Gunnar Lindén
Essä måndag, oktober 25th, 2010
Gunnar Lindén: Fotograf Ulla-Carin Ekblom.
Någon egentlig mentor har jag aldrig haft. Men vid några tillfällen har äldre erfarna personer stigit in i mitt liv och påverkat det på ett positivt sätt. Bildläraren Mona Grafström, konstnären Svante Warg, journalisten Stefan Lindgren och, inte minst, kulturredaktören Gunnar Lindén.
Särskilt Gunnar, eftersom han var den han var och vi hade kontakt under så många år, betydde mycket för mig. Han betydde mycket också för andra, både på ett personligt plan och på ett mer allmänt. Idag är mycket av det han stod för undanskuffat men från 1960-talet fram till millennieskiftet var han en betydelsefull faktor inte bara för Örebroregionens kulturjournalistik utan för hela kulturlivet. Han hade stort inflytande. Det går inte att föreställa sig vad regionens kulturliv hade varit om inte Gunnar hade funnits.
Den position han utövade sitt inflytande ifrån var som kulturredaktör för Nerikes Allehanda. Det var ingen självklarhet. Det var mer eller mindre en funktion och en position som han själv byggde upp. Rollen som mycket självständig, stridbar och inflytelserik kulturredaktör var nästan helt unik bland svenska landsortstidningar. Möjligen kan han jämföras med Curt Bladh på Sundsvalls Tidning. Men så hade Nerikes Allehanda också under flera decennier en kultursida som hade mycket gott nationellt anseende.
Gunnar Lindén föddes 17 mars 1938 i Anderstorp. 1961 fick han anställning som ett slags lokalreporter för Nerikes Allehanda i Vingåker. 1966 fick han jobbet som kulturredaktör och han slutade med pension 2001. 25 juni 2008 dog han efter en tids cancer.
Jag hade min första direktkontakt med Gunnar 1975 då jag skickade in en text till en artikelserie som då pågick på kultursidan. Mot alla rimliga förväntningar så blev texten tryckt. Och jag fick betalt. Inte så mycket men i alla fall. Efter det fick jag betalt för allt jag skrev. Det var självklart viktigt. Gunnar Lindén markerade därmed nivå och krav på professionalitet. Medverkade man på Nerikes Allehandas kultursida så skulle ens texter hålla klass. Det var inte fråga om några insändare som publicerades på nåder utan om ett ömsesidigt samarbete. Jag var inte den enda unga skribenten som därmed skolades till professionalitet. Ingen lekstuga, ingen ungdomsredaktion men riktigt skrivande och riktigt betalt.
Efter det så skrev jag mer eller mindre regelbundet i Nerikes Allehanda fram till våren 2010 då det inte längre var möjligt. Ett tag var jag anställd och under långa tider var jag en mycket flitig skribent. En period hade jag en egen spalt som hette Pekpinnar. Gunnar hade ibland synpunkter på mitt skrivande. Jag är övertygad om att han också diskuterade lämpligheten i att publicera en eller annan av mina texter med sina kollegor. Men jag vet också att han försvarade mig mot de övriga på tidningen. När jag avskedats som lokalredaktör i Nora tog han emot mig med öppna armar som frilans på kultursidan.
Det hände att jag blev refuserad, det hände också att Gunnar ändrade i mina texter. Men han hörde alltid av sig innan. Hade jag goda argument kunde det hända att han lät en kontroversiell formulering stå kvar även om han hade velat ändra den. Ett undantag var rubrikerna. De satte han alltid själv och aldrig på alla år fick jag igenom ett eget förslag.
Mina, och alla andra texter på kultursidan, var ren åsiktsjournalistik. Intervjuer, reportage och liknande var, oavsett ämne, hänvisade till de sidor som nyhetsjournalisterna förfogade över. Blandformer som till exempel recensioner med intervjuinslag fick inte förekomma. Resebrev var tveksamma men kunde ibland få plats. Inte heller fick det någonsin förekomma texter inköpta från någon byrå eller journalistikpool. På Gunnar Lindéns kultursida skulle det enbart vara exklusivt material. Kontaktnätet med kunniga frilansskribenter var oerhört omfattande.
Denna strikta uppdelning var en god princip som Gunnar stred mycket hårt för. Han var ibland ovän med både direktionen, redaktionsledningen och nyhetsjournalisterna men lyckades ändå hävda sin ståndpunkt. Han menade att läsarna inte skulle tvivla på vilken slags text de läste. Var något tryckt på kultursidan så fanns det en åsikt i botten, inget annat. Därmed minimerades möjligheten till manipulation. Och därför var han generöst öppen för debattinlägg. Tidvis var debatten intensiv och långdragen. Gunnar själv sjöd av åsikter men la sig sällan i. Hans roll var en annan, han såg till att nästan inget försök till debatt klingade ohört.
Gunnar Lindéns kultursida var mycket bred. Stockholmspremiärer och utländska utställningar kunde ganska ofta få snabb bevakning. En mycket stor del av den nationella bokutgivningen fick förstadagsrecensioner. Ibland kunde Gunnar tycka att något hemmaproducerat bokhäfte var alltför amatörmässigt för att omskrivas men annars låg ändå tyngdpunkten på det regionala kulturutbudet. Inom den sektorn kände Gunnar Gud och alla och han såg till att nästan allt skrevs om. Det var med stolthet jag kunde säga till mina konstnärskollegor i Stockholm att om man ställer ut i Örebroområdet så blir man alltid recenserad av en kunnig konstkritiker i Nerikes Allehanda.
Gunnar Lindén byggde upp ett storverk omkring sig med sin gärning på Nerikes Allehandas kultursida. Men eftersom det mest handlade om att göra andra skribenters texter tryckbara i den extremt förgängliga litterära form som en dagstidning utgör, så hotar hans minne att snabbt vittra bort. Hans anda är ordentligt bortstädad från dagens Nerikes Allehanda. Trots detta finns ju mycket kvar, en enorm mängd egna texter, publicerade i Nerikes Allehanda, Orkesterjournalen eller i andra sammanhang. Han är värd att någon sätter sig ner och sammanställer en antologi. Var håller alla förläggare till när man behöver dem?
För en liten tid sedan bestämde Anna Öhman Lindén, Gunnars änka, att hon skulle flytta ifrån deras stora gemensamma lägenhet. I samband med det så blev det nödvändigt att göra sig av med en del saker. Hon ringde därför mig och frågade om jag kunde tänka mig att ta emot lite böcker som hon sorterat ut. Hon tänkte att Gunnar gärna skulle ha sett att jag fick dem.
”Lite böcker” visade sig vara en bit över 1000 titlar. Spännande och högkvalitativt rakt igenom men inte något som jag kunde slussa in i mina egna bokhyllor rakt av. Jag fick dela med mig till många andra och de flesta böckerna har nu fått nya intresserade läsare. Tack Anna!
Innan jag gav bort något gick jag själviskt igenom alla böckerna. Bland dem hittade jag olika spår av Gunnar Lindén. Där fanns till exempel antagligen allt som är utgivet av och om författaren och konstnären Folke Dahlberg. Likaså det mesta av Erik Beckman. Gunnar var djupt engagerad i dessa bägge. Det fanns en hel del böcker om sjöfart, Gunnar gillade båtar och hav. Det mesta av och om Hjalmar Bergman. Kanske naturligt för en kulturredaktör i Örebro även om Gunnar var född i Småland. Han hade ju ändå redaktionen i Bergmans barndomshem. Och massor av poesi, dramatik och en stor portion Henry Miller och andra erotiska pionjärer inom skönlitteraturen. Harald Forss. Carl Hammarén. Gamla nummer av tidskriften Puss och Vietnambulletinen.
Gunnar var snabb till hela sitt väsen. Han tänkte snabbt, han talade snabbt, han gjorde snabba, och mestadels korrekta, beslut. I böckerna fanns spår av denna snabbhet. En slängig namnteckning på försättsbladet. Pilar som markerade bilder för publicering. Hastiga understrykningar här och där – mer som en kontinuerlig process än som tankepauser. Det är som om han har glidit över hela sidan med pennan och den har råkat stryka emot papperet på en del ställen. Jag kan se hur han har ilat vidare över sidorna. Ibland en enstaka och svårläst anteckning. En recension har format sig redan under läsningen.
Trots de sparsamma spåren för de så nära Gunnar. Bilden av honom blir genast levande igen. De snabba kliven med träskor genom redaktionsrummet. Den yviga mustaschen. Den totala överblicken. Sådana som han görs inte så ofta nu längre.
———-
Peter Ekström är redaktionsmedlem på Kulturdelen.
