Film: Gudar och människor
Film, Recension måndag, mars 7th, 2011Gudar och människor
Drama, Frankrike, 2010
Skådespelare: Lambert Wilson, Michael Lonsdale, Olivier Rabourdoin
Längd: 122 minuter
Visas på Bio Roxy i Örebro fram till 2011-03-10
Svensk DVD-premiär 2011-05-18
— — —
Med en lätt oroskänsla sätter jag mig i salongen. Filmer med utgångspunkt i verkliga händelser i religion och gällande kristna ordnar och ämbetsbärare tenderar ofta att falla i djupa diken. Om det beror på förutfattade meningar, bristande research eller manusförfattarens agenda är oklart. Kanske är det därför biogodis säljs? Ett maniskt tuggande och prasslande som lugnar magen och ger besökaren betänketid. Efter en stund sätter jag lugnt ned påsen på golvet. Det här är ingen religionsfilm. Det är inte heller en film om vi och dom, eller om rätt och fel. Det här är en film om att vara människa. Det svårast av allt.
I mitten på 80-talet levde 8 munkar i sitt kloster i en by på Algeriets landsbygd. De lever i harmoni med bybor och sig själva. Livet i byn och klostret följer sin gilla gång. Munkarna sköter sitt lantbruk, odlar sin honung och har läkarmottagning för byborna. De är en naturlig del av byns liv och gläds och oroar sig för samma saker. De inbjuds till bröllop, deltar på marknaden och samråder med byns styrande. Arbetsuppgifterna varvas med deras dagliga böneliv.
Plötsligt och utan förvarning knivmördads några kroater på marknaden och en byflicka på bussen. Byns styrande är djupt bekymrade och oförstående till det inträffande. Männen som utfört dådet kommer utifrån och är från en fundamentalistisk militär islamiskt grupp. Alla blir oroliga, bybor, munkar och byns styrande. Vad kan de göra? Polischefen vill ge dem militärt skydd. Abotten vägrar. Munkarna blir själva rädda. Deras gemenskap, tro och klosterlöften prövas utifrån en verklighet de aldrig kunnat förutse. De lever inte bara i relation till sig själva utan också till människorna i byn. Byborna säger att utan klostret finns ingen by.
Det är nu filmen växer och går utanför alla ramar som skulle kunna begränsa den till en sentimental martyrfilm á la Hollywood. Förutom det otroligt vackra fotot har filmen ett berättarspråk som håller tittaren i en stilla dramaturgisk ovisshet. Klippen är långa, stilla och med en närvaro som gör tittaren delaktig och till tolkare av det outtalade.
Filmen är som sagt en berättelse om att vara människa och därmed också om tro. Men inte den konfessionella eller ideologiska. Utan om tron och kampen att vara människa när det rent existentiellt bränner till. En film som berör och finns kvar utan moraltyngder i skor och axlar. En film om att våga vara med allt vad innebär oavsett tro, ras, religion eller kön. Se den.
— — —
Malin Andersson är konstnär och präst
