Bio Roxy: Hjärtslag

Inlagd av Sandra Wallin Film, Recension onsdag, januari 26th, 2011

Hjärtslag

Originaltitel: Les amours imaginaires

Drama, Kanada, 2010

Regi: Xavier Dolan

I rollerna: Xavier Dolan, Monia Chokri, Niels Schneider m.fl.

Längd: 95 minuter

Premiär fredag 28 januari kl.19.00 (Bio Roxy)

———

Blott 22-årige regissören Xavier Dolan har i hemlandet kallats för underbarn och fullkomligt kramats sönder av en enig kritikerkår. Han beskrivs ofta som en talang utöver det vanliga och har rönt stora framgångar med sin debutfilm, den semi-biografiska Jag dödade min mamma (2009). Hjärtslag är hans andra film och hade förmånen att visas på förra årets Cannes-festival.

Huvudkaraktärer i Hjärtslag är homosexuelle Francis (Xavier Dolan) och paranta Marie (Monia Chokri), två nära vänner som i färgstarka storstaden Montreal lever ett liv i flärd. När de en dag möter den Adonis-liknande Nico blir de båda hopplöst förälskade i honom och deras vänskap sätts plötsligt på hårda prov.

Dolan har flitigt jämförts med Jean-Luc Godard men tycks även ha hämtat stor inspiration från kinesiske Wong Kar Wais tjusiga filmskapande. Dolan själv förnekar ständigt de referenser som nämns (han påstår att han är för ung), men med tanke på den stilistiska likhet han har i både bildutsnitt, färgkulörer och musik så är det svårt att ta honom på orden. En annan kulturskribent såg likheterna som ett bevis för ett kollektivt popmedvetande men jag skulle hellre vilja påstå att Dolan medvetet sysslar med plagiat.

Dolan har skapat sitt eget märkesplagg genom att ta det bästa från de bästa och komponera det efter eget tycke. Till en början blir man kanske lurad till att tro att det är kvalitet han bidrar med, men ju närmre man granskar föremålet desto svårare blir det att blunda för de uppenbara felen.

I Hjärtslag tar Dolan en begagnad klädtrasa och försöker ingjuta nytt liv. Det är inget ovanligt inom filmvärlden och ofta görs det med utomordentligt resultat. Problemet här är Dolans brist på originalitet. Det är inte tillräckligt att kopiera några av de största ikonerna inom film och sedan strunta i att bidra med något eget. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte finna något i denna film som definierar Dolan som regissör. Genom sitt eviga förnekande gentemot sina konstnärliga föregångare framstår han som en dryg posör som glupskt stjäl från de med mer talang. Det är inget fel att stjäla från andra, på ett sätt är det oundvikligt och det utövas friskt i filmbranschen, men de flesta gör det utan att hymla. Dolan är ett utav undantagen som så envetet försöker övertyga oss om att det han gör inte alls influerats av stilbildare före honom.

Stéphanie Anne Weber Birons foto är stundtals mycket vackert och retroälskande hipsters kommer att frossa i de snygga kostymerna. Annars är Hjärtslag en ointressant och tråkig historia, fylld till bredden av osympatiska karaktärer vältrande i sin egen skönhet och triviala bekymmer. Fler gånger än vad jag orkar räkna är det mer fängslande att syna stolsgrannen eller dammtussarna på golvet. Och slow motion i all ära, men efter att ha studerat hur det används av Dolan önskar jag att det fanns en regel för hur många gånger man kan skildra en promenerande människa i ultrarapid.

I slutändan är Hjärtslag lika innehållslös som en JC-reklam och jag råder er att vända blicken mot originalen, inte denna trotsiga linslus.

Fotnot: Dolans debutfilm, Jag dödade min mamma, har Sverigepremiär i februari.

—

Sandra Wallin är manusförfattare och kulturskribent