Jag är inte direkt sentimentalt lagd,men detta lästa jag med en klump i halsen och en tår i ögonvrån. Tack Peter för den här minnesteckningen.
Du har rätt i att det idag inte finns många spår kvar av Gunnars kulturgärning i Nerikes Allehanda. Själv är han också borta, liksom många av de goda skribenter han samlade på sin kultursida. Jag säger ”sin”, för kultursidan var hans livsverk, den var Gunnar, även om han själv alltid höll sig i bakgrunden och överlät skrivandet på frilansarna.
Jag är också oändligt tacksam för att jag fick vara med under den tiden, från 1983 och fram till Gunnars pensionering. Han var även min mentor och lärare. Dessutom kände man att han brydde sig om sina skribenter. Kontakten fanns alltid där, levande och öppen.
En antologi vore verkligen på sin plats!
Jag arbetade som ung sportjournalist på konkurrenttidningen Örebro-Kuriren under några år. Två NA-medarbetare hade jag mycket stor respekt för, Carl Hammarén och Gunnar Lindén. Mitt intresse för kultur fanns tidigt i mitt liv och Gunnar hade en brinnande entusiasm som kulturredaktör. Han inspirerade många med sin lyskraft och sitt kunnande, ljusår från dagens kultursidor där populismen tagit över och slagit ut bildningsambitionerna. Det vore fint om Gunnars kulturinsats kunde hedras med en antologi av något slag.
Jan Mårtenson, författare och journalist, Malmö
Blev mina ord om Gunnar Lindén för mycket för en viss redaktionsmedlem hos er?
Tack för dina innerliga minnesord över Gunnar Lidéns livsgärning. Som gymnasist under början av 90-talet ringde jag honom och frågade om jag fick skriva. Och till min förvåning fick jag göra ett försök. Det blev en recension och senare ett par längre tonsättarporträtt av Krzysztof Penderecki och Arvo Pärt. Det som imponerade på mig var att Gunnar verkade bortse från ålder. Den underliggande frågan var hela tiden om jag hade något att förmedla. Utan att känna honom närmare så minns jag honom därför som en stor personlighet med integritet.
Det finns en person som inte är med i min text om Gunnar Lindén. Det är Dixie Ericson. Jag hade två (dåliga?) skäl till det. Det ena är att jag ville koncentrera mig på den unika gärning som Gunnar Lindén stod för, det andra är att Dixie Ericson är min medredaktör här på Kulturdelen och vi har inget större behov av att klappa varandra på axlarna i offentligheten. Men efter ett tag har det känts allt mer orimligt att han inte ens är omnämnd. Nerikes Allehandas kulturredaktion var under långa tider ett enmansföretag. Men under Gunnar Lindéns senare år fanns viktiga medarbetare. Viktigast av dem alla var Dixie Ericson som inte bara satte rubriker, redigerade och, om så behövdes, refuserade. Han bidrog också till sidans stil och integritet. Mycket riktigt var det han som efterträdde Gunnar Lindén när denne pensionerades.
Så intressant. Gunnar Lindén luftas lite och tjoar genast i olika tonarter. Bara någon enstaka i moll. Själv välkomnades jag av G med att ”det är välgörande med nya röster på kultursidan. Det gällde en längre sak om Bob Dylan apropå Polarpriset år 2000. Visst är han värd ett eftermäle i fyllig form. Biografisk sak i antologins form kanske. Många röster ger förmodligen största utbyte eftersom Gunnar L är en person som många fortfarande har ett levande minne av.
När Gunnar Lindén kommer på tal så sjunger många ärrade veteraner vackert i kör. Dur med enstaka mollinslag. Lite ostämt men med nerv. Gunnar är värd en fyllig biografisk uppföljning. Säkert skulle en antologi var det bästa. Han har ju verkat i närtid så många har levande minnen av honom och hans gärning. Han gillade själv bredd både på ämnes- och skribentsidan. Själv välkomnades jag med ”det är välgörande med nya röster” när jag erbjöd ett material om Dylan i samband med Polarpriset. En antologi där gårdagens intentioner och ambitioner med NA:s kulturbevakning kunde belysas fyller en uppgift. Det ger perspektiv på dagens tunna mediesoppa där det trots allt – det är viktigt att framhålla – fortfarande har några få duktiga fajters kvar på kulturfronten. En antologi, förslagsvis under redaktionell ledning av Peter. Men vem finansierar?