Lyrik: Ingersonetterna

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Lyrik, Recension onsdag, oktober 6th, 2010

Ingersonetterna

Magnus William-Olsson

W&W, 64 s. Har utkommit.

———

I Magnus William-Olssons nya diktsamling Ingersonetterna är det övergripande temat moderns alzheimersjukdom och de minnen och associationer hennes tillstånd väcker. Här finns obarmhärtiga bilder av det ”döden i livet-tillstånd” som svåra demenssjukdomar kan leda till, men också ljusa hågkomster av en ung, attraktiv kvinna i sin krafts dagar, eller tankar om modern som diktens upphov och vidmakthållare: ”Om allting som jag skrev var ägnat dig/ Vad skall jag skriva nu, och var skall orden/ gro, i vilken mylla?”

Sonettformen har ända sen Petrarcas tid gärna knutits till kärleksdiktning, men ofta med en allvarlig ton av saknad och förlust av den älskade. Så är också William-Olssons dikter kärleksstycken präglade av sorg och en gnagande känsla av intighet: ”Har du sett intets aldrigros? Diffus// är spegelbilden. Inger, glömskans hus/ är oavslutat. Grått ljus. Gråkallt/ droppar dagen ur sitt spräckta krus”. Ordet ”aldrigros” ger associationer till Rilke, en annan sonettdiktare, och hans gravskrift, vilken i sin tur Paul Celan anspelar på i sin diktsamling Die Niemandsrose. Ekon från andra diktare hörs också. När vi läser ”Kom död, kom ta min mamma/ ur tidens käftar vilka tuggar slött/ och meningslöst på hennes kropp som fött/ mig till att leva här och nu” påminns vi om Lars Forssells trotsigt besvärjande ”Kom Död, kom genast, dumma Död!/ Du saknar udd. Är ingens plågobädd”. Forssell hade dessutom säkert John Donnes välbekanta sonett som börjar ”Yvs icke, död!” i åtanke. Den engelske 1600-talsskalden låter dock ett kristet hopp avsluta sin dikt. William-Olsson ropar döden an, men ber att den ska varna ”så en gång till jag kan få smeka/ Ingers kind, och håret kamma”.

Kroppsligheten är påtaglig i dikterna. Här finns en insikt om att just kroppen i all dess skröplighet är vad som återstår, sen personlighetens unika drag verkar ha utraderats av sjukdomen: ”Vad är en människa? Vad är hon då/ när intet genomsyrar själva varat”. Samtidigt uttrycks en kropparnas samhörighet mellan mor och son, som i minnets sken ges oidipala övertoner, och det är även i nuet värdefullt att vara henne nära: ”Och ändå är det dit jag går. Att intill/ Ingerkroppen vara, vänta, få”.

Då och nu tvinnas samman i flera dikter där tiden har den reella makten. I dikten nedan kan man möjligen hastigt påminnas om Persefonemyten. Dess fortlöpande cykliska upprepning finns det dock inget utrymme för. I stället är det ett orfiskt mönster som verkar aktualiseras. Orfeus tillbakablick på Eurydike omvandlas här till den egna ”Alzheimerblicken”, som definitivt sänder henne åter ner i jorden.

Ljus genom lövverk i september

Himmelsarkitekturen. Hög

klar luft. På rygg i gräset. Nyss flög

över ansiktsdragen, en i sänder

känslans fjärilsskuggor. Dina händer

trevar över gräset, en hand smög

sig likt ett djur i min. Och sakta, trög

sig tiden vränger. Flickan Inger vänder

tungt sig om. Alzheimerblicken sänder

henne djupt i jorden åter. Kom,

Inger, kom tillbaka! Livet händer

en gång bara. Ljuset i september

Din kropp. Dess skugga. Ditt förflutna som

jag hjälplöst drömmer om. Det bränner

William-Olsson behåller sonettformens stränga rimflätning, men kan förhålla sig relativt fritt till det femtaktiga jambiska grundmönstret. Några rader kan vara rent trokeiska. Det finns en viss ojämnhet i samlingen och ibland ger han ett lätt stappligt intryck. Han verkar också få betala ett pris för rimmet, när han använder verbformer som ”[b]licken finna/ inget fäste” eller ”om du vägra”. Ibland gör hans sonetter dock skäl för den tyska benämningen ”Kling-Gedicht”, som då han slutar med raden ”Du är förödd. Jag är för rädd. För rätt”. Inrim kan också användas för ytterligare klangfullhet.

Det är svårt att inte gripas av de mänskliga erfarenheter som uttrycks i dessa dikter. Samlingen känns dock inte helt genomarbetad, och det efterord han själv skrivit har en pretentiös ton. När han talar om att de ”fjorton raderna femtaktiga jamber tycks ligga perfekt till för den inre språkmaskinen”, kan man väl bara konstatera att maskinen här ibland hackar betänkligt. Detta behöver dock inte vara något entydigt negativt, då sonetten genom historien tillåtit en viss frihet i sin form. Det är det självhögtidliga jag reagerar mot.

—

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.