Rapmusik 2010, inte bara en ungdomsangelägenhet

Inlagd av Kristoffer Pettersson Krönika torsdag, januari 6th, 2011

För snart 20 år sedan satt jag i min skolbänk och fördrev tiden med att skriva på framsidan av mitt kollegieblock. På schemat stod det SO vilket stod för Samhällsorientering. Detta ämne innebar en blandning av samhällskunskap, geografi, religion och lite annat som inte direkt intresserade min 13-åriga hjärna. Medan vi packade upp våra böcker och väntade på att lektionen skulle börja gled vår SO-lärare Edgar diskret omkring och kikade ner över sina elevers axlar. När han kom fram till mig stannade han plötsligt och lutade sig fram över mina böcker. Hans blick var fokuserad på mitt kollegieblock och i några sekunder stod han stilla medan han tydde de graffiti-inspirerade titlarna på dess framsida. Sedan bröt Edgar klassrumstystnaden med frågan:

– Geto Boys och N.W.A. vad är det för något? Naturligtvis så uttalade han titlarna med svensk accent vilket inte direkt fick dem att låta så obarmhärtigt stenhårda som jag själv ansåg att de var.

– Jo det är två rapgrupper som jag gillar, svarade jag och kände instinktivt att det här skulle kunna utvecklas till en ganska pinsam situation.

– Jaha, sa Edgar. Rap och hip hop är det månadens fluga det, fortsatte han med ett sådär lagom överlägset vuxenleende.  Sen började han förklara för mig och mina klasskamrater hur viktigt det var att vi kunde se objektivt på denna typ av kommersiella påtryckningar. Hip hop var enligt Edgar ett typexempel på populärkultur där man försökte få unga människor att kasta bort sina pengar på något som om ett halvår skulle vara bortglömt. I vanliga fall brukade jag inte göra mycket väsen av mig på Edgars lektioner.  Jag pratade i regel så lite som möjligt vilket till stor del bottnade i att jag hade väldigt stor respekt för min SO-lärares kunnande och vokabulär. Den här gången gick han dock direkt in på mitt sakkunnande och efter många timmars lyssnande på Mats Nileskärs radioprogram Soul Corner och Rap Attack ansåg jag mig ha rejält på fötterna.

– Det där stämmer inte, utbröt jag plötsligt. Rap eller hip hop, som blivit medias samlingsnamn för denna kultur, är en ny och unik musikstil. Den kommer att finnas kvar och bli lika stor som de tidigare afroamerikanska musikstilarna: blues, jazz eller soul. Jag fortsatte sedan att förklara att den kritik den nya genren fått, att det inte var riktig musik, eller att musiken till och med var skadlig, påminde mycket om det bemötande som exempelvis rock fick när denna musikkultur kom. Jag avslutade med att säga att speciellt äldre människor kan ha svårt att förstå moderna kultur- och musikuttryck och det man inte begriper kan ju som bekant framstå som lite skrämmande.

Det blev alldeles tyst i klassrummet. Jag började känna visst obehag och oroade mig plötsligt för att jag med mitt uttalande gjort ett provocerande övertramp. Nu kulle jag få svar på tal och förmodligen också mina fiskar varma. Istället så stod bara Edgar bara stilla och betraktade mig. Sedan kom sakta det vuxna allvetande leendet tillbaka på hans läppar.

– Vi får väl se, sa SO-läraren Edgar. Vi får väl se…

Nu 20 år senare undrar jag om SO-läraren Edgar kommer ihåg vårt samtal. Förmodligen inte, men det vore kul om han gjorde det. Edgar var en mycket duktig lärare men med facit i handen så var det nog den 13 åriga spjuvern i skolbänken som fick rätt. Rapmusik är nu en globalt etablerad företeelse på de flesta försäljningslistor och oavsett vad man tycker om musikstilen så är den allmänt erkänd som just en egen musikform. Vad är det då som krävs för att en musikkultur ska finnas kvar och fortsätta vara relevant? Naturligtvis behövs det ett nytänkande så att inte musikstilen fastnar i sina egna klichéer och upprepar sig själv in i glömskan. 2010 har varit ett år då ytterligare musikmark brutits inom rapgenren. Outkast-halvan Big Boi tog en hel del gränsöverskridande risker men lyckades ändå visa med sin välproducerade Sir Lucious Left Foot att det digitala soundet inte behöver vara själslöst. Nas tog också uttrycket ”cross-over” till en ny nivå när han tillsammans med Damian Marley sökte sitt afrikanska ursprung med reggearapblandningen Distant Relatives. Även rapmusikens egen uppmärksamhetsknyckare Kanye West lyckade förnya sig själv med kritikerrosade My Beautiful Dark Twisted Fantasy. En skiva som både är själutlämnande och musikaliskt överraskande. Förmodligen är den också årets mest inflytelserika rapskiva och kommer säkerligen användas som en referens i många år framöver.

