CD: Tallest Man on Earth
Recension, Skivor torsdag, december 16th, 2010The Tallest Man On Earth: Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird (EP) (Dead Oceans Records)
Kristian Mattson (sång, gitarr)
The Tallest Man On Earth, eller Kristian Mattson som han egentligen heter, har tagit sig in på den amerikanska folkscenen betydligt snabbare och mer omfattande än på den svenska musikscenen. Sprungen ur Dalarnas mörka skogar har 27-åringen tagit den amerikanska publiken med storm. Och det är inte så konstigt. När han plockar strängarna på sin burkiga, kraftfulla gitarr och överöser oss med sin mäktiga röst trollbinder han lyssnaren redan från första början. Vid liveframträdanden står han ensam med sin gitarr på scenen, och lyckas genom sin fantastiska scennärvaro ta över hela rummet och få alla blickar riktade mot sig. Han har en unik förmåga att genom sin musik och sina texter förmedla en känsla, en känsla som stannar kvar som en obeskrivligt stor ödmjukhet inför den här artisten.
Nu är det snart fyra år sedan debut-EP:n The Tallest Man On Earth släpptes. Kort därefter kom debutskivan Shallow Grave som imponerade på folket i landet i väst. Men det stora genombrottet på hemmaplan har märkligt nog ännu inte kommit. Mattson har själv sagt att han inte vill placera sin musik i någon genre eller tradition. Och det är klokt. Han är visserligen knappast den förste att ställa sig på en scen med en gitarr och sjunga, men sättet han gör det på är unikt. Hans största influenser är bl.a. Son House, Roscoe Holcomb, Nick Drake och, inte helt oväntat, Bob Dylan. Jag fick höra talas om honom genom en vän som beskrev honom just som ”Sveriges Bob Dylan”. Nu är det kanske att överdriva lite, men det är tydligt att Mattson influerats av tidig amerikansk folkmusik fram till tidig Dylan. Han har sagt i en intervju att han beundrar Dylan mycket, men att han inte vill jämföras för mycket med honom. Han uppmanar de som pekar på likheterna att lyssna på Roscoe Holcomb, och efter det inse att det är honom som både Dylan och Tallest ”härmar”.
I våras släppte Kristian Mattson sin andra skiva. Många artister som släppt en fantastisk debutskiva verkar ha ganska svårt att nå upp till förväntningarna på uppföljaren. The Wild Hunt är definitivt ett undantag. Skivan är rakt igenom briljant, och att försöka hitta någonting dåligt med den är som att försöka hitta en nål i en höstack. Meningslöst och nästintill omöjligt.
Trots att uppföljaren The Wild Hunt släpptes ganska nyligen så kom EP:n Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird i början av november i år. Och det tackar vi för. Att en EP med endast fem låtar kan lämna ett sådant stort avtryck i ett musikälskarhjärta trodde jag fram till nu var omöjligt. Att Kristian Mattson var en otroligt begåvad gitarrist och en fantastisk sångare visste jag redan, men att han skulle få ur sig en EP som denna, ett halvår efter den överväldigande och vackra The Wild Hunt, var det nog ingen som räknat med. Många skivor kan behöva ett par lyssningar innan låtarna sätter sig, men inte här inte. Från första noten till sista slaget skjuter textraderna och melodierna sig ut ur högtalarna och rakt in i ditt hjärta, och man vill aldrig mer lyssna på någonting annat. Öppningsspåret ”Little River” är så målande att sluter man ögonen glider man snart ner för en liten å som porlar sin väg in i skogen. ”The Dreamer” kan man kalla för skivans ”undantagsspår” eftersom Mattson här inte använder sig av en akustisk gitarr. På förra skivan The Wild Hunt var det ”Kids on the Run”, där han spelade på ett slitet piano istället för på gitarr.”The Dreamer” har hursomhelst blivit synonym med en svagt distad och enligt mig Jeff Buckley-inspirerad elgitarr.
”Tangle In This Trampled Wheat” tar oss tillbaka till första, och till viss del andra, skivan och visar oss vilken otroligt skicklig gitarrist Mattson är med sina snabba men samtidigt ömsinta fingrar. Avslutningsspåret ”Thrown Right At Me”, som han också avslutat turnékonserterna med det senaste halvåret, är melankolisk och upplagd för duett á la Dylan–Baez. Därför är det extra kul att Mattson bjudit in Amanda Bergman (Hajen, Jaw Lesson, Idiot Wind). På scen har de framfört låten för en publik som blivit bestulna på andan.
Det här är en man som turnerat i USA fyra gånger, bl.a. med Bon Iver men även på egen hand. Han hade inget skivkontrakt och ingen distribution i USA under den första turnén. Men tack vare YouTube-klipp och Myspace kom det folk till spelningarna och vissa kunde till och med alla låtarna. Kristian Mattson har sedan debuten aldrig slutat leverera, och Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird håller sig kvar på samma spår. Förvänta er inget annat. Han har kommit långt enbart på att göra det han älskar, och vi får hoppas att hans passion för det han gör aldrig svalnar. Vi behöver allihop The Tallest Man On Earth.
__________
David Johansson litteraturvetare och musikskribent.
