Litteratur: Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro

Lasse Berg

Ordfront, 313 s. Utkommer idag 8/3.

Berättelsen tar avstamp hos sanfolken i Kalahariöknen dit världsresenären Lasse Berg återvänder efter 16 år. Sanfolken består av 30 samlargrupper som genom envis kamp lyckats få Namibias regering att upprätta ett skyddat område åt dem i reservatet Nyae Nyae. Författaren har tidigare vandrat med bushfolket och lärt känna dem genom åren och tror att de har något att lära oss om den inre natur som evolutionen givit oss. Han menar att bushfolket utgör det främsta exemplet på folk som i modern tid levt som samlare och jägare, utan jordbruk eller tamdjur, utan att producera mat. Deras kultur har överlevt i hundra tusen år och under lång tid präglats av anpassning. Forskningen pekar på två nycklar till framgång, enligt Berg. Den ena består av vetenskap och teknik. Bushfolket har skaffat sig en stor kunskap om naturen och ätit en mångsidig kost. De har dessutom konstruerat redskap som exempelvis pilbåge för att döda djur med och väska att samla föda i.

Den andra nyckeln till framgång handlar om samarbete och delande. De som samlade in maten delade med sig till övriga i gruppen. Enligt forskaren Megan Biesele, som engagerat sig i kampen för bushfolkens rättigheter och forskat om dem sedan 1970-talet, har detta folk utvecklat en lång rad mekanismer för att dela jämlikt och se till att alla i gruppen känner sig uppskattade och upplever att de är en fullvärdig del av helheten, skriver Berg. Det finns också mekanismer som gör att ingens ego blir för stort och som motverkar själviskhet och översitteri. Samtidigt tillåts personligheterna och särdragen att blomma ut. ”Individuell kreativitet samexisterar med tolerans och solidaritet”, menar Berg.

Den genomgående tesen i Skymningssång i Kalahari är att förmågan till samarbete är den avgörande faktorn bakom människans framgångsrika evolution. När människan blev upprätt och tvåbent blev hon svagare och mer utsatt än den fyrbente. Men vinsten handlade om en helt ny form av samarbete, som blev människans egen väg till överlevnad. Vi bar mat till varandra och hannarna och honorna hjälptes åt med ungarnas försörjning och överlevnad. Viljan till samarbete har, skriver Berg, selekterats fram under evolutionens gång. Exempelvis har hjärnans dopaminsystem modifierats så att människan får en lyckostöt när hon gör någon glad. Krig, det vill säga organiserat våld för att vinna fördelar för den egna gruppen, var extremt ovanligt eller rentav okända företeelser hos exempelvis bushfolken, pygmeerna i Centralafrikas regnskogar och aboriginerna i Australien, menar Berg och hänvisar till antropologen Douglas P. Fryes bok Beyond War. The Human Potential for Peace.

Det är när människan övergår till att odla spannmål som allt förändras och hierarkiska samhällen uppstår. Troligen drivs övergången fram av svårigheterna att överleva på traditionellt vis under istiden. Det äldsta spåret från så kallat domesticerat spannmål, 13 000 år gammalt, har påträffats i nuvarande nordvästra Syrien. Överskottet från jordbruket är en av förutsättningarna för civilisationens framväxt. Det skapar möjlighet till beskattning, specialisering och social skiktning. I jordbrukssamhället uppstår den hierarkiska människan. Skriftspråket och byråkratin blir effektiva kontrollmedel. I spåren av jordbrukssamhällenas framväxt följer också krig och våld mellan olika grupper.

Men människan präglas alltjämt ur ett evolutionärt perspektiv av sin förmåga till samarbete,enligt Berg, eftersom hon under 99,5 procent av sin levnad inte varit bofast jordbrukare utan levt som samlare och nomad. Den här förmågan till samarbete manifesteras också tydligt i de senaste decenniernas framgångsrika globalisering som lett till ökad demokrati och välstånd i framför allt Asien, skriver Berg. Han hävdar att de få länder som inte lyckats är diktaturer som stängt sina gränser och därmed sagt nej till frihandel och samarbete. Nordkorea och Burma är två tydliga exempel, enligt Berg.

Det är anmärkningsvärt att författaren så okritiskt anammar den nyliberala ideologin där avregleringar är lösningen på mänsklighetens alla bekymmer. Även om en stor grupp i framförallt Asien har lyfts upp ur fattigdom de senaste decennierna visar rapporter från FN:s utvecklingsprogram UNDP om växande klyftor mellan Nord och Syd, vilket försvårar samarbete och ökar risken för konflikter. De rikaste 20 procenten av världens befolkning konsumerar över 80 procent av världens resurser – övriga får dela på resten.

Berg argumenterar för att öppen handel ligger bakom de asiatiska tigerekonomierna och Kinas framgångar. Men det är en myt att dessa länder avreglerat snabbt och generellt. Tvärtom har man skyddat den egna industrin under uppbyggnadsfasen och sedan gradvis öppnat upp.

I avslutningskapitlet, där författaren resonerar kring klimathotet, skriver han att det är önskvärt att mänskligheten förmår tillverka ett ”vi” av planetär omfattning för att kunna komma tillrätta med miljöproblemen. Även om jag håller med om detta tror jag att resonemanget avslöjar en genomgående brist i boken. Det faktum att författaren ofta refererar till mänskligheten som ett enda ”vi” är problematiskt eftersom det döljer andra samband än de evolutionära. Evolutionsteorin om mänskligheten blir en slags allenarådande religion. Här lyser samhällsteorin, makt- och strukturanalysen samt konfliktperspektivet, med sin frånvaro. Det blir inte minst tydligt när Berg ur ett evolutionärt perspektiv beskriver mänsklighetens behov av dokusåpor, pratshower och soffprogram.

”Vår medfödda kapacitet för skam skall vi vara tacksamma för. Men det är inte betingade reflexer det handlar om, utan en förmåga. Den aktiveras när vi bryter mot vår grupps överenskommelser. Dessa omförhandlas ständigt. Det är det vi sysslar med när vi skvallrar runt kaffebordet på jobbet, tittar på dokusåpor, läser Shakespeare och Camilla Läckberg, går i kyrkan, uppfostrar våra barn, försjunker i Vecko-Revyn eller i resonemangen hos Oprah Winfrey och alla de andra pratshowerna och soffprogrammen på tv.”

Den evolutionära teorin blir ett trubbigt redskap att beskriva de kommersiella mediernas roll i ett kapitalistiskt samhälle. Resonemanget framställer den allt mer brutala och infantila kulturindustrin på ett oskyldigt sätt, som om den enbart skulle svara på människans inneboende behov, och inte aktivt vara med om att forma människan och skapa behov. Bergs evolutionära perspektiv blir konservativt och ger exempelvis inga redskap för att synliggöra och analysera kulturindustrins totalitära tendenser i ett kapitalistiskt samhälle.

—

Magnus Gustafson är journalist och författare.