Roman: Amado Mio

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Skönlitteratur måndag, januari 3rd, 2011

Amado Mio

Pier Paolo Pasolini

Italienska Kulturinstitutet 96 sidor.
Har utkommit

Pier Paolo Pasolini. 1922-1975. Katolik, kommunist, homosexuell. Han var en man av motsägelser men på samma gång oerhört konsekvent i sitt skapande.
Hela hans konstnärskap genomsyras av en solidaritet för den lilla och utstötta människan. Exempel på denna solidaritet finner vi i filmer som Matteusevangeliet som är en o-ortodox tolkning av Jesu liv eller Mamma roma, dramat om en prostituerad mor som försöker skapa ett nytt liv för sig själv och sonen. I Salo som är en fri adaption av De Sades De 120 dagarna i Sodom utforskade han fascismens psykologi. Filmen blev hans sista testamente då han kort därefter mördades.

I Amado Mio, hans kortroman från 1948 som dock inte publicerades förrän 1982 får vi följa den unga Desiderio under några dagar på den friuliska landsbygden. Början tilldrar sig i Marzin på en av skördefesterna där Desiderio spanar efter snygga ”tröjor”, alltså pojkar. Han får snart syn på ”tröjan” Iasís på dansbanan och från och med detta ögonblick måste han ha honom. De följande dagarna gör Desiderio allt för att komma Iasís nära samtidigt som hans åtrå växer sig större och större. Det kommer bli en kamp för den ömsesidiga kärleken.

Boken är skriven på rak och enkel prosa med mycket värme. Pasolini skapar storslagna bilder av den italienska landsbygden och den fina gemenskap som uppstår på skördefester och längs sanddyner. De målande landskapsbilderna blir nästintill romantiserande (eller så är det att jag uppfattar det som en typiskt romantisk bild över Italien) och fungerar som stark kontrast till det mörker som finns inom Desiderio. Hur kan han vara så plågad när världen är så vacker? Berättelsen osar av fördämd ung sexualitet men den ligger alltid i undertexten. Den tillåts aldrig bli explicit, vi blir bara serverade en kram eller en oskyldig kyss.

I Amado Mio rör sig Pasolini kring confession-genren då boken blir ett sätt för författaren att närma sig sin egen homosexualitet och omvandla denna till litteratur. Desiderio är en litterär karaktär som får bära drag av sin skapare och med sin åtrå för Iasís illustrera homosexualiteten och den skuld över att vara homosexuell som fanns hos Pasolini. Lidelsen som Desiderio känner är också Pasolinis men så länge de förtärs av lidelse förtärs deras synd (som Pasolini själv påpekar i ett förord, i denna utgåva som ett appendix). Det finns alltså något väldigt katolskt i synsättet på homosexualiteten som gör framställningen problematisk. Desiderio refererar alltid till de andra männen som sina ”unga pojkar”, ett ordval som antyder, kanske inte något pedofilt, men något djuriskt. Det framställs nästan som en jakt. Ofta får jag intrycket av att det är den egna skulden som spökar och därmed kan inte homosexualiteten beskrivas som något fint. Den är av ondo och även om Desiderio väljer att bejaka denna så får man inte glömma bort att det är en synd. Att Pasolini därmed ibland reducerar sig egen sexualitet till något djuriskt känns i mina ögon tveksamt även om det katolska bagaget finns där.

Boken är uppbyggd kring en litterär citatteknik där citat och utdrag i den löpande texten blir till beskrivningar av de känslor och tankar som Desiderio upplever. Citaten kommer från verk av Proust, Dostojevskij och Goethe, för att nämna några, och talas också direkt mellan karaktärerna. Jag vet inte om denna teknik är särskilt lyckad. Det blir för mycket konstruktion av det hela, ungefär som att Pasolini inte litar på sin egen berättelses styrka och därför måste luta sig tillbaka mot andra författare. Citaten blir allt för styrande och gör att den ibland får en konstlad ton som hade kunnat undvikas om han lät sin berättelse stå på egna ben. Nu har jag inget emot intertextualitet eller referenser, mycket konst bygger på just hänvisningar till tidigare verk, men de hade gärna fått vara mer gömda istället för att citeras ordagrant.

Sammanfattningsvis är Amado Mio en rörande och smärtsam bok om en ung man som bejakar sin homosexualitet trots att den är skamfylld och nästan bör ses som en förbannelse. En förbannelse som han lider av men som han inte kan komma ifrån. Han väljer att leva ut denna då den trots allt är en del av vem han är. I slutändan är kärleken större än synden. Men jag kan inte komma ifrån att Amado Mio ibland känns lite för konstruerad i och med dess citatteknik, ett förstaverk där författaren inte riktigt vågar tro på sin egen litteratur trots att han borde det. För Pasolinis berättelse om Desiderios kamp för ”tröjans” kärlek i ett hett Italien är en ofta engagerande och fin litteratur.

__________

Erik Göthlin