Memoar: Från min loge på DRAMATEN

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur söndag, januari 2nd, 2011

Från min loge på Dramaten

Börje Ahlstedt

Lena Katarina Swanberg

Albert Bonniers förlag 239 sidor.

Har utkommit.

Två rövarhövdingars öde. Den ene på mitt nattygsbord. Den andre på löpet. Ronjas och Birks stridande farsor. En säger i SVD att han ska backa ut från Dramaten. Den andre är försvunnen efter en villabrand. Båda kan med fog sägas vara tungviktare. På scenen och i åsiktssfären.

Men det är om den enes minnesbok, Börje Ahlstedts ”Från min loge på Dramaten”, jag ska skriva. Hans hågkomster från 50 år på nationalscenen. På Dramaten. Hans revansch på både det ena och det andra. Att Per Oscarsson samtidigt är försvunnen, gör att jag intuitivt kopplar samman dessa tiljornas och filmens giganter.

Att läsa Ahlstedts minnen går lekande lätt. Språket flödar. Säkert kan man tacka medförfattaren Lena Katarina Swanberg för det. Händelserna har sug och nyfiket bläddrar jag på. Skådespelaren, den ende som har egen loge, bestrider i ena stycket att han är en posör. I nästa beskriver han med all tydlighet att han är det han precis förnekat. Om det är ett utslag av sprudlande humor eller dålig självinsikt, kan jag inte veta. Men jag bestämmer mig för att det är det första. För senare i boken ger han prov på just detta: självinsikt och en stor portion människokännedom.

Vad handlar då denna minneskavalkad om? Ja, det är mycket om geniet Ingmar Bergman och hur han lyckas få, inte bara Ahlstedt, utan nästan alla han jobbar med, att utföra stordåd. De efterföljande cheferna får ris och ros. Någon förpassas till skamvrån. Medspelare och regissörer får vara med. Lena Nyman och ”Jag är nyfiken” filmerna får sin alldeles egna plats. För Nyman har Ahlstedt ett varmt hjärta och stor respekt. Han försvarar henne med glöd inför chefer och andra.

Rörande är både historien om hur skådespelaren tar hemliga ridlektioner för att få vara rövarkung i Ronja Rövardotter, och arvet från Tage Danielsson. När han fått veta att han har en dödlig sjukdom, säger han till Allan Edvall och Börje Ahlstedt att de ”ska berätta sagor med humor och värme”. Detta resultera i berättarturnéer. De besöker barnsjukhus och institutioner.  Efter Allan Edvalls död har Ahlstedt fortsatt med sin turné. Minst en gång i månaden.

Återkopplingar till barn- och ungdomsår ger förståelse och djup. En livsavgörande episod är när den lille Börje precis fått nya blå gymnastikskor och ska ta trådbussen. Precis när han ska kliva på, tappar han skon och bussen far iväg utan honom. Samma buss kolliderar kort därefter med en lastbil och alla utom en omkommer. Sedan är det moderns trappstädning. Minnet av nyskurade trappor. Att det inte togs hänsyn utan trampades rakt på. Än i dag väjer Börje Ahlstedt när han ser att det är nyskurat.

Jag har full förståelse för att många i branschen känner sig både påhoppade och uthängda efter att ha tagit del av boken. Men vad nytt under solen? Visste vi inte det mesta redan? Och nog är det en behagfull läsning. Trots allt.

Agneta Wistrand Rosendal är en del av kulturdelens redaktion