Glasäpplen – en åsikt till
Krönika onsdag, oktober 17th, 2018Martin Dyfverman har tidigare recenserat Länsteatern i Örebos uppsättning av Glasäpplen här i Kulturdelen. Marianne Freyne-Lindhagen ger sin syn på saken.
Upptakt.
Scenen – sparsamt möblerad i bakgrunden. På den fria ytan nära publiken – paret, kvinnan, Elinor, och mannen. I mörkret en tyst figur, stel och orörlig.
Samtalet mellan makarna handlar om städning. Kvinnan fejar med stor energi, mannen fikar, tänker. Den traditionella konflikten tar sin början. Anklagelser, försvar, skuld. Dialogen, på slak lina, blir ett ickesamtal. Som avbryts när kufen Reine bryter sig in med ett basebollträ i handen. Hotfull, högljudd, hämndlysten.
Så börjar pjäsen som utspelas i radhusområdet där människors bilder av varandra ofta bygger på rykten, misstolkningar och oklara minnen.
Glasäpplen är ett drama i två akter fyllt av konfrontationer och brustna samtal mellan människor i ett litet kvarter i stadens utkant. Paret, spelat av Anna Lyons och Anders Hambraeus, är osäkra föräldrar till barnet Alvin, deras legolekande monster och älskling. Reine, den omstridde och omtalade kufen med sin livsångest, sin döda mamma, sitt stora kontrollbehov i ryggsäcken spelas av Hans Christian Thulin.
Berättelsen är en brunn fylld av komplicerade relationer och känslor som trovärdigt spelas fram i olika möten på scenen. Tempot är raskt och ofta högljutt. De korta mellanspelen med klassisk vacker mollstämd musik avgränsar händelser och utgör samtidigt vilsamma pauser för åskådaren som kontrast till spelets häftiga energi och tempo. Skådespelarnas pantomimer och rörelser över scengolvet utgör en betydelsefull del i ett storartat framförandet av pjäsens budskap – människans rädslor, utsatthet, sårbarhet, kärlekslängtan, fördomar – och hur vi tolkar och bedömer varandra.
Publiken fångas under föreställningens gång genom att skådespelarna mer lever sin roll än spelar den. Samtidigt känns trions samspel kraftfullt och äkta.
Ljussättning och ljud, viktiga delar för dramat som helhet och dess karaktär, samspelar och förstärker händelsernas växlingar på scengolvet.
Glasäpplen väcker aktuella frågor kring våra uppfattningar om varandra, våra fördomar och svårigheterna att skapa goda mänskliga möten. En pjäs lämplig som bakgrund till samtal om det svåra att vara Människa till Människa bland människor.
—
Marianne Freyne-Lindhagen
Hej!
Tack för en fin recension, som jag läser först nu.
Upptäckte dock ett litet fel. Hans-Christian Thulin spelar maken i radhusparet och jag, Anders Hambraeus, den” omtalade kufen”.
Med vänlig hälsning,
Anders H