Bokhyllan 4: Ödmann reste i sin kammare

Inlagd av Kulturdelen Krönika torsdag, februari 17th, 2011

Den som gör en resa har något att berätta, brukar det heta. Samuel Ödmann (1750-1829) gjorde inga resor men hade ändå massor att berätta – till stor del var det hans förtjänst att reseskildringen blev litteraturen på modet i Sverige vid 1700-talets slut. Ödmann gav ut en aldrig sinande ström av böcker om fjärran länder. Mestadels handlade det om översättningar, bearbetningar och kompileringar av utländska verk, vilka han försåg med lärda företal. Han var oerhört beläst och långväga besökare häpnade ofta över hans detaljerade kunskap om deras hemländer; han visste mer än vad de själva gjorde.

Det märkliga är att Ödmann själv aldrig satte foten utanför dörren till sin kammare – efter att en gång under en jaktfärd ha förkylt sig och drabbats av frossa led han av panisk skräck för frisk luft och kallt vatten. Arbetskapaciteten var det annars inget fel på. Minst ett 40-tal reseskildringar blev det men också andra skrifter och uppsatser i olika ämnen, liksom recensioner, polemiker, psalmer och mycket annat. Av allt detta har jag tråkigt nog bara ett enda inslag i min bokhylla och det är Ödmanns åminnelsetal över prosten Clas Bjerkander i Grevbäck vid Vättern. Bjerkander var liksom Ödmann naturvetenskapligt intresserad och medlem av Vetenskapsakademien. Talet är för övrigt tryckt i Stockholm 1798 av Johan Pehr Lindh, från den kända boktryckarsläkten i Örebro.

Samuel Ödmann var Linnélärjunge, smålänning likaså. Efter studier i Uppsala hade han prästvigts och fått tjänst på Värmdö i Stockholms skärgård, där han hade rika tillfällen att också utöva sina botaniska och andra naturvetenskapliga intressen. Men så drog han på sig den olycksaliga frossan och friluftslivet tog ett tvärt slut. Vännerna i Vetenskapsakademien lyckades skaffa honom en prästtjänst i Uppsala, dit han transporterades en varm sommardag väl nedbäddad i en täckt slup. Någon predikoverksamhet blev det aldrig tal om, han vägrade ju att gå ut, men föreläsningar kunde han hålla och hans kammare var snart en medelpunkt i Uppsalas kulturliv. Även något av en skvallercentral, enligt en utbredd uppfattning. Där hölls också talrika sammanträden, Ödmann var bland annat ledamot av psalmbokskommissionen.

Så småningom tilldelades han en professur, som framgångsrikt upprätthölls från sängen. Bolmande på sin pipa låg han påklädd med skorna på; sulorna visade inga spår av nötning, noterade en besökare. Fastän mitt i sommaren eldades kakelugnen – det var så varmt i rummet att ”man kunde steka sill på väggarna”.

När Ödmann en gång hade djärvheten att tvätta händerna drabbades han av en feber som varade i sex veckor. Därefter tvättade han sig aldrig utan torkade sig bara med en varm handduk. I övrigt tycks ”gubben i sängen” ha varit tämligen vital och han höll noga reda på vad som hände i omvärlden. Han var så livlig och pratsam att andra hade svårt att få en syl i vädret, kunde en tysk gäst vittna om. Och en prästseminarist som gjort en resa till Palestina blev så grundligt förhörd att han efteråt måste medge: ”Jag visste till slut icke, om det var han eller jag, som varit i Jerusalem.”

En enda gång lär Ödmann ha vågat sig ut. Det skedde sedan han fått rapport om en sällsynt ört som skulle ha observerats i grannskapet. Han ville se växtplatsen med egna ögon och tog det dristiga beslutet att göra en kort exkursion. Det hela höll på att ta en ända med förskräckelse; kontakten med friska luften blev chockartad och han ”måste strax illamående ledas hem”.

Från sin säng brevväxlade han med en rad framstående personer och när han inte skrev så läste han. Aldrig romaner, det var skräp som han inte såg någon nytta med, men gärna böcker om främmande länder. Ödmann reste jorden runt i sin kammare och långtråkigt hade han aldrig. Han levde tills han var nästan 80; när han dog hade han utöver det ovannämnda äventyret inte varit utomhus på över 40 år.

Lennart Jörälv är författare och kulturskribent