Örebro Videoart festival 2010 – En mångfaldens festival som berör och fascinerar

Inlagd av Kristoffer Pettersson Fokus tisdag, oktober 5th, 2010

Den första helgen i oktober 2010 var inte bara en vacker hösthelg utan gick även i videokonstens tecken. Örebro och Lindesberg har nämligen åter haft äran att vara värd för en Videoart festival där ögongodis från hela världen visats upp. I år rörde det sig om totalt 9 curatorer som har skapat sina egna program som sedan visats på 6 olika platser. Resultatet är en mångfald av konstnärliga uttryck lika unika och varierade som personerna bakom filmerna. När jag besöker de olika videostationerna slås jag av hur ofantligt mycket som går att göra med en videokamera och hur obegränsad denna visuella samtidskonst är. Intrycken formligen haglar över mig och jag hinner allt från roas till chockas och provoceras. Men även på ett djupare plan berör festivalen mig. Jag uppmanas nämligen att reflektera lite extra över min egen verklighetsuppfattning.

Variationen på filmerna är som sagt fascinerande stor. Ibland bankas politiska budskap in i mitt huvud medans andra filmer smeker mitt sinne på ett nästan meditativt sätt. I Bio Roxys källarkafé möter jag exempelvis spanjoren Pedro Torres program som leker med kontrasten mellan rörelse och stillbild. Först tror jag faktiskt inte att filmvisningen har börjat eftersom jag endast uppfattar en stillbild på duken. Sen upptäcker jag att något rör sig och plötsligt är jag inne i Torres harmoniska gränsland. Något senare sitter jag på Örebro Länsmuseum och skolas av finska Annu Kamppainens nästan dokumentärlika program. Här är det istället den kvinnliga identiteten som står i fokus. Samhällsnormer och genuskonstruktioner bearbetas här med ett brinnande engagemang. Starkast är den svartvita Stefan Jarl-doftande ”Boygirl” där några homosexuella finskor berättar om sitt liv till vardags. De förklarar att det är svårt att passa in i det finska samhället eftersom de ofta tas för män vilket i sin tur gjort dem till identitetslösa satelliter. Huvudet slås ordentligt på spiken i slutet av filmen då en av kvinnorna konstaterar fördelarna med sitt manslika utseende. ”Det är ju i alla fall enklare för mig att klättra i karriären” säger hon och myser vid denna insikt. Filmen lämnar efter sig en besk eftersmak och ger mig känslan att jämlikheten inte direkt finns runt hörnet.

Rimas Sakalauskas ”Synchronisation”

Vissa filmer öppnar istället för nästan filosofiska resonemang där istället formen, eller snarare ifrågasättandet av bestämd form, är det viktigaste. I lettiska Irma Stanaitytes program målas surrealistiska scenarion upp. Jag får bland annat se grundläggande företeelser som tyngdlagen upphävas mitt framför mina ögon. I ”Synchronisation” av Rimas Sakalauskas blir massiva föremål som vattentorn och skorstenar plötsligt viktlösa och stiger mot himlen utan att omvärlden tycks reagera . I samma program finns även ”Wish Peace to Each Other” av Saulius Leonavicius. Underifrån möter vi en man som fritt simmar runt på ett badhus. När mannen kommer upp ur vattnet visar det sig att han är rullstolsbunden.  I vattnet var han helt fri, men på land kan han inte längre fly från tyngdlagens bojor. Hela programmet är mycket berörande och tänkvärt på samma gång. Jag stimuleras att tänka i nya banor och på ett helt nytt sätt uppmärksamma de mirakel som hela tiden finns runt mig.

Långt ifrån alla program följer dock något speciellt tema. Festivalen visar upp ett urval filmer som utan problem klarar att stå på egna ben. Videoart är också precis som konst är generellt och det mesta är upp till betraktarens eget sinne. Jag misstänker att det förmodligen finns lika många tolkningar av vissa verk som det finns besökare. För långt ifrån alla budskap är klara och vissa filmer är till och med oroväckande dunkla och förföriska i sina stilistiskt extrema uttryck. Ett exempel är Achilleas Gkatsopoulus film ”Seal of Lilith” som fungerade som öppningsfilm i Antonia Pilarinous sydeuropeiska program. Filmen gör en djupdykning i gamla testamentets mystik och byggs upp av små statiska välutformade akter.  Mytologiska karaktärer som Adam, Cain och Lilith gestaltas i olika spektakulära situationer och allt leder tillslut rakt ner i avgrunden. Filmen har ett manipulativt mörker som berör djupt och griper tag om mig av inte helt klara skäl. En annan liten filmpärla som biter sig kvar är ”Good Trip, Good Hunt, Good Appetite” av Roland Fuhrmann som visades i Jonas Nilssons och Eva Olssons första program. Filmen inleds med makabra bilder av trafikdödade djur i all sin morbida prakt. Plötsligt plockas en ihjälkörd fågel upp och helt oväntat förvandlas aset sedan till en rykande måltid. Vad filmen egentligen vill säga är oklart men dess idé med bilen som jaktvapen och vägkanten som köttdisk är helt klart tankvärd. För visst finns det en del dubbelmoral i hur vi idag resonerar kring kött som födoämne.

Ska jag summera Örebro Videoart festival nr två så har det varit en riktigt underhållande och tankvärd tillställning. Allt har varit professionellt anordnat och jag har hela tiden fått ett trevligt bemötande från festivalens funktionärer. Intressanta möten med filmare som Gunvor Nelson har hållits och utvecklande föreläsningar har erbjudits. Detta har också medfört ett teoretiskt djup angående hur konstfilmsmediets nytänkande gång på gång har inspirerat mer kommersiella filmare. Videokonst får ibland en oförtjänt stämpel att vara något svårt och abstrakt. Det håller jag absolut inte med om. Det är omöjligt att inte bli påverkad när man möter de små konstverken som alla på sitt eget unika sätt spelar på det mänskliga känsloregistret. Även om jag anser att man utan problem kan lyfta ut vissa specifika filmer som extra starka så är det helheten som är det viktigaste. Mångfalden av konstnärer och filmare från hela världen som gett en visuell spegling av sitt inre. En exklusiv mosaik av känslouttryck och pionjärtänkande blandat med en stark kärlek till konstfilmsmediet.  Jag blickar redan mot hösten 2012 och hoppas att Videoart festival-tradition är här för att stanna.

—

Kristoffer Pettersson är filmrecensent, filmbloggare och frilansande skribent.