Pappa bakom ratten

Inlagd av Kulturdelen Krönika fredag, april 17th, 2026

Vi är uppvuxna i omkörningsläge på den gamla slingriga Europavägen mellan Köping och Örebro. Pappa har kört in och ut ur folkhemmet och innan dess satt hans pappa, vår farfar, bakom ratten. Innan kriget hade farfar en Nash. Ibland undrar vi om vår familjs historia kanske är en enda lång bilresa. När kriget bröt ut blev farfars bil uppställd i en lada någonstans. Det var körförbud och bränsle- och gummiransonering. Staten tog hand om däcken. Farfar skruvade loss askfatet och registreringsskylten. Nummerplåten satte han på dörren till verkstan och askfatet på utedasset ute på Yxstabacken. Medan han satt på dass rökte han sina starka cigaretter av märket Bill.

När vår pappa fyllde femton fick han en grå Zündapp. Den kunde komma upp i 50 kilometer i timmen när han körde till Praktiska Realskolan på väster, på somrarna från stugan på Yxstabacken och på vintrarna från lägenheten på Grubbensgatan på Söder. Många åkte moped och gärna med en tjej bakpå.

Som springpojke hos grossisten på Köpmangatan körde han en flakmoped. Han tjänade 1,75 kronor i timmen och övertid 2,75 kronor. När han körde ut frukt och grönt hade han en hand på styret och en på lasten och lärde sig att köra på två hjul. Han hämtade varorna vid Södra station, bussterminalen och ASG-centralen och levererade till butiker. En gång i veckan, på onsdagskvällar, kom en långtradare och lossade potatis. På fredagar skötte han och en praktikant utkörningen på egen hand medan de andra drack sprit hos kylskåpsförsäljaren i samma kvarter. Praktikanten svarade i telefon och vår pappa levererade varor. På lördagar började han klockan fem för att bli klar i tid till torghandeln. När frukt och grönt levererades till restaurangen på Hjälmarbaden åkte han med chefen i hans företagsbil, en Borgward Isabella. Det gällde att göra ett gott intryck inför viktiga kunder.

Efter att ha tagit examen från Praktiska Realskolan och sommarjobbat på Fjugesta Färg & Fernissa anställdes han som laborant på Johnson Metall dagarna innan han fyllde 17. Dit cyklade han från Grubbensgatan via Fabriksgatan, Oscaria, Bangatan, genom tunneln och rakt ut till Slöjdgatan. Som laborant hämtade han prover på gjuteriet och gjorde hårdhetsprover på metall. Värmeplattan för laboratorieprover användes även för att koka kaffe. Efter någon vecka kom ägaren Åke Johnson fram och hälsade när han var på väg till gjuterihallen. Under fikapauserna var fotboll återkommande samtalsämne. Laboratoriechefen, Lennart Lyckholm, hade bott i Eskilstuna och höll på IFK Eskilstuna som på den tiden var rivaler med Örebro SK i tvåan. Vår pappa blev god vän med gjutmästaren Karl-Erik Johnson som var bror till Åke Johnson. De höll kontakt långt efter att pappa slutat på Johnson Metall. I många år åkte vi hem till Karl-Erik och hans familj i Rinkaby dagen före julafton. Villan hade Karl-Erik byggt själv.

Vår farfar och vår pappa hade en blå Volvo PV tillsammans. Farfar hade den på vardagarna och pappa på helgerna. Pappa betalade en månadsavgift på 349 kronor plus bensin och service. Kurre Haglund på Shellmacken på Norr vid Svampen servade bilen. Kurre kände pappas äldre bror Berndt och kusinen Rune.

Tillsammans med kamraterna köpte vår pappa en Plymouth Plaza av en privatperson på norr. De satte in nya bromsar, bytte däck, tändstift, brytspetsar och fläktrem. Lasse, som var elektriker och äldst och den enda som inte gått på Realskolan, monterade lampor under motorhuven och i kofferten. Bilen hade tre växlar och på varje växel fanns en överväxel eller mellansteg som gav en extra kick. När man tryckte ner gaspedalen vrålade den som ett lejon och släppte loss hela V6-motorn och accelererade snabbt.

När de var ute och provkörde en kväll i maj träffade de tre tjejer i Drottningparken som ville ha lift till Brunnsparken för att dansa. När vår pappa Börje, som satt bakom ratten, föreslog att de skulle åka hem till Kjell i stället nappade tjejerna. Nästa dag åkte de till Kafé Fågelsång i Adolfsberg och spelade minigolf. En annan dag badade de i Hjälmarbaden. I torpet i Sällinge i Rockhammar som de hyrde hade de kräftskiva.

När de var på en tre veckor lång Europaresa med amerikanaren skickade pappa ett vykort från Barcelona till flickan som hette Kerstin och som skulle bli vår mamma.

När han kom hem hade vår farfar Ragnar blivit sjuk. Mamma och pappa förlovade sig under en resa i Norge. De tältade i Romsdalen och Molde innan de tog in på hotell i Oslo och firade med middag. Mammas ring var aningen för stor men hon ville ändå behålla den för att visa upp för sin familj att hon var förlovad.

När vår mamma och pappa satt i tv-rummet på ett konditori på Stortorget och drack kaffe och åt tårta såg de Lill-Babs och Beatles uppträda i ett tv-program. På våren och sommaren bodde de i ett uthus på Yxstabacken. Farfar var sjukskriven och vår mamma fick fin kontakt med honom. De var ute och gick tillsammans. Mamma kände att hon behövdes.

