Pur lustläsning i Wästbergs memoarer

Inlagd av Dixie Ericson Facklitteratur, Recension torsdag, september 16th, 2010

Memoarer
Hemma i världen: en memoar
Per Wästberg
W&W, 441 s. Har utkommit.

———-

Tredje och kanske sista delen av Per Wästbergs memoarer ”Hemma i världen” bjuder till övervägande delen på pur lustläsning. Speciellt för den som var med då det begav sig – åren 1966-1980. Den sätter punkt när författaren har klarat av 47 år av sin jordevandring.

Hemma i världen handlar om kärlek, passion, politik, litteratur och kryllar av anekdotiska möten med och omdömen om kändisar inom dåtidens kulturella och politiska elit. Inte bara i Sverige utan också internationellt. Där möter läsaren till exempel dåvarande rebelledaren Robert Mugabe och statsminister Olof Palme. Wästberg lånar ut sin dusch till de båda på ett möte i Lagos. Palme, återigen aktuell i en nyutkommen biografi av Henrik Berggren, ser Wästberg som en glödande parentes i svensk politik.

En enastående name-dropping som är fullkomligt självklar och utan koketteri. Personregistret omfattar cirka niohundra namn. Namnfloden är en följd av det liv som Wästberg levde som ordförande både i svenska och internationella Pen, engagemanget i olika organisationer för Afrikas sak och Amnesty, som han var med och bildade i Sverige. Från 70-talet var han kulturchef med chefredaktörs status på Dagens Nyheter; en av de mest prestigefyllda posterna i det svenska medielandskapet.

I början av 50-talet studerade han vid det berömda Harvard-universitetet. Där knöt han viktiga vänskapsband med bäring på framtiden. Den tiden har han berättat om i den andra delen av sina memoarer, Vägarna till Afrika (2007). Han ger en fantastisk bild av den elektrifierande intellektuella miljön vid Harvard. Där mötte han bland andra de amerikanska författarna John Updike och Robert Frost.

Wästberg nådde tidigt det kritiska antalet knutpunkter på sitt kontaktnät där det fortsätter att växa av sig själv, så att säga. Numera är han också sedan 1997 innehavare av stol nummer 12 i Svenska Akademien.

Namnet Per Wästberg klingar av kulturellt kapital och liberala kardinalsdygder. Han har fört en outtröttlig kamp för yttrande- och tryckfrihet, för de mänskliga rättigheterna, och inte minst mot apartheid i Sydafrika. Han hör till de svenska författare med namn som Göran Palm, Jan Myrdal och Sven Lindqvist som vidgade perspektiven och tog tredje världen in i den svenska debatten.

Den offentliga bilden av Wästberg bär en aura av borgerlighetens diskreta charm och goda smak. En begåvad och brådmogen man som levt på solsidan ända sedan första början. Uppväxt på Östermalm, född in i bokstävarnas och den borgerliga kulturens rike. Hans far var uppburen journalist och hans mor tillhörde en kulturintresserad judisk släkt med bildningsambitioner. Unge Per debuterade skönlitterärt blott 15-årig med novellsamlingen Pojke med såpbubblor. Redan som tjugoåring blev han medarbetare i DN, och sedan dess har han skrivit ett 70-talet verk med genrebredd både skönlitterärt och fackbokligt. Förutom en mängd tidningsartiklar i olika genrer men med tyngdpunkten på kulturjournalistik.

Wästberg är medveten om den bilden. I början av den andra delen av sin självbiografi, Vägarna till Afrika skriver han att han ”förunnats en livslång picknickiad” – men också sin beskärda del av sorg och smärta.

Somliga litteraturkritiker till vänster retade sig på silverskeden i hans mun och hans romantrilogi om Jan Backman, Vattenslottet, Luftburen och Jordmånen (1968-72). De handlar om kärlekens villkor, förvillelser och feberkurvor men tar också upp teman som miljöförstöring och miljövård: en nyhet på den tiden. Tonen är lätt och hans prosa poetisk. Platsen är som i flera av hans andra böcker Stockholm. Per Wästberg tillhör de stora Stockholmsskildrarna.

Kritikerna retade sig på att hans karaktärer hör hemma i den övre medelklassen. Och skildringens sinnlighet och kärleksparens försök till frigörande karusellturer är ingen klasskamp. Luftburen gick på tvärs mot tidsandan – men blev ett genombrott.

Romanen är, visar det sig i Hemma i världen en förklädd skildring av författarens eget kärleksliv under de här åren. Han levde i ett parallellförhållande med två kvinnor som segade på i tveksamhetens och snällhetens tecken; att bryta upp är ofta att göra någon illa. ”En sengångare i två verkligheter”, skriver han själv. Välfunnet med tanke på att hans nya kärlek gör entré redan i del två.

De tre kapitlen i Hemma i världen benämnda ”Kärlekens växelsånger” stör mig lite grann. Det är oundvikligt att lämna ut sina partners när man skriver om sina förhållanden. Det är lätt att som läsare känna sig indragen i en partsinlaga som man inte har minsta koll på. Och lite tjatigt blir det. Men det är tydligt att Wästberg håller tillbaka orden och strävar efter att förhålla sig anständigt sakligt i denna sveksituation där känslornas treklang aldrig kan bli harmonisk – eller få ett helt lyckligt slut.