2010 har också varit ett år då mixtape-scenen blomstrat. Kanske har det att göra med företeelsen att även etablerade artister behöver släppa mixtapes för att hålla sig i rampljuset. Stora artister som Rick Ross och Young Jeezy väljer därför att släppa så kallade prequel-mixtapes för att bygga upp förväntningarna inför sina studioalbum. Det händer också ofta att dessa lite mindra tillrättalagda mixtapes är betydligt mer intressanta än själva albumet. Några andra artister som släppte intressanta mixtapes under 2010 var Jim Jones, Wiz Khalifa, Jadakiss, Joe Budden, Curren$y och Drake. Mixtapes (som nu för tiden säljs på cd eller laddas ner) är kanske också det bästa mediet för att se vilka hungriga nya artister som kan tänkas bli något i framtiden. Några som verkar peppade inför 2011 är Maino, Nicki Minaj, Joell Ortiz, Nipsey Hussle, J Cole och Ra Diggs om han inte får spendera resten av livet bakom galler. På tal om fängelse så har 2010 varit ett ovanligt Lil Wayne-fattigt år på grund av dennes fängelsedom. Livstecken lämnades dock med besked då Young Money-bossen släppte albumet I Am Not a Human Being som också blev en av årets mest säljande skivor. Andra rappare som fått knäppa på sig fängelsesärken under 2010 är T.I., Prodigy från Mobb Deep, Lil Boosie och i vanlig ordning DMX. Den forna Bad Boy-artisten G Dep kommer även han förmodligen ha sin framtid bakom galler då han i ett akut fall av dåligt samvete erkände ett 20 år gammalt rånmord. Dom förväntas under 2011.

Årets största frånfälle inom rapgenren stod dock inte rättvisan för utan snarare sjukdomen cancer. Den 19 april, 2010 avled tyvärr rapartisten Guru eller Keith Edward Elam som han egentligen hette i sviterna av sjukdomen. Som ena halvan av den legendariska gruppen Gang Starr var Guru en av speciellt 1990-talets rapgiganter. Förutom sin grupp med parhästen DJ Premier så släppte han även flera framgångsrika soloprojekt kallade Jazzmatazz. Alla förhoppningar på en ny Gang Starr-skiva slocknade dock den 19 april. Trots att det varit relativt tyst runt Guru under de senaste åren så kommer hans hesa röst och intelligenta texter säkerligen lysa med sin frånvaro i framtiden.

Att artister avlider är ju tyvärr ett ganska vanligt fenomen inom denna gaturelaterade genre. Oftast brukar det dock snarare bero på att rapartister blir offer för det våld de också ofta glorifierar. Att döden kommer som åldersrelaterad är kanske snarare något som förknippas med något äldre musikstilar. Nu var Guru endast 48, vilket inte är en så förfärligt hög ålder, men man ska inte glömma att många av veteranerna börjar bli till åren. Hip hop-kulturen är inte längre något nytt fenomen och trots att nytänkande artister är viktiga så är veteranernas påverkan också en betydelsefull aspekt.  Många fans är precis som mig över 30 och kräver därför lite mognare infallsvinklar. Lite roligt är det att se att de grupper som jag skrev på mitt kollegieblock inte helt gått ur tiden. Tvärtom faktiskt. Trots att flera av dem närmar sig 50-årsstrecket så finns det fortfarande en del relevans i deras musik. Från den Houston-bördiga gruppen Geto Boys har rapparen Scarface fortsatt varit aktiv och har idag nått legendstatus. Under 2010 gjorde han ytterligare ett stark insatts med sin skiva Dopeman Music. Även delar av gangsterrappionjärerna N.W.A. är fortfarande relevanta. Ice Cube tog exempelvis en paus från filmkarriären för att ge oss I Am The West vilket var det bästa han fått ur sig på många år. Men mest relevans har naturligtvis megaproducenten Dr. Dre som också var hjärnan bakom N.W.A. Hans minst sagt hypade skiva Detox kommer (förmodligen) att nå handeln under våren 2011 och följer Dr.Dre sin tidigare standard kommer den slå ner som en bomb. Gammal är nämligen fortfarande äldst.             

Att rapgenren har mognat något har vi också sett bevis på i Sverige under 2010. Man skulle faktiskt kunna säga att den gått och blivit folkkär nu när rapparen Petter tolkat allt från Lasse Berghagen till Thomas DiLeva i tv-programmet Så mycket bättre. Naturligtvis är detta lite roligt även om jag också drabbas av lite lätta rysningar. Kanske försvinner lite väl mycket av rapmusikens gaturealistiska skimmer när Petter får stickade raggsockor av Lill-Babs i TV4s julaftonsmorgonsoffa. Men jag får väl finna mig i att detta också är en del av min favoritgenres utveckling. Kanske hjälper Petters folkkärhet nya artister att få skivkontrakt vilket naturligtvis gynnar den svenska rapmusikscenen. Slutligen kan jag inte låta bli att undra om min gamle SO-lärare Edgar tittade på Så mycket bättre? Kanske var han en av dem som applåderandes hemma i tv-soffan och bestämde sig för att gå ut och införskaffa Petters nya coverplatta Samlar ut den.

Kristoffer Petterson – Frilansande skribent, filmvetare och filmbloggare.