CD: Valentin Silvestrovs violinkonsert och 8:e symfoni
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, mars 29th, 2026
Valentin Silvestrov: Symphony No. 8; Violin Concerto* (Naxos). Speltid: 53‘52.
Janusz Wawrowski (violin)*, Lithuanian National Symphony Orchestra, Christopher Lyndon-Gee (dirigent)
Betyg:
Den 30 september kommer förhoppningsvis Valentin Silvestrov att kunna fira sin 89:e födelsedag. Han är den ukrainska musikens grand old man, men efter den ryska invasionen 2022 av hans hemland har han tvingats i exil och lever idag i Berlin. Det brukar vara lätt att känna igen hans tonspråk, och det gäller även musiken på den här aktuella utgåvan som rymmer hans åttonde symfoni, komponerad 2012–13, och violinkonserten från 2016.
Det här är Christopher Lyndon-Gees tredje inspelning med verk av Silvestrov, och skivkommentaren visar hans djupa engagemang i tonsättarens musik. Ser vi kanske början på ett större projekt?
Silvestrov slog igenom 1982 med sin femte symfoni, ett verk präglat av vemod och sorg. Liksom Allan Petterssons symfonier är Silvestrovs ofta gjutna i ett stort block, och det gäller även denna den åttonde. Den har visserligen sex olika satsbeteckningar, men allt spelas utan uppehåll och känns som ett enda sammanhållet flöde. Och precis som de föregående symfonierna har det en organiskt flytande struktur där musiken genomgår gradvisa metamorfoser där motiv tycks födas och fortplantas och dö i en oavbruten process. Spröda klanger står mot dova, men inte som en kamp. Ljus och mörker kan inte tänkas utan varandra. Här finns en lågmäld intensitet, både sorg och acceptans, och mitt i ett nattligt dunkel kan ett piano plötsligt kan dyka upp för att drömskt återkalla en svunnen lycka innan det försvinner i skuggorna. Det är musik som ömsint försöker hålla livet kvar men vet att den måste uppgå i tystnaden.
Violinkonserten är långt ifrån den klassiska där en virtuos solist möter en kraftfull orkestern. Man kan se den lite som en nedskalad version av Silvestrovs 25 år tidigare och brett anlagda Symfoni för violin och orkester, ”Widmung”. Liksom i det verket finns ett bitterljuvt drag som för tankarna till det berömda adagiettot i Mahlers femte symfoni. Att musiken är nedtonad betyder inte att det saknas dramatik. Orkestern kan ge sig tillkänna med dovt hotfulla klanger mot fiolens melodiskt vekare sökande. Och om man kan säga att fiolen ”besegrar” orkestern är det genom sin lyriska och ömsinta sångbarhet, inte genom extravagant briljans.
Som ofta hos Allan Pettersson är det hos Silvestrov sången som får uttrycka en stilla och lågmäld livsförtröstan. Samtidigt tycks den sörja något som gått förlorat.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion