Film: Honung

Inlagd av Sandra Wallin Film, Recension måndag, oktober 4th, 2010

Honung

Originaltitel: Bal

Regi: Semih Kaplanoglu

Medverkande: Bora Altaş, Erdal Beşikçioğlu, Tülin Özen m.fl.

Längd: 103 minuter

Visas till och med 7 oktober (Bio Roxy)

———

Honung är den tredje och avslutande filmen i Semih Kaplanoglus trilogi om Antalonien; en prunkande naturskön del av Turkiet som sällan uppmärksammas.  Huvudperson i alla tre filmer är karaktären Yusuf som skildras genom olika tidpunkter i livet. För Honung vann Kaplanoglu guldbjörnen i årets upplaga av Berlins filmfestival, vilket kan sägas vara en välförtjänt vinst.

Handlingen kretsar kring Yusuf (Bora Altaş) som liten pojke. Tillsammans med sina föräldrar lever han ett stilla liv i en liten bergsby. I skolan är han en medelmåtta med grava talproblem som skapar  huvudbry för läraren. Mamma Zehra (Tülin Özen) oroar sig för sonen och vill ta hjälp av byns imam för att bota hans talsvårigheter. Pappa Yukup (Erdal Beşikçioğlu) är inte lika orolig och menar att allt har sin tid. Yusuf har en mycket nära relation till Yukup, endast med honom törs och kan Yusuf kommunicera. När pappan, som är biodlare, en dag försvinner i den djupa skogen förändras livet så sakteliga för den lille pojken.

Honung är en vemodig betraktelse av barndomen berättad i det långsammaste av tempon. Tillsammans med Baris Ozbicers foto av Antaloniens oändligt vackra natur, långt ifrån det turistexploaterade Turkiet vi är vana vid att se, skapar Kaplanoglu en film som för åskådaren in i en form av transliknande tillstånd.

Varje bildruta har ett fantastiskt djup vilket bidrar till att historien alltid känns fokuserad och detaljerad, även vid de tillfällen då det hade kunnat bli ointressant och sövande. Bildlösningarna är (med några få undantag) snudd på genialiska, så som att filma Yusufs otåliga gestalt i en skälvande lerpöl eller hans ensamhet i ett hav av dansande främlingar där han är den enda som inte har någon att hålla i handen.

Filmen ser ut att vara fotad i nästan enbart naturligt ljus vilket medför en genuin känsla av att vi på bioduken betraktar verkliga människor vardag, snarare än uppdiktade karaktärer. Ljuddesignen är avhållsam och har även den hämtats från naturenliga källor, ett faktum som ytterligare förstärker filmens dokumentära utstrålning. Endast vid ett tillfälle används musik och då som en del utav handlingen.

Kaplanoglu skildrar Yusufs nära förhållande till sin far med stor ömhet och värme. När pappan plötsligt försvinner och pojken blir ensam med sin mamma är smärtan och rädslan så påtaglig att man nästan kan sträcka ut handen och ta på den. Den unge huvudrollsinnehavaren Bora Altaş är en naturbegåvning och lyckas utomordentligt med konststycket att bära hela filmen på sina taniga axlar.

Honung är inte så mycket av en klassiskt berättad film som det är ett barns iakttagelser av en  omgivning i förändring. Poetiskt berättad och ändlöst vacker i all sin enkelhet. För älskare av den strömlinjeformade fåran är detta ett sömnpiller. För oss andra; balsam för själen.

—

Sandra Wallin är manusförfattare och frilansjournalist.