orwells nyspråk i 1984 gör sig påmint: frihet är slaveri. Det hindrar inte att här också finns strålande farsnummer som när far och mor Ubu tillsammans med en häst (Linus Lindman) ska lämpa upp Onkel Pissimugg (Simon Rodriguez) på en vagn. Och så får vi hoppas att Aja Rodas som Eleutheria klarar stämbanden genom alla föreställningar med sin fasansfullt gälla och skärande falsett … Att sätta ihop de två pjäserna till en föreställning visar sig hur som helst vara ett lyckokast, då den andra akten bidrar till att ge helheten en stadga som annars inte funnits i samma grad.

Ubu liknar just inget man sett på Länsteatern tidigare, frånsett då att man gärna gör något slags musikteater av det mesta. Jag misstänker att ensemblen haft rövelen så roligt under arbetet. Och nog är det hela underhållande så det förslår. Så det är bara att se över ”phinanserna” och boka biljett.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

3 Kommentarer för “Scen: Ubu av Alfred Jarry (Örebro länsteater)”

  1. Thord Strömberg

    Suveränt bra, intressant, roligt och välskrivet Sten!

  2. Lasse Westberg

    Instämmer. Välskrivet. Men som ganska ”vanlig” besökare hade jag gärna fått ett program med en introduktion till pjäsen (t ex Stens inledning) och en förteckning av musiken.

  3. Torbjörn Helander

    Delar i stort dina åsikter, utom kring den utdragna skitmonologen. Jag tycker den är allt annat än ”Karlsson på taket”. En självupptagen despot eldar upp sig, och förlorar sig helt i sin egen retorik, fullmatad med stinkande floskler. Olustig, men bra scen, tycker jag.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

  • Regn

    Dagen efter gårdagen Inget mittemellan   Obrukad tid Inklämd Mellan […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree