Hem » Film, Recension, Videohyllan » DVD: White Material

DVD: White Material

White Material

Drama, Frankrike, 2009

Regi: Claire Denis

I rollerna: Isabelle Huppert, Christopher Lambert, Nicolas Duvauchelle, Isaach De Bankolé m.fl.

Längd: 106 minuter

Finns att hyra och köpa på DVD

———

Den franska regissören Claire Denis använder sig ännu en gång av Afrika som skådeplats i en historia präglad av rasism och inbördeskrig. I ett icke namngivet land får vi följa Maria Vial (Isabelle Huppert), en del av nationens vita minoritet, och hennes kamp för att hålla liv i sitt kaffeplantage. Det blodiga inbördeskriget kryper allt närmre hemmet och skapar stor oro bland ortsbefolkningen. Allt ställs på sin spets när Maria låter den omtyckte rebellen Le Boxeur (Isaach De Bankolé) hämta sig från en skada på hennes gård.

Denis elfte spelfilm är otrevlig och rå; en kylig betraktelse av inbördeskrigets kvalmiga hetta. Stundtals känns det hela dokumentärt, så väl berättar- som bildmässigt. Huvudkaraktärernas bakgrunder är höljda i dunkel, vikten läggs på nutidens skeenden. Kameran betraktar deras ansikten skoningslöst, avslöjar vad som pågår bakom de hemlighetsfulla fasaderna.

White Material är en bra film, tyvärr plågad av en frätande känslokyla. Karaktärerna saknar värme, åskådaren någon att rota för. Den trägna Maria Vial, spelad av den alltid lika skickliga Isabelle Huppert, blir för åskådaren en gåta, hennes ihärdighet påfrestande oförklarlig. Denis framställer henne som en stereotypisk och maktgalen vit kvinna, övertygad om att allt och alla kan köpas för pengar. När de anställda på plantagen överger henne skaffar hon genast nya bland ortbor för fattiga för att kunna tacka nej. Hennes krampaktiga försvar av plantaget vet inga gränser; när hon till och med ignorerar den franska arméns varningar börjar man undra över hennes psykiska tillstånd.

Marias son, den labile Manuel (Nicolas Duvauchelle), har en viktig roll i det som sker på gården, men hans karaktär ges varken tid eller djup att förklara det hägrande sammanbrottet. Denis använder sig av Manuel när det är absolut nödvändigt, som en trasdocka slängs han ut och in ur historien, istället för att vara en önskvärd extra dimension i familjens stagnering. Mest fullständig, och sympatisk, är Marias frustrerade make, en nedtonad Christopher Lambert, som förgäves försöker få sin fru att lyssna på omvärldens förebud.

Denis val att inte ge filmen vare sig historisk, social eller politisk kontext är något av en skärsudd. Som åskådare saknar man ett igenkännande ramverk. Resultatet blir en känsla av förvirring och overklighet. När dödsmiliser skär halsarna av vilsna barnsoldater uteblir chocken och skräcken. Det otäcka blir aldrig så påtagligt och träffande som det hade kunnat vara med ett genomgripande sammanhang. Detta står sig illa mot Denis i övrigt realistiska berättarteknik.

White Material är absolut sevärd, men jag önskar att Denis gett filmen ett ramverk och bytt ut det kyliga sättet att se på historien mot ett brinnande engagemang. Då hade detta kunnat vara en fullträff.

Sandra Wallin är manusförfattare, filmvetare och kulturskribent

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree