Roman: Himmelsdalen
Recension, Skönlitteratur fredag, september 2nd, 2011Himmelsdalen
Marie Hermanson
Bonniers 388s.
Utkommer 2 september 2011
Himmelsdalen är en svindlande vacker plats, gömd mellan höga berg, en plats att vila upp sig på i avskildhet under mycket goda förhållanden. Men Himmelsdalen rymmer dessvärre något helt annat under ytan, som du i din vildaste fantasi inte kan föreställa dig.
Marie Hermansons nya roman, som är en spänningsroman i ordets rätta bemärkelse, börjar helt oskyldigt med att Daniel reser från Sverige för att hälsa på sin tvillingbror Max, vilken bjudit honom som gäst till Himmelsdalen där han för tillfället bor för att vila upp sig. Max är den utlevande av dem två, impulsstyrd och manipulerande. Daniel, utan fast arbete och med en genomlevd depression som följeslagare, tänker sig en natt eller på sin höjd två i broderns sällskap, eftersom det brukar räcka gott och väl, för att sedan unna sig några lediga dagar någon annanstans. Det blir dock inte som han planerat. Med sin vana att dominera över brodern övertalar Max honom att de ska byta identitet med varandra i några dagar, så att han kan resa i väg och ordna med några viktiga affärer som inte kan skötas inifrån den slutna Himmelsdalen. Med viss tvekan går Daniel med på arrangemanget. Tyvärr blir det inte alls som han tänkt sig, och ganska snart förstår han att vilohemmet inte alls är vad det ger sig ut för att vara, och när brodern inte dyker upp igen inser han att han är fast i en farlig fälla.
Handlingen problematiserar sjukt eller friskt och gott eller ont. Stämningen är smygande hotfull, kryddad av manipulationer och osäkra lojaliteter, och våldet är aldrig långt borta. Tyvärr är berättelsen alltför konstruerad, vilket inte lämnar mycket till läsaren att själv fundera över. Det gör att spänningen som finns i historien, och som skapas av det precisa språket och känslan av att man som läsare hela tiden ligger ett steg efter, delvis bleknar. När slutet närmar sig och blir ett riktigt happy end, där de elaka dör och de som förut varit avogt inställda plötsligt går Daniel till mötes, ja, då blir det helt enkelt för mycket. Boken hade vunnit på att kortats ner och slutet kunde ha lämnats öppet, för läsaren att skapa egna bilder.
Det som kvarstår som kittlande i historien och som inte är alldeles uppenbart, är vart Max tog vägen. Var det han som dök upp som den förmögne sponsoren med kepsen neddragen i pannan? Och hur är det egentligen med Corinne och hennes kärlek – är hon att lita på?
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
