Kaffe som subkultur

Inlagd av Jesper Bood Krönika onsdag, december 1st, 2010

Det är inte sällan kaféer utgör ett slags samlingsplats eller grund för kultur. Kaféer som knäcker extra med gallerier, bokcirklar och annat. Men har du någonsin tänkt på att det finns en subkultur runt kaffe?

I Sverige under väldigt lång tid, har man fikat. Fika, det är att sitta ner runt ett bord, dricka kaffe och äta bulle, och skvallra lite med sitt sällskap. Någon gång fick svensken för sig att detta inte dög, allra helst efter att man varit på resa till Rom och beställt un caffé, på stående fot dessutom, och fått sig en kaffe ur en maskin som såg hämtad rakt ut ur en industrilokal där man kanske, jag vet inte, stansade skyltar? Snart blev espresso något på den trendiges läppar, kaffe kom från Italien och skulle serveras ur pyttesmå koppar. Gemene man i Sverige, som alltid är ytterst tveksam tills alla andra har accepterat nykomlingen, rynkade på näsan ganska länge och fortsatte dricka kokkaffe ett tag till. Sen hände Starbucks.

Nu var kaffe inte längre något som dracks ur kopp, utan i styrofoam-muggar med lock, och bestod av 75 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} skummad mjölk. Barista blev något som unga män och kvinnor satte inom parantes på sina visitkort under andra heltidssysselsättningar som singer/songwriter, ambulerande kulturkritiker med blogg samt såpastatist med hopp om biroll. Men bland dessa fanns även folk som hade fått en brinnande passionerad relation till sin yrkesprodukt. De började tävla i konsten att göra kaffe, de började göra mönster i mjölken och de började prata om kaffet såsom folk i basker med baguette under armen tidigare pratat om viner.

Och här börjar vår berättelse. Kaffe är fortfarande än idag en sorgligt eftersatt produkt som många människor anser sig behöva, snarare än att vilja njuta av. Jag vet inte hur många människor jag serverat som säger sig ”behöva sitt morgonkaffe för att bli människa igen”. Faktum är att det ofta är sockerhalten i mjölken som sätter igång dem, eftersom koffeinet tar ytterligare en tid att kicka in. Men när går kaffe från att bli en sak man njuter av, till att bli en subkultur?

Jag kan egentligen bara utgå från mig själv, men jag märkte andra veckan på mitt jobb i espressobar att jag blivit besatt av hur kaffet blev till, inte bara för kunden, utan hur den hade nått oss i baren. På engelska brukar man kalla filosofin ”from seed to cup”. Jag kan snart tre år senare än idag inte ge ett fulländat svar vad som påverkar just det kaffe jag serverat dig, men jag gör mitt bästa för att förstå detta. Och det är här subkulturen växer fram. Liksom musiker som finputsar på arrangemang och produktion på sina hemmasnickrade låtar innan de under stor vånda hamnar som demo på MySpace, så laddar kaffeentusiasten ständigt för måttot att man endast är lika bra som sin senaste serverade kopp. Man står där och mäter, väger, tar tid och ser allmänt dyster ut, tills man skiner upp inför kunden och serverar en till synes alldaglig kopp. Men den här koppen är ett hantverk, där kaffeentusiasten endast ser sig själv som ännu en del, den slutgiltiga delen, i kedjan från ”seed to cup”, där man gjort sitt yttersta för att göra rättvisa åt den produkt man tagit sig an att servera. Man förklarar för kunden vad denne kommer smaka i koppen och man tittar förväntansfullt på reaktionen när kaffet når munnen. Om entusiasmen hos kunden uteblir och snarare ser ut som ett frågetecken som ger ett ”Jorå, så att ehh …”, så är kaffeentusiasten sårad. På djupet.

Men för oss entusiaster går det djupare än så. Det är inte bara vår egen stolthet som är sårad, det är inte bara rädslan att servera en undermålig produkt som gör oss sårbara. Nej, vi har som sagt tagit oss an en produkt vi brinner för, där vi känner ett ansvar för bondens slit, skörd och liv för att förse oss här uppe i kalla Norden med en dryck som vi älskar utöver det mesta. Vad vi helst önskar är att denna möda som bonden lagt ner, ska ges rättvisa i koppen.

Vi kaffefolk är rätt märkliga, för vi strävar egentligen efter att bonden ska tjäna mer pengar och att vi själva ska kunna överleva på våra marginaler. Kalla det självspäkning, kalla det ideologi, men det finns många vuxna människor som väljer kaffet som sitt yrke, där man sliter hårt för brödfödan och tjänar förhållandevis dåligt, men älskar varje minut av det. Vi gör allt det här för att försöka förstå bönans inneboende egenskaper, för att få en möjlighet att uppleva hur en kaffeböna skiljer sig från en annan, och hur man ska bäst servera kaffet för att varje enskild bönsort ska kunna upplevas maximalt.

För där gemene man nu äntligen accepterat halvliters mjölkdrinkar med en skvätt kaffe i, så börjar kaffeentusiasten titta på alternativa bryggmetoder. Vad händer med kaffet om man brygger det en kopp i taget, i schweiziskt guldfilter? Eller har en så kallad siphon, en japansk vacuumbryggare? Eller kanske en Aeropress, ett slags hybrid mellan vanligt filterkaffe och presskanna som bryggs under handtryck, och som till utseendet mest ser ut som en penispump? Kaffeentusiasten har ständiga parametrar att bråka med; malningsgrader, doseringar och bryggtider till exempel. Ska kaffet omröras medan man häller vatten över det? Ska man väta kaffet med lite kallt vatten först?

Men man tittar också på möjligheter att komma närmare kaffet, rent geografiskt. Många är de kaffeentusiaster som för alltid bytt bort den urbana Rom-resan mot Guatemalas djungler, i jakten på en kaffebonde att skaka hand med och kanske till och med få smaka hans kaffe, och få köpa med sig kaffet hem till ett pris som verkar rimligt för båda parter. För i kaffeentusiastens värld handlar det inte nödvändigtvis om profit. Att bygga en relation med en människa på andra sidan världen, som man själv tillsammans med en handfull rostare världen över, handlar om gemensam överlevnad, gemensam strävan om ett drägligt liv under sina egna förutsättningar. Vår förutsättning är att kunna se till att bonden får möjlighet att framställa och skörda kaffet enligt bästa metoder, och hans förutsättning är att vi betalar ett pris som gör det möjligt. Här finns direkta möjligheter att påverka bondens anställningsvillkor, som inom den gren av kaffevärlden vi befinner oss, kallad Special Kaffe, alltid ligger över Fairtrade priser och andra kommersiella certifieringar som kommit till av de stora företagens intresse att för konsumentens räkning köpa sig ett gott samvete utan att titta två gånger på hur det egentligen ligger till.

Vi är för härliga? Självgodheten tycks inte känna några gränser, kan man tycka om vad vår subkultur försöker erbjuda världen. Men faktum är att priset vi betalar för den självgodheten, är högt genom den press vi sätter på oss själva att prestera det bästa vi kan förmå. Varje gång.

—

Jesper Bood arbetar som barista i Stockholm, och skriver till vardags en kaffeblogg. Foto: Jesper Bood.