DVD: Cornelis
Film, Recension, Videohyllan torsdag, mars 17th, 2011Cornelis
Drama, Sverige, 2010
Regi: Amir Chamdin
Distributör: SF
Medverkande: Hans-Erik Dyvik Husby, David Dencik m.fl.
Längd: 97 minuter
Finns på DVD/Bluray från 2011-03-16
Betyg:
— — —
Cornelis Vreeswijk var en av vår tids största trubadurer och låtskrivare. Tragiskt nog dog han fattig och utblottad och fick aldrig det erkännande han förtjänade. Nu 23 år efter Cornelis död kommer filmen om hans liv.
De flesta svenskar kan åtminstone nynna på några av Cornelis Vreeswijks låtar. Brev från kolonin eller Felicia adjö känns idag lika genuint svenskt som Kalles Kaviar och dalahästen. Inte riktigt lika många av oss vet att Vreeswijk aldrig blev svensk medborgare. Han lyckades helt enkelt inte övertyga myndigheterna att han behärskade det svenska språket fullt ut. Att Vreeswijk då släppt svensk vispoesi och stått på scen i 20 år var tydligen inte ett godtagbart bevis. På något sätt så summerar denna anekdot Cornelis Vreeswijks liv ganska bra.
Filmen Cornelis inleds i trubadurens barndom i det nazistockuperade Holland. På himlen bullrar svarta stridsflygplan och den unga Cornelis får lämna moderns trygga famn för en påtvingad sjukhusvistelse. Denna traumatiska upplevelse fungerar som ett motiv till att pojken formas till den plågade poet han sedan blev. Till tonerna av sin egen musik får vi sedan följa Cornelis (Hans-Erik Dyvik Husby) genom livet. Till en början är det en man fylld med passion och stolthet men som också har stora svårigheter att finna sin plats i samhället. Allt förändras när Cornelis träffar på trubaduren Fred Åkerström (David Dencik). Först är tanken att Cornelis ska fungera som Åkerströms textförfattare men skivbolaget inser snabbt hans potential och musikkarriären får en raketstart.
Livet går sedan vidare. Trots Cornelis framgångar som artist så får han ingen ro. Han får barn men driver sitt äktenskap i botten. Han turnerar och spelar in skivor men åker även fast för rattfylla och hamnar bakom lås och bom. Han är varm och kärleksfull men kan också plötsligt bli paranoid och aggressiv. Sin ångest medicinerar Cornelis med piller och alkohol vilket leder till att han stöter bort de som står honom nära. Kort och gott så är det en ganska traditionell historia om en plågad konstnär. Det som gör filmen speciell är Vreeswijks musik som hela tiden fördjupar de scener vi får se. Genom sin vackert tonsatta prosa öppnar han porten till sin själ och visar oss att där går glädjen och sorgen hand i hand.
Som film står sig Cornelis ganska bra. Även om jag gärna sett handlingen gå in något djupare i trubadurens liv blir det aldrig ytligt. Kanske är det av respekt till de nu levande som vissa delar av Cornelis liv endast berörs flyktigt, eller så tyckte filmens regissör Amir Chamdin att musiken berättar tillräckligt starkt klarspråk för att vi själva ska kunna sätta ihop bitarna. Chamdin gör förövrigt ett bra jobb och speciellt filmens bildkomposition imponerar. Att hitta någon som både kunde sjunga samt fysiskt likna den kraftige Vreeswijk kan heller inte varit speciellt lätt. Uppgiften gick till den norske sångaren Hans-Erik Dyvik Husby, kanske mest känd som ledargestalt i norska rockgruppen Turbonegro. Även om Husbys accent ibland förråder honom så gör han ett träffsäkert Vreeswijk -porträtt. Absolut bäst blir det när David Dencik dyker upp som den ständigt onyktre Fred Åkerström. Denick är en av Sveriges bästa skådespelare och hans scener med Husby ger helt klart mersmak. Kanske skulle Dencik ha kunnat få mer utrymme men man får heller inte glömma att det är Cornelis historia som berättas här, inte Åkerströms.
