CD: Viktor Ullmanns kompletta pianomusik

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivor, Skönlitteratur måndag, augusti 11th, 2014

Viktor Ullmann: The Complete Piano Music (BIS/Naxos). 2 cd. Speltid: 60’53 + 64’08.

Christophe Sirodeau (piano)

 

Betyg:

–

 

Viktor Ullmann kom från ett katolskt hem men var av judisk börd. Han dog 1944. Ja, han gasades ihjäl i Auschwitz. Transporten dit gick från ”uppvisningslägret” Theresienstadt, där nazisterna bland annat internerade en rad kulturpersonligheter från Tjeckoslovakien – vilka i propagandasyfte kunde förevisas delegationer från Röda korset. Trots de svåra förhållanden som rådde i lägret lyckades fångarna upprätthålla en häpnadsväckande kulturell och inte minst musikalisk aktivitet, där Ullmann var en av de drivande krafterna.

I Theresienstadt skrev han bland annat operan Kejsaren av Atlantis och sina tre sista pianosonater. Faktum är att åren i lägret avsatte förhållandevis mycket musik av den sparsmakade Ullman, som under en period av sitt liv rent av lämnat tonsättarbanan för att driva en föga framgångsrik antroposofisk bokhandel.

Efter att Decca i mitten av 1990-talet lanserade sin serie ”Entartede Musik” (dvs. den av nazisterna förbjudna musiken) har vi sett ett ökat intresse för de verk som skrevs av mördade judiska tonsättare som t.ex. tjeckerna Erwin Schulhoff, Hans Krása, Pavel Haas och just Ullman. Nu senast kan vi glädja oss åt en dubbel-cd från BIS med den sistnämndes samtliga verk för piano. Det rör sig om sju sonater och ”Variationer och dubbelfuga på ett tema av Arnold Schönberg”, tillkomna 1933–1944.

Den franske pianisten Christophe Sirodeau, som själv förlorade sin släkt på moderns sida i olika läger, svarar för tolkningarna och har även skrivit skivkommentaren. Naturligtvis uppmärksammar han Ullmanns fängslande och död men påpekar också att tonsättaren ”ska studeras och spelas inte som ett offer för nazisterna utan för sina egna förtjänster” och att dessa ”berättigar honom till en framträdande plats inom 1900-talets musik”.

Även om sonaterna inte har samma lyskraft som Prokofjevs utgör de definitivt ett betydande bidrag till genren under 1900-talet. Ullmann hade kontakter med den Nya Wienskolan, och det hörs. Arnold Schönberg och Alban Berg gör sig påminda – men även Paul Hindemith.

Här finns ett allvar och ett slags stram saklighet i kombination med mer expressiva tonfall. Det gör hans musik rätt olik Schulhoffs som ligger närmare Bohuslav Martinů och gärna arbetar med jazziga inslag. Sirodeau visar annars hur Ullmann i de första fyra sonaterna mer specifikt knyter an till Schönberg, Janáček, Mozart och Bartók. Men det rör sig inte om några pastischer utan mer om ett slags hälsningar.

Christophe Sirodeau är en pianist med intresse för det som ligger utanför allfarvägarna. Tillsammans med Nikolaos Samaltanos har han t.ex. spelat in den nästan bortglömde ryssen Samuil Feinbergs tolv pianosonater från 1915–1962 (BIS). Och även om han inte är den förste att spela in Viktor Ullmanns sonater bidrar han i högsta grad till att påminna om att de verkligen förtjänar att räddas ur skuggorna. Det här är med andra ord en utgåva som inte bara är spännande i sig utan dessutom utgör ett viktigt tillskott på en skivmarknad som annars helst väljer att satsa på gamla välkända kort.

 

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

 

PS. Sånger från lägret (bl.a. av Ullmann) har spelats in av Anne Sofie von Otter på cd:n Theresienstadt/Terezín (Deutsche Grammophon). Den som vill läsa något om musiken i Theresienstadt kan rekommenderas Josef Bors kortroman Requiem i Theresienstadt som bygger dirigenten Raphael Schächters kamp för att framföra Verdis rekviem i lägret.