Roman: En underjordisk dagbok

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur söndag, mars 13th, 2011

En underjordisk dagbok

Fjodor Dostojevskij

Översättare: Barbara Lönnqvist

Lind & Co. 187 sidor. Har utkommit.

De nya översättningarna av Fjodor Dostojevskij duggar tätt, men inte på de stora förlagen utan på de små och smärre som Bakhåll, Akvilon, Vesper och nu senast Lind & Co. En liten stålgrå bok i linneband förkunnar på omslaget: En underjordisk dagbok. Det låter smått bekant. Man får lätt associationer till en annan av Dostojevskijs böcker, en av hans mer väljända, nämligen Anteckningar från ett källarhål. Den associationen visar sig mer än rimlig. Det är nämligen samma bok. I efterordet argumenterar översättaren Barbara Lönnqvist för sitt val av ny titel. Mer om det senare.

En underjordisk dagbok, om vi nu väljer att kalla den så, skrevs i början av1864 i hektisk fart. Dostojevskij hade två år tidigare gjort sin första stora europeiska resa, dokumenterad året därpå i Vinteranteckningar om sommarintryck. Han tyckte sig ha sett framtiden, och han var inte förtjust. Dessutom var hans hustru döende i lungsot, och den tidskrift som han och brodern Michail drev hade dragits in av myndigheterna. Situationen var kort sagt inte munter. Men detta var de litterära tidskrifternas storhetstid i Ryssland, och bröderna Dostojevskij var inte sena att grunda en ny. Den fick namnet Epocha och lanserades våren 1864. Här kunde en förbryllad läsekrets ta del av första delen av den underjordiska dagboken, den som bär namnet ”Gömslet” (tidigare ”Källarhålet”). Andra delen, ”I anledning av snöslasket”, publicerades i tidskriftens fjärde nummer.

Det är en högst märklig liten roman. I ett kyffe i utkanten av S:t Petersburg sitter en man och spyr galla över världen, människorna och sig själv. Han har så att säga gått under jorden – men inte bokstavligt. Däremot har han avsagt sig allt socialt umgänge och all mänsklig gemenskap. Vresig sitter han där och kommenterar livet som det är och sitt eget liv som det blivit. Inledningen hugger tag i läsaren: ”Jag är en sjuk människa … arg och elak. En motbjudande människa.” Envetet hävdar han dessutom sin rätt att vara just arg och elak och motbjudande – och motsägelsefull. Han är en paradox av kött och blod, av galla och etter och tårar.

Man kan säga att Dostojevskij här fortsätter den kamp mot västerländska idéer som han inlett i Vinteranteckningar om sommarintryck och senare skulle återkomma till i sina stora romaner. Men han har onekligen valt en märklig och extrem hjälte för sitt syfte. Hur ska vi egentligen förhålla oss till honom?

För att förstå vad polemiken gäller och vad Dostojevskij vänder sig mot kan man med fördel läsa Nikolaj Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? från 1863. Tjernysjevskij var politiskt radikal och drömde om ett genomplanerat och jämlikt samhälle, ett av människan upprättat lyckorike på jorden. I sin roman presenterar han framtidsmannen Rachmetov, en nästan parodiskt rationell världsförbättrare vars älsklingsord är ”nödvändigt” (och som mycket riktigt kom att bli något av ett ideal för Lenin). Som en utopisk symbol skiner Kristallpalatset, byggnaden av glas och järn som uppfördes till världsutställningen i London 1851. Dostojevskij hade själv sett palatset på sin europeiska resa, och även för honom är det en symbol för modernitet, upplysning och perfektion. Men det som lockar Tjernysjevskij skrämmer Dostojevskij. Det som för den ene är en dröm om lycka är för den andre en totalitär mardröm. Genom att verkligen framstå som god kommer den rationella utopin att förvandla sina kritiker till onda – och de onda har ju inget existensberättigande. Själva idén om Kristallpalatset gör människan till Gud, men den berövar oss också vår grundläggande frihet när den förenar förnuft och nödvändighet. Vi kan inte ens, som källarmannen säger, räcka ut tungan åt palatset i smyg. Rationella samhällsbyggen är så att säga per definition omänskliga.

Källarmänniskan kan också ses som Rachmetovs absoluta antites. Han är en enda stor protest mot ordet ”nödvändigt”. Och han demonstrerar sin frihet genom att handla mot bättre vetande, genom att välja det sämre av två möjliga alternativ, genom att medvetet sabotera sin egen lycka – och dessutom känna något slags pervers njutning i sin egen förnedring. Han gör sig till narr och försätter sig själv i de mest pinsamma situationer. Som tänkande människa föraktar han handlingsmänniskorna som motståndslöst låter livet och konventionerna leva dem. Men för den som tycker sig genomskåda allt förvandlas världen till grus och aska och den mänskliga samvaron degraderas till ett apspel. Så sitter han där i sin underjord, ensam med sitt hat och sitt självhat, sitt förakt och sitt självförakt, med sin ilska och sin dåliga lever.

Som språkrör för författaren framstår alltså källarmänniskan som ett synnerligen dåligt val. Men så är han inte heller något enkelt språkrör. Det hindrar inte att Dostojevskij använder honom för säga en rad beska sanningar – samtidigt som karaktären i sig är ett grundskott mot uppfattningen om människan som en rationell varelse. Och den som lider och ser sin egen skröplighet och ondska är trots allt mänskligare än den moraliskt självtillräcklige. Hos Dostojevskij är verkligen kaos granne med Gud. Men till skillnad från Raskolnikov i Brott och straff tar källarmänniskan aldrig steget över tröskeln. Genom att avvisa den kärlek som inte söker sitt – här heter hon Lisa – väljer han underjorden.

*

Att jämföra översättningar kan göra vem som helst förbryllad. Av Anteckningar från ett källarhål (Cecilia Borelius) blev senare Anteckningar från källarhålet (Ulla Roseen). Och nu vill alltså Barbara Lönnqvist, som är professor i ryska, ha det till En underjordisk dagbok. Underjorden har jag inga problem med. Det enda motargument som kan anföras är att ”källarhål” och ”källarhålsmänniska” som existerande begrepp i svenskan nu förlorar sin naturliga koppling till Dostojevskij. Men det får man ta. Däremot präglas Lönnqvists argumentation för ”dagbok” i stället för ”anteckningar” av högst personliga idiosynkrasier. Här kan jag inte alls följa henne. Vad jag förstår skulle en direktöversättning från ryskan dessutom lyda ”Anteckningar från underjorden”.

Sedan kan man fastna redan på den första meningen. Borelius gör mannen ”elak”, hos Roseen är han ”ond” och hos Lönnqvist ”elak” och ”ilsken”. Engelska översättningar brukar ha ”spiteful” (som drar åt illvillig och ondskefull). När han talar om sin sjukdom låter Lönnqvist honom säga: ”Nehej, ni ska inte tro att det är ilskan som gör att jag inte vill bli botad.” Hos andra översättare är det tvärtom: han vill inte bli botad just därför att han är elak/ond/spiteful. Och så heter det även hos Lönnqvist några meningar senare. Rör det sig om en miss eller om större trohet mot en motsägelsefull originaltext? Och är det så att han en gång drömde om att bli en ”brottsling” (Borelius), ett ”kräk” (Roseen) eller en ”insekt” (Lönnqvist)? Men det som främst slår en är skillnaden i tonfall, där Lönnqvist sticker ut med sin intensiva och eruptiva stil. Det är som om hon eftersträvat en ”modern” version och medvetet framhäver textens karaktär av snabba, nästan vårdslöst nedkastade anteckningar av ibland talspråklig karaktär. Det resulterar i ofullständiga meningar och en lite knyckigare, liksom mer vresig och vrång, syntax.

Kännare av ryska språket må avkunna dom i målet om bästa och mest trogna översättning. Vilken man än väljer väntar en omtumlande läsning. Det är med den här boken som med den sjukdom som källarmannen målar upp för den prostituerade Lisa: ”Den griper tag i dig och biter sig fast.”

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Foto av Nikolaj Tjernysjevskij.

Dostojevskij målad av Vasilij Perov 1872.