Roman: Ingenstans under himlen

Inlagd av Sandra Wallin Recension, Skönlitteratur torsdag, januari 13th, 2011

Ingenstans under himlen

Liselott Willén

Albert Bonniers förlag, 366 sidor

Utkommer 14 januari

Så som jag ser det finns det två anledningar till att sträckläsa en bok. Antingen är den så förbannat tråkig att man, i hopp om att få slut på lidandet snabbast möjligt, kastar sig genom sidorna. Eller så är boken så fängslande och intressant att man omöjligt kan lägga den ifrån sig, vilket brukar resultera i sena nätter och blodsprängda ögon.

Glädjande nog kan jag meddela att Liselott Willéns färska roman tillfaller den senare kategorin. Ingenstans under himlen är berättelsen om Christian Weber, en politiker vars kontroversiella förslag om ett nationellt DNA-register väcker ramaskri bland Sveriges invånare. Då ett riksdagsbeslut i frågan närmar sig låter Weber lämna ett salivprov i direktsänd morgonteve som en del av kampanjen. Några dagar senare står han anklagad för ett tretton år gammalt mord på en liten flicka. Hans kollegor vill inte längre ha med honom att göra och hustrun Stella börjar alltmer tvivla på hans oskuld.

Vid en första anblick låter intrigen föga upphetsande. Faktum är att Ingenstans under himlen mycket väl kunnat vara en i mängden av alla dussindeckare som årligen ges ut. Men med en utav Sveriges mest intressanta och läsvärda författare vid rodret utvecklar sig historien till något djupare än en ytlig spänningsroman.

Vi som känner igen Willéns författarskap sedan tidigare vet att hon inte väljer de lätta utvägarna. Christian Weber hade i lata händer lätt kunnat bli ännu en sliskig politiker med dold agenda, men utvecklas här till en riktig människa som vi faktiskt känner med och för. Liksom vi andra är han flerdimensionell; det mellanting av godhet och ondska som de flesta utav oss är uppbyggda av. Han är inget helgon, men inte heller en djävul, och just därför är det lätt att identifiera sig med den skräck han känner när hans egna system plötsligt vänder sig emot honom.

Willén ligger rätt i tiden när hon, genom Christian Weber, avhandlar kontroversen kring ett möjligt DNA-register. Tanken på ett sådant har cirkulerat i några år och brukar med jämna mellanrum dras upp för diskussion, nu senast i kombination med den serievåldtäktsman som hemsökte Örebro. Willén åskådliggör möjligheterna med ett sådant register, men också det faktum att inget system är osvikligt. I händerna på fel person kan även de godaste av ändamål användas på ett regelvidrigt sätt.

Willén bibehåller den litterära styrka som, framför allt, visade sig i Islekar (2008). Inblandad i meningarna finns en slags suggestiv fasa som långsamt kryper innanför skinnet på läsaren. En diffus känsla av att något är fel, men man kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det är en omständighet som gör läsningen till en förtjusande symbios mellan skräck och nöje.

Den enda invändning jag har är att romanens slut avvecklas aningen för fort. Efter att med stor hängivelse och omsorg ägnat merparten av boken till att bygga upp ett rungande crescendo, tycks Willéns gnista falnat en aning när det slutligen var dags för det stora avslöjandet. Jag önskar att det inte hände så snabbt! Det är lite som att långsamt njuta av en karamell för att sedan bita sönder den och upptäcka att man inte har några fler. Kanske är det en smaksak. Hur som haver är det dock ändå en bok att varmt rekommendera till umgängeskretsen.

Slutligen vill jag uppmärksamma något som nästan aldrig nämns i recensioner men som, i mina ögon, är ack så viktigt för en roman: omslaget. En stor eloge till Jens Magnusson som så skickligt komponerat det snyggaste, och mest innehållsnära, omslag jag sett på år och dagar.

__________

Sandra Wallin är manusförfattare och filmvetare.