CD: Kiss Each Other Clean
Recension, Skivor tisdag, februari 1st, 2011Iron & Wine: Kiss Each Other Clean (Warner Bros.)
Jag vet inte. Det är inte så skäggigt, flanellskjortan är om inte avtagen så åtminstone prydligt instoppad i byxorna. Ska det verkligen vara så?
Med heminspelade debutalbumet The Creek Drank The Cradle smög sig Samuel Beam under namnet Iron & Wine in i mångas öron med sina svallande melodier och den försiktiga rösten som vilade på den ensamma men långt ifrån ensamma gitarren (om ni förstår hur jag menar). Nu kommer det efterlängtade fjärde albumet som till en början får en att undra vad som tagit åt Sam. Det här är ju pop! Åtta år har gått och hemmets lugna vrå har bytts mot någon av Warner Bros. troligtvis hypermoderna studios. Det hörs.
Svårigheten med Kiss Each Other Clean är just det att den skiljer sig så mycket ifrån de tidigare albumen, och hur klyschigt den än må låta så behöver skivan några varv på sig för att komma till sin rätt. När den väl har fått sjunka in så är den bitvis riktigt bra. Den känns genomarbetad och visar nya sidor av sig själv ju mer man lyssnar på den. Tyvärr så når den inte riktigt ända fram. Bästa spåret ”Monkeys Uptown” är riktigt vasst men i övrigt blir det aldrig så spännande som jag hoppats på.
Jag tillåter mig att påstå att många med mig måste ha tyckt att Iron & Wine stått stilla och stampat, att de tre första skivorna alla är välskrivna och välljudande men i stora stycken helt omöjliga att skilja åt. Därför gillar jag att Samuel i och med denna skiva vågar göra något som ligger ganska långt ifrån vad den inbitna Iron & Wine-lyssnaren förväntar sig. Precis som på hans tidigare album så finns de fantastiskt begåvat formulerade texterna där, likväl som de starka melodierna, med skillnaden att de nu tvingas samarbeta med synthslingor, poppiga trummor, kvinnokörer och funkiga saxofoner(!). Det känns som att Samuel har öppnat sitt musikaliska kylskåp, slängt ner lite av varje och kommit till bords med en svårdefinierad musikalisk gryta.
Hur smakar den då? Jo, den smakar som ett glas juice, precis efter att man borstat tänderna. Först vill man spotta ut den, sen inser man att juice faktiskt är ganska gott, och snart sitter man där med ett nytt välfyllt glas i handen.
Troligtvis är det helt rätt av Samuel att stoppa in skjortan och ansa skägget, jag behöver bara vänja mig lite …
Lyssna på Spotify: Iron & Wine – Kiss Each Other Clean
__________
Anton Modin, musikintresserad student