Sammanfattningsvis kan man säga att Cornelisär en mycket stilig och klart godkänd hyllning till vår tids kanske största vispoet. Cornelis Vreeswijk klarade att i sina texter på ett lysande sätt fånga den svenska folksjälen. Trots detta blev han under sin livstid aldrig speciellt erkänd, inte ens svensk medborgare. Även om filmen skulle ha tjänat på att vara lite mer djupgående så får han här åtminstone viss upprättelse. Det kanske inte rör sig om något mästerverk men Cornelis är ändå riktigt sevärd, om inte annat för den fantastiska filmmusiken.
— — —
Kristoffer Pettersson ingår i Kulturdelens redaktion.
Kristoffer Pettersson beskriver Cornelis Vreeswijk som en outsider som inte fick något större erkännande.Det tycker jag är ett mycket överraskande perspektiv. Så kommer inte jag ihåg Cornelis. En skandalernas man men också mycket hyllad under sin livstid. Omdömet ”vår tids kanske största vispoet” minns jag att jag hörde redan under hans livstid.
En intressant invändning Peter – men jag står nog kvar vid mina ord. Under stora delar av 70 och 80-talet så drevs Cornelis Vreeswijk nästan ur landet då pressen var betydligt mer intresserad att skriva om hans privatliv än om honom som artist. Han var också helt oförmögen att sköta sina pengar vilket ledde till en personlig konkurs och en rejäl skatteskuld. Skivbolag och konsertarrangörer beordrades sedan att inte betala några pengar alls till Vreeswijk förrän skulden var reglerad. På så sätt satte man Vreeswijk i en situation där han inte kunde jobba och heller inte få in några pengar till skatteskulden. Han levde sedan länge ett kringflackande liv (Outsider?) vilket 1983 slutade med att han inte såg någon annan lösning än att hungerstrejka. Olof Palme fick tillslut gå in och medla mellan Vreeswijk och kronofogden och fick ordning på situationen. Fortfarande tordes konsertarrangörer inte boka Vreeswijk och exempelvis Ulf Lundell fick smuggla in honom (som hemlig gäst) till nyårsgalan 1985. Även om detta framträdande blev en stor succé så var det först 1987, på den nu legendariska Roskildespelningen, som Vreeswijk fick uppträda på en ordenlig scen igen. Han var då mycket sjuk och fick aldrig uppleva de hyllningar och det stora mediale erkännande som kom efter spelningen.
Att säga att Vreeswijk var en ”Outsider som inte fick något större erkännande” vore nog kanske en överdrift. Men som jag skrev – att han ”inte fick det erkännande han förtjänade” och att han ”inte blev speciellt erkänd” tycker jag är mycket passande formuleringar. Man ska nog inte utmåla Vreeswijk som någon ängel (han var både lynnig och hade en rejäl missbrukarproblematik), men att han aldrig fick uppleva sin egen storhetstid tycker jag vi kan slå fast. Sen är det ju upp till var och en att avgöra om han förtjänar ikonstatus eller inte.
Även om jag tycker att man faktiskt ska betala skatt så gav Cornelis Vreeswijk oss en fantastisk vis- och lyrikskatt som åtminstone jag är oerhört tacksam för. Hade Vreeswijk familj istället flyttat till USA när han var liten så är det inte omöjligt att vi skulle nämna honom i samma andetag som Bob Dylan, men det är ju bara min högst personliga åsikt;)
Jag tycker dock att man ska se filmen ”Cornelis” med källkritiska ögon eftersom den är kommersiellt utformad för att underhålla. Vill man ha en djupare porträttering av Vreeswijk så skulle jag rekommendera ”Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (2006)” av Klas Gustafson.
Som vanligt slår Kristoffer Pettersson huvudet på spiken!!
Han är en mästerlig recensent som skriver både intresseväckande och faktaspäckat. Det sistnämnda utan att man egentligen lägger märke till det. Kul att läsa om delar av Cornelis liv och leverne som jag faktiskt inte hade en aning om!