Roman: Spådom
Recension, Skönlitteratur tisdag, februari 1st, 2011Spådom
Magnus Dahlström
Albert Bonniers Förlag. 500 sidor.
Har utkommit
I Magnus Dahlströms nya roman Spådom följer vi tre personer med yrken i samhällets tjänst. Alla namnlösa. Den förste är läkare, den andre polisman och den tredje socialarbetare inom kommunen. I tre fristående men på samma gång länkade delar får vi följa dem i deras såväl yrkesmässiga som privata vardag. Men gränsen är otydlig, deras respektive yrke börjar inkräkta på det privata och så småningom glider de ihop och blir oskiljaktiga. Titeln är hämtad från bokens första berättelse där läkaren under en färd längs ett berg träffar en skadad pojke. Vad som har hänt är oklart men pojken verkar ha få ett slag mot huvudet. Med honom är hans pappa som när ambulanshelikoptern lyfter yttrar några korta ord till läkaren. Han hör knappt vad mannen säger men i efterhand är han säker på att han sa ”döda han”. Orden blir en fixering som ständigt ekar i hans huvud och gör att han blir besatt av att hitta pojken och fadern för att reda ut vad som egentligen hände. Men snart byts fixeringen istället ut mot paranoia. Han är säker på att han fick sin dödsdom utdelad, att han blev spådd. De andra berättelserna utgår från samma premiss. Huvudkaraktärerna tror sig vara iakttagna och förföljda av sina arbetskamrater respektive klient och de närmar sig båda så sakteligen galenskapens gränsland. Hotet blir en ständig följeslagare i deras vardag som hela tiden riskerar att brista.
Dahlström debuterade som ung författare redan på 80-talet. Han gav ut en roman och en novellsamling som blev lovordade och han ansågs vara en av sin tids största författare. Författarskapet har följts upp med flera romaner och han har också verkat i dramatiken där pjäsen Järnbörd blev särskilt uppmärksammad för sitt våldsamma innehåll. Det märks också att det är en dramatiker som skrivit Spådom. Först har vi det uppenbara, boken är skriven i tre delar likt en pjäs. Men det är också hur karaktärerna verkar och ser som bär tydliga drag av dramat. Karaktärerna analyserar hela tiden kroppsspråket hos andra där gester, ansiktsuttryck och hållning hela tiden är betydelsebärande. Kroppsspråket och dialogen vänds ut och in i minsta detalj. Karaktären tycker sig se undermeningar och antydningar i varje till synes vardaglig dialog. Det blir en besatthet, en tvångstanke där ingenting bara är utan istället måste allt analyseras till en gräns som liknar galenskapens. Spänningen i boken ligger alltså i det tvångsmässiga tillstånd som karaktären tyngs av och det utomstående hot som de tycker sig uppleva försiggår egentligen inom dem.
Språket är stramt och preciserat men på samma gång oerhört detaljrikt. Trots att boken är 500 sidor lång så finns det ingen utfyllnad, inga onödiga ord. Allt är där av en anledning. Arbetsplatserna hos karaktärerna, deras kontor registreras som genom en kameralins. Raden av pärmar med administrativa papper, färgen på gardiner och formen på möblerna gås igenom. Till och med skiftningarna mellan ljust och mörkare brunt i skrivbordet lägger karaktären märke till. Det är också detta som jag tror är nyckeln till att förstå boken. Det är raden av pärmar och de ändlösa formulären som skapar tvångsmässigheten och paranoian. På samma sätt som läkaren läser sina journaler börjar han också läsa sin fru och sina medmänniskor. Allt utgår från yrket, från viljan att hjälpa människor med administrationens verktyg som utgörs av ett kontor fyllt med papper. Viljan projiceras mot en spegel som träffar karaktären själv och därför läser han av allt i vardagen, de till synes mest triviala ting, på ett utstuderat sätt som oundvikligen blir paranoians. Kanske är det så att yrket blir dem övermäktigt. Läkaren måste kunna hjälpa sina patienter och ställa rätt diagnos. Polismannen måste hela tiden agera nyktert och korrekt, kunna se förloppen från alla håll och kanter. Socialarbetaren måste hela tiden vara säker på att hans bedömning av klienten är korrekt utifrån den information han har. Viljan att kunna greppa allt, göra abstrakta saker tydliga, ta kontroll över allt i livet blir med andra ord deras fall.
Man skulle kunna kan fråga sig vad boken egentligen handlar om, intrigmässigt. Men det är en icke-fråga, det är inte väsentligt. Boken följer inte någon given dramaturgisk mall med början, mitt och slut och det är inte heller de yttre handlingarna eller någon yttre intrig som är det viktiga. Det är det inre dramat som är det intressanta. Detta blir också uppenbart i tillvägagångssättet, hur berättelsen framskrider. Karaktärernas namn eller var dom kommer ifrån, deras historia, är inte viktig. Därför finns det inte heller någon sådan information. Frånvaron av ordentliga klimax i berättelserna (som kanske visserligen är frustrerande för läsaren) poängterar detta. Först läste jag boken med tanken att berättelsernas händelser var det viktigaste. Att mystiken liksom skulle lösas upp mot slutet och att jag skulle få svar på mina frågor. Men vad jag gjorde då var att dras med i paranoian som huvudkaraktärerna upplever. Istället började jag koncentrera mig på vad karaktärerna gjorde, vad paranoian gjorde med dem. Jag tror man måste läsa boken på det sättet för att verkligen kunna greppa det som är viktigt. Det finns heller inga enkla svar i Spådom och boken framstår som oerhört gåtfull. Men visst är det väl så att vissa gåtor också borde lämnas olösta.
__________
Erik Göthlin