Det är inte bara denna trilogi som får en bakgrund i den nya boken utan också de fyra romanerna om diplomaten Johan Fredrik Victorin, Afrikaresenären Wilhelm Knutson och stadsarkitekten Ellen Mörk. Eldens skugga, Bergets källa, Ljusets hjärta och Vindens låga (1968-93). Platsen är åter Stockholm – och Kamerun. Kärleken går igen som en röd tråd också här. Ett outtömligt ämne.

Allra bäst tycker jag om när han gör återbesök i sin barndoms sommarnöjen i Stockholms skärgård, när han kämpar med sitt eget signalement och när han närmar sig sin ständigt glödande passion – litteraturen och skrivandet. Två sidor av sak. Han visar att han är en litteraturkritiker av rang.

I det avsnittet växer språket i styrka och formuleringarna glimmar allt oftare och får aforistiska kvaliteter: ”Det finns ord som likt ett chiffer avslöjar sin innebörd först efter långsamt studium och då börjar glimma som snölyktor.”

Kanske är det som han skriver i upptakten till den första delen De hemliga rummen (2006): ”När innebörderna sakta har sjunkit till botten, blir vattnet på nytt genomskinligt.” Så känns hans självlysande och glasklara prosaminiatyr som blandar barndomssomrarnas alla hågkomster, smaker, lukter och där den vuxnes reflexioner lyser till som intellektets vattenblänk. Ibland vemodiga som ett sepiafärgat gammalt foto.

”Jag älskar detta liv glupskt och stillsamt”, skriver han med en överraskande och-koppling. Skärpa och abstrakt tänkande är inte hans starka sidor, erkänner han. Han är mer intuitiv i sitt tänkande. I djupet känner han att någonting håller på att gå förlorat. Något han försöker besvärja med en ”ögonblickets glada desperation” – som också ska hålla likgiltigheten stången.

Per Wästberg trivs bäst med dem som inte tar sig själv på för blodigt allvar. ”Jag förblir osummerad och utan en färdig åskådning.” Det är kanske därför hans känns så annorlunda än de tvärsäkra, ortodoxa och frälsta vänstermänniskor som han umgicks och arbetade med. Trots hans radikala engagemang för många saker i tiden.

Det finns inget som stör alla världens fundamentalister som osummerade och ofärdiga existentiella ekvationer. Det ska vara ordning på livets torp, och det ankommer på medborgarna att visa respekt för överheten och dess prästerskap.

Wästberg är heller inte hemmastadd i sportens värld, och inte så aggressiv som män förväntas vara ibland. Inte alls som sina journalistkollegor Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz. De vaknade sällan upp utan en ilning av raseri över världens tillstånd, berättar han.

Här bjuder Wästberg på ytterligare en höjdpunkt: hur det gick till när han fick jobbet som chefredaktör på DN – och åren där mitt i den publicistiska smeten. Här vankas det turer och intriger på toppen. Intressant presshistoria med nätta porträtt av Tingsten, Lagercrantz och Tor och Gerard Bonnier och en radda publicister.

Och så jag ger mig på nåd och onåd när Wästberg ömsint berättar om sina föredragshållarturnéer i folkrörelseriket Sverige där kaffetåren aldrig smakade så bra som efter ett bildande föredrag. Han föreläste om olika sidor av Sydafrika alltefter publik och mötte män som ”Snåla snoret”. Så kallad därför att han, när han dragit efter andan, inte verkade andas ut.

Wästbergs ingångar och utgångar i memoardelarna dröjer vid reflexioner om självbiografin som genre och dess begränsningar. Han prövar olika förhållningssätt och bilder. Än är en människa en palimpsest, ett dokument där överskrivning döljer andra skriftlager ända ner i botten. De kan skapas fram och tydas i det oändliga.

Till saken hör i alla högst grad att han under nästan hela sitt liv fört dagbok. Utan dagböcker vore en självbiografi med sådan faktatäthet vad gäller personer och händelser och hans årskrönikor omöjliga att skriva.

”Den finns en skattkarta för varje människa”, lyder inledningsmeningen i Hemma i världen. Den kan bara tolkas av den aktuella människan själv. Vilken plats ska drömmar, förhoppningar och känslor ha i en självbiografi? Hela vårt liv är infärgat av känslor. Livets faktiska händelser är mestadels triviala och ointressanta och glider in i glömskan.

Ingen människa är en ö i sig själv. ”Min biografi är en rännil i andras historia som också är min”, skriver Wästberg. Jag ser ett tydligt memento i hans kringgående resonemang som vänder på vrider på frågeställningarna: De tre memoardelarna är inte hans självbiografi – utan en av flera möjliga självbiografier. Han medger att han till exempel inte lyft fram sitt engagemang på det internationella planet i tillräcklig grad för att det ska avspegla den tid och kraft det tog i hans liv. Inte heller har han skrivit om allt som engagerat honom.

Det mesta förblir outsagt – som alltid. Precis som allt jag skulle vilja säga om denna underbart komplicerade bok med dess sköna prosa.

Dixie Ericson är frilansjournalist, författare och fotbollsbloggare, med ett förflutet som kulturchef på Nerikes Allehanda.