Bok: Infans

Inlagd av Marja Beckman Lyrik, Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 3rd, 2011

Infans

Helena Granström

Natur och kultur. 92 sidor. Har utkommit.

Helena Granström är filosofie licentiat i matematisk fysik, men de senaste åren har hon framför allt varit mycket produktiv som författare och skribent. Hon diskuterar gärna människans förhållande till naturen och civilisationen. Hennes bakgrund inom den ”exakta” naturvetenskapen är intressant i förhållande till humanistisk vetenskap och poesi, som till stor del bygger på känslor och irrationellt tänkande.

Infans är en kortroman, eller, om man vill, en prosadiktsamling. Hon har tidigare skrivit tre böcker: Alltings mått, Osäkerhetsrelationen och Det barnsliga manifestet. Hon skriver också krönikor och essäer i tidningar och tidskrifter som Svenska Dagbladet, Axess och Glänta. Jag gillar verkligen hennes sätt att försöka förstå livet och det som gör oss till människor. Hon är bra på att konkretisera vetenskapliga begrepp och hennes kristallklara språk och tankeväckande resonemang gör att jag blir nyfiken och lystrar. Jag tror att hennes fysikkunskaper ger henne en helhetssyn på människan som är ovanlig bland kulturskribenter. Själv sov jag mig tyvärr igenom fysiklektionerna i skolan, men så vitt jag vet var det i gammal kinesisk kultur vanligt att humaniora och naturvetenskap blandades samman.

Infans handlar om ett par, en hon och en han, som har fått ett barn. Hon kämpar för att inte reduceras till enbart mamma och försöker få tid att skriva på en avhandling om ett konstverk. Han försvinner ibland iväg på tjänsteresor och hon förlorar fotfästet allt mer, tyngd av alla måsten och krav. ”Naturligtvis är jag inte lycklig, och det kan väl knappast heller vara meningen. Det är nog strängt taget inte meningen att någon skall känna lycka, att känna lycka är ett substitut för att egentligen leva, lyckan är skrymmande och kan inte bäras omkring på hur som helst, dess plats i famnen är alltid upptagen av något annat, något mer brådskande. Jag är hela tiden sysselsatt med att hinna.”

Så kan man verkligen känna, kanske särskilt när man har fått barn. Livet är ständig stress. Hon sover inte på nätterna utan ligger bara och vrider sig.

När mannen försvinner på en av sina resor och lämnar henne ensam med barnet blir hon förvånad när hon ser att fönstren hemma inte har galler. Mannen framstår som lugnare i sitt föräldraskap, vilket kan ha sin förklaring i att han inte har samma påtvingade ansvar i egenskap av sitt kön. Samtidigt upplever kvinnan att hon och han har glidit ifrån varandra. ”Han och jag eller han eller jag?” frågar hon. Jag läser in en kritik mot stereotypa könsroller.

Barnet skrattar och leker, kanske är kvinnan avundsjuk på att det får leka och inte hon. Jag tror att Granström här vill gestalta det hon resonerar om i sin essä Det barnsliga manifestet. Att få vara det lilla barnet som får skrika och bli upplyft när det har behov av något, att slippa alla plikter och rutiner. Att få vara primitiv.

När jag själv var på väg att bli vuxen och tyckte att det var svårt med allt ansvar, fann jag ibland trygghet i ett minne av att bli vaggad i någons famn. Det var ett kroppsligt minne som fanns kvar från tiden innan jag själv hade ord att uttrycka mig med. Jag har inte alls samma behov av att återkalla det minnet i dag, men jag längtar ofta efter den fysiska närheten till mitt barn. Att bli förälder är att byta roll, från den omhändertagna till den omhändertagande. Det är ingen förlust, tvärtom – att ha barn är för mig en oerhört primitiv känsla som det knappt går att sätta ord på. Kvinnan i Infans tycks fortfarande stå och svaja på gränsen mellan rollerna som omhändertagen eller omhändertagande. Barnet ser hon på med distans, som om det inte riktigt är en människa. Jag upplever inte att det blir levande på samma sätt som kvinnan och mannen. Jag saknar helt enkelt lite ”kött” i texten.

Infans är därmed ingen fullträff till bok, men jag ska definitivt läsa mer av Helena Granströms essäer och artiklar. Att höra henne tala är också verkligt intressant – gå in på Sveriges Radios hemsida så kommer en del gamla intervjuer upp, dem kan jag varmt rekommendera.

__________

Marja Beckman är frilansande skribent.

Fotograf: Helene Ringberg.