När mormor ringde kom pappa och hämtade vår mamma och körde henne till BB i Örebro där ”Barnet Karlsson”, som senare skulle få namnet Maria, föddes.

På söndagskvällen, sista dagen farfar var hemma på Grubbensgatan, träffade han sitt barnbarn. På måndagen lades han in på sjukhuset och på torsdagen somnade han in.

På valborgsmässoafton krockade pappa i korsningen Rudbecksgatan–Trädgårdsgatan. Han kom på Trädgårdsgatan på väg norrut och hade fått grönt ljus för att åka över Rudbecksgatan när en ambulans körde in i PV:n. Hela fronten blev intryckt. På olycksplatsen hittade vår pappa ett vittne som intygade att ambulansen inte haft sirenerna på. I rättegången blev föraren dömd för vårdslöshet.

Försäkringsbolaget ville till en början inte betala alla kostnader och reparationen drog ut på tiden. Knappt en vecka innan bröllopet skulle äga rum i Kumla kyrka blev bilen lagad. Efter vigseln i kyrkan fikade de hemma hos Karlssons på Linnégatan. Därefter åkte de till Gyllene Uttern där de bokat rum.

Dagen när högertrafiken infördes åkte hela familjen med PV:n från lägenheten i miljonprogramsområdet Oxhagen till Yxstabacken. Maria hade fått en lillebror som hette Stefan som satt i barnstol i baksätet. Vår pappa hade provat högertrafik i Norge och var positivt inställd. Som förare såg man bättre med tanke på rattens placering. Sidbytet var enligt vissa arketypiskt för det svenska folkhemmets själ. Förberedelserna pågick i flera år och omläggningen blev en triumf för den sociala ingenjörskonsten. En speciell kampsång skapades: Håll dej till höger, Svensson!

När PV:n började rosta tog pappa tåget till Bilia i Stockholm som hade en orange och en gul Volvo 142 inne. Vilken färg ska jag välja? frågade han på telefon. Ta den gula, svarade mamma. Yngsta sonen Magnus lyckades backa ut bilen från garageinfarten så att den hamnade på motsatta sidan hos grannen.

För att ta sig till Fellingsbro verkstäder körde vår pappa norrut från radhuset i Lillån förbi Hovsta, Ervalla och Frövi drygt tre mil på en länsväg. Som produktionschef hade han nästan fördubblat sin lön. Men det visade sig att det var kris i företaget. Under julfesten hade företrädaren blivit sönderslagen. Arbetarna betraktade honom som en tyrann. De hade tappat kunder och behövde minska antalet anställda. Medan vd:n var bortrest och verkstadsingenjören missbrukade alkohol kontaktade pappa länsarbetsnämnden och förhandlade med facket och hittade en lösning där många kunde erbjudas utbildning. Fellingsbro var fortfarande ett livligt samhälle med två bagerier, en restaurang, ett hotell och en egen järnvägsstation. När malmtransporterna från Grängesberg passerade utanför gungade kontorsstolen som vår pappa satt i.

Med den gula Volvon åkte familjen till sommarparadiset på Bornholm. På södra sidan fanns vit finkornig sandstrand. Mitt på ön låg lekparken Brændesgårdshaven med roddbåtar, cyklar och en linbana. Mittemot huset de hyrde i Rønne fanns en camping med minigolf. På Bornholms ismejeri köpte de Krølle Bølle-glass som var en strut med en glasskula och grädde och jordgubbssylt ovanpå.

Under oljekrisen hade Fellingsbro verkstäder reserver med bensinfat. Vår pappa utnyttjade den bara en enda gång. Det fanns mer bränsle än många trodde men rekordårens rusande expansion uppnåddes aldrig mer.

När vår pappa började arbeta på Träullit i Köping köpte företaget den gula Volvon eftersom det stod i anställningsavtalet att arbetsgivaren skulle stå för bil. Företrädaren hade dött av en hjärtinfarkt under en tjänsteresa i Västtyskland och hans Ford Taunus kombi stod fortfarande kvar utanför kontoret. Ägaren till fabriken, Jan Mattsson, tipsade om återförsäljaren Engström & Lindqvist som sålde Ford och BMW. Själv körde han BMW men pappa valde en blå Ford Granada. Med den åkte familjen ut på resor runt om i Europa.

På sin 40-årsdag var vår pappa uppe på Kebnekaise på 2000 meters höjd. Samma dag körde han så fort att asfalten skrynklade sig först ut till kusten och sedan längs E4:an förbi Luleå, Sundsvall, Örnsköldsvik, Gävle och Uppsala och vidare till Köping. Tolv timmar och hundratrettio mil senare var han hemma i villan på Diskusgatan. Av sin bror fick han en Certinaklocka, av sin mamma en vit skål och av Träullit en kristallvas och en kristalltillbringare i födelsedagspresent.

Pappa beställde Ford Scorpion redan innan den fanns i produktion. Den hade låsningsfria bromsar, aerodynamisk kaross och drog mindre bensin.

En kväll när mamma började blöda körde han Scorpion direkt ut på Ullvileden över gräsmattan och vidare in i ambulansintaget på lasarettet. Det är bråttom, det är blodförlust, sa pappa till en sköterska.

Hela familjen samlades och satt hos mamma under hennes sista dagar. Första natten efter att hon dött sov vi allihop tillsammans i mammas och pappas säng.

—

Magnus Gustafson