Show: Hjalmars jul on Örebroadway

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen söndag, oktober 24th, 2010

Nya Parkteatern, Örebro

Medverkande: Peter Flack, Marie Kühler, Peter Kjellström m.fl.

Kostym: Hedvig Andér

Koreografi: Roine Söderlundh

Scenografi och ljusdesign: Christer Linder

Ljuddesign: Erik Davidson

Kapellmästare: Stephan Berg

———

Så var det dags igen. Hjalmar skall fira jul. Artisterna samlas i det Berglundska köket i Viby by, och bussar med förväntansfulla människor rullar till Nya Parkteatern i Örebro.

Det är nypremiär på Hjalmars jul on Örebroadway, och det där med nypremiär är värt att observera. För den som såg showen förra året, och inte är alltför senil, kommer åtskilligt att vara bekant. Men inte allt. Det som tagits bort väcker ingen saknad. Det som kommit till väcker blandade känslor. Sketchen med den egotrippade pappan är således ingen höjdare, och den med den fotbollstippande bläckfisken är nästan imponerande poänglös. Däremot tar det sig rejält när de ryktbara rösträknarna i Arvika gör entré. Sedan kan man fråga sig varför man behållit Romeo och Julia-numret. Att göra parodi på Eva Rydberg känns som en överloppsgärning. Generellt fungerar också monologerna bättre än sketcherna. Det har mycket med manus att göra men förklaras också av att Peter Flack är en suverän scenpersonlighet som kan prata på om i stort vad han vill och få det att fungera. Han sprider ett slags familjär trivsamhet omkring sig som gör alla på gott humör. Få kan som han leverera fräckisar och halvtaskiga skämt så att de låter fräscha och gosiga. Den här gången är också Marie Kühlers avskräckande Astrid Höök från Vingåker påfrestande mer på rätt än på fel sätt.

Hjalmars jul bjuder på ren och skär underhållning utan några som helst pretentioner på djup eller eftertanke. Här finns inget att grunna på och ingen strävan att stryka publiken mothårs. Man kan skämta med politiker, det hör till genren, men man avstår från politiska skämt som skulle kunna störa en gemytlig afton. Det är symptomatiskt att alla partiledare från Jimmie till Lasse får sig en släng av sleven. Ingen i salongen skall behöva känna sig förorättad. Det skulle man kunna raljera över, men det är också en fråga om professionalitet. Peter Flack är väl medveten om vad det är för slags verksamhet han bedriver. Vi talar helafton med mat och dryck. Vi talar show och oförarglig revy, inte satir och kabaré. Å andra sidan skulle det faktiskt inte skada med texter som kan och vill mer, texter med mer sting och tanke.

Det speciella med Hjalmarrevyerna är annars blandningen av glitter och glamour och folklig bondkomik; vi kastas så att säga från paljetter till gubbsandaler. Lika viktiga som sketcherna och monologerna är alltså sång- och dansnumren. De levereras professionellt och med glimten i ögat. Dessutom är man bra på flotta kostymer och ljus- och ljuddesign. Och det gäller ju att hålla ytan levande när ytan är allt. Samtidigt finns här en sårbarhet eftersom inget enskilt nummer kan försvaras utifrån en helhetstanke. En tråkighet i stunden kan aldrig bygga upp en dramatisk effekt längre fram.

Jag tror att den som idag tar sig till Nya Parkteatern har en rätt klar uppfattning om vad man kan förvänta sig. Och det är också det som bjuds. Hjalmar är Hjalmar. Take it or leave it.

—

Sten Wistrand är en del av Kulturdelens redaktion.