Film: Engelen
Film, Recension måndag, november 8th, 2010Engelen
Regi: Margreth Olin
Medverkande: Maria Bonnevie, Gunilla Röör, Antti Reini m.fl.
Längd: 97 minuter
Visas: Alla dagar kl. 19.00 till och med torsdag 11/11. Torsdag även kl. 14.00 (Bio Roxy)
—
Lea (Maria Bonnevie) växer upp med en alkoholmissbrukande mamma och en misshandlande styvpappa. Barndomens plågor förföljer henne ända in i det vuxna livet vilket leder till en nedåtgående spiral av självdestruktivitet. Lea fastnar i ett djupt heroinmissbruk och tvingas till sist lämna bort sin egen dotter.
Engelen är dyster och mörk historia. Den skildrar trasiga människor i en sönderfallande tillvaro där misshandel, knark och prostitution tillhör vardagen. Den plågade Lea fläks ut till allmän skärskådning. Hög på heroin vinglar hon omkring på ströget, suger av torskar och förlorar sig i självömkan över sitt miserabla liv. I hemlighet anklagar hon den egoistiska modern som varken har viljan eller orken att bryta upp från en våldsam relation till sin ungdomskärlek.
Margreth Olin har skrivit manus och långfilmsdebuterar med denna film. Intentionerna är alltigenom goda och budskapet av yttersta vikt: ett barn skall aldrig behöva uppfostra eller ta ansvar för sina föräldrar. Tråkigt nog faller det platt till marken. Problemet är att Olin inte vet när det är nog. Eländet flödar, tragedierna staplas på varandra, den stora katastrofen är ständigt närvarande. Leas misär blir till slut så uppenbar och påtvingad att man tappar intresset för den slutgiltiga uppgörelsen. När Olin, genom huvudkaraktären Lea, påstår att ingenting kunnat göras annorlunda punkterar hon hela filmen. Lea blir till en dansande marionett, hela tiden styrd av yttre omständigheter, istället för att vara en individ med egen vilja. Leas beteende skylls helt och hållet på hennes bakgrund, som om hon inte haft något annat val än att bli en heroinmissbrukande hora. Ett konstaterande som lämnar en fadd eftersmak i munnen.
Maria Bonnevie gör vad hon kan med sin Lea, men hennes rollprestation hamnar i skuggan av den fantastiska Gunilla Röör som skänker liv och dimension åt sin, i grunden ganska osympatiska, karaktär. Kim Hiorthøys avskalade råa, stundtals nästan färglösa, foto fungerar väl med filmens valda ton. Den manande berättarrösten hade vi däremot klarat oss utan.
Engelen är definitivt ingen dålig film per se, men den berättade historien har gjorts många gånger förut och med bättre resultat. Om du är upplagd för ett sorgespel rekommenderar jag hellre Darren Aronofskys Requiem for a Dream (2000).
—
Sandra Wallin är manusförfattare och frilansskribent.
