Albert Camus Främlingen kom med solen och döden – och ställde frågor om livet
Krönika, Recension, Skönlitteratur torsdag, september 16th, 2010
Foto: Robert Edwards
När Främlingen 1942 dök upp i Paris mottogs den med stort bifall. Dess författare brydde sig inte om, skriver Jean-Paul Sartre i Tystnaden republik, att än en gång begrava den gamla regimen eller ”uppfylla oss med känslan av vår ovärdighet”. Boken kom i en bister vår med kolbrist, konstaterar han, och den talade om solen.
Solen och havet, Algeriets sol och Medelhavet, är viktiga ingredienser i Albert Camus roman – och säkert hade Sartre rätt i sin förmodan att de bidrog till att förnöja läsaren i ett kyligt Paris ockuperat av tyska trupper. Samtidigt är det lite paradoxalt, eftersom solen, starka lampor och obeveklig hetta utgör den negativa polen i Främlingens symbolspråk . Under likvakan för sin mor irriteras Meursault av det skarpa takljuset, och solen gassar obarmhärtigt när begravningståget går mot kyrkan. En sjuksköterska konstaterar att om man går långsamt riskerar man att få solsting, men om man går fort blir man svettig och förkyler sig i den kalla kyrkan. Hur man än gör så går det illa. Solen bränner när Meursault senare på stranddynerna möter araben som han skjuter. Bländad av ljuset och med svett i ögonen trycker han av efter att ha sett ett knivblad hotfullt blänka till. Men redan innan han avlossar revolvern har sanden färgats röd av det brännande solljuset. Under rättegången besväras han av starka lampor och av den olidligt varma domstolslokalen. De sensuella vilopunkterna infaller under den behagligt ljumma skymningen och under svalkande bad i havet.
I en radiointervju har Sara Lidman berättat att hon varje år läste om Främlingen. Den provocerade henne. I Meursault såg hon en avskräckande gestalt, den moderna människan som flyr engagemang och ansvar och förvandlas till en mördare utan samvete. Men jag har också haft en student som sagt att för henne var Meursault en hjälte. Det skulle naturligtvis ha gjort Sara Lidman förfärad att höra, men vad min student var ute efter var Meursaults vägran att spela spelet, hans vägran att förställa sig och agera taktiskt för att vinna egna fördelar. Camus själv hävdade senare att hans hjältes främlingskap grundar sig på att han aldrig ljuger och aldrig säger mer än han faktiskt känner. Camus såg på sin egen roman som en historia ”om en man som, utan några heroiska pretentioner, samtycker till att dö för sanningen”.
Man kan ju också fråga sig, om det nu vore så enkelt som att Meursault bara är ett avskräckande exempel, varför Lidman kände sig tvungen att ständigt läsa om romanen. Svaret är naturligtvis att det inte är så enkelt. En av poängerna i boken är faktiskt att Meursault inte alls försöker att fly sitt ansvar. Han vägrar konsekvent att skylla på något eller någon; han vägrar till och med att hänvisa till de förmildrande omständigheter som trots allt finns. Inte heller är han densamme genom hela boken. Under det avslutande samtalet med fängelseprästen får han ett raseriutbrott, och här sker den vändning som förvandlar honom till en absurd hjälte. Här kommer han till insikt om sitt liv – och därigenom kan han också medvetet bejaka det. Döden ger livet relief, men inte som prästen tänker, dvs att detta liv är underställt vad som händer efter döden. Tvärtom är det vetskapen om att inget finns efter döden som ger detta liv dess värde. Nu förstår han också varför hans sätt att vara är en utmaning för samhället, och han tar på sig rollen som främlingen som måste stötas ut. I sin cell, i den behagliga skymningen, kan han välkomna ”världens ömma likgiltighet” och sinnliga skönhet och till sist uttrycka en utmanande önskan att många skall komma till hans avrättning och där hälsa honom ”med hatiska skrik”. Så blir han en det absurdas Kristus.
Parallellt med Främlingen arbetade Camus på essäsamligen Myten om Sisyfos. Det han där skriver om det absurda utgör en grund för Främlingen som i långt högre grad är en filosofisk roman än en psykologisk roman. Att läsa den psykologiskt leder lätt till missförstånd och tenderar att förvandla Meursault till en enkel psykopat. Nu kan man säga att Camus delvis bäddar för dessa missförstånd genom att låta Meursault själv berätta sin historia samtidigt som han lånat Hemingways opersonliga berättarteknik där känslor och inre förlopp inte beskrivs. Det är i det här mötet som ”psykopat-effekten” uppstår – om man envisas med att behålla sina psykologiska läsglasögon.
Främlingen kom med solen och döden och talade om livet, om dess absurditet och dess sinnlighet, och om människans vara i världen och tiden. Romanen hör till de få som man kan läsa om och om igen utan att fascinationen avtar. Den är provocerande på ett produktivt sätt. Det är ingen slump att den nästan alltid, i en eller annan utgåva, finns tillgänglig i bokhandeln. Nu är den här igen, denna gång som pocket (Bonniers) och i Jan Stolpes nyöversättning.
———-
Sten Wistrand är litteraturvetare och medlem av Kulturdelens redaktion
