Roman: En dåre fri

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur tisdag, oktober 26th, 2010

En dåre fri

Beate Grimsrud

Albert Bonniers förlag. 476 s. Har utkommit.

———

En dåre fri är inte en bok som leder läsaren vid handen, tar emot och hjälper till. Det är snarare en bok som anfaller. Griper tag i axlarna och ruskar om. I centrum står Eli. En flicka och sedan en vuxen kvinna som inte är ensam i sitt huvud. Där finns röster. Hon måste samsas med pojkarna Espen, Emil, Erik och prins Eugen om sitt mentala utrymme. Eli växer upp med rösterna och lever med dem hela sitt liv.

”Eli som spelar bandy bättre än killarna. Som spelar i vit smokingskjorta istället för träningskläder. Eli som utstrålar urkraft blandad med superkänslighet. Som kan slå sönder världen eller gå sönder själv. Eli som fascinerar och gör en varm och nyfiken. En man inte kan lämna om man blivit hennes vän.”

Eli är inte bara någon som innebos av småpojksjag. Hon är författare, konstnär och filmskapare. Hon är vän, syster och dotter. Hon är också en person som ibland blir fastspänd och tvångsmedicinerad inne på psykakuten. Hennes liv växlar mellan skrivande, bildande, skapande och ångest, dödslängtan och psykos.

När jag läser En dåre fri får jag känslan av att ta del av något som aldrig berättats förut. Grimsrud skildrar med styrka, med allvar och med en sällan skådad klarsynthet. Den här boken berättar om frånvaron av klara gränser mellan frisk och sjuk. Mellan verklighet och drömvärld. Mellan intryck och hallucination. Den bildar en bro in i galenskapen, in i oss själva. Vardagen som författare blandas med vardagen som psykpatient.

Språket är öppet och kraftfullt. Det är ett rakt-i-ansiktet-beredd-eller-inte-språk. Meningarna är lätta och flyter rytmiskt. På ytan ser det enkelt ut. Under är det stenhårt. Det väcker intresse men har ändå inte allt som finns att önska. Det är lite svårtuggat. Allteftersom sidorna vänds tenderar det att bli monotont och malande.

Man når inte heller hela vägen fram till Eli. Det finns fortfarande en hinna emellan. Med tanke på handlingen borde läsaren snart kunna försättas i känslosvall. Men det uteblir. Boken anfaller gång på gång men jag blir aldrig biten på allvar. Det finns ett lite för stort avstånd mellan text och läsare.

Trots det öppnar En dåre fri dörren till en människas huvud. Läsaren får höra röster. Handlingar som omvärlden uppfattar som sjuka blir naturliga och nödvändiga att utföra. Vi får inblick i hur det är att vara tvångsinlagd på psyket. Grimsrud säger det vackert och med en underton av aggressivitet.

”Det är orden på pappret, meningar som bildar mening. Ofri är tomheten. Frihet är smärta och glädje. Gräva och leva. Sjukdomens spända båge. Jag är en pil, inte en dåre. Enda skillnaden mellan mig och en galen är att jag inte är galen.”

—

Tove Ekström är student och kulturskribent.