Felix Meijers mentala flugpapper

Inlagd av Kulturdelen Portfolio onsdag, april 20th, 2011

”Min barndomsvän Hampus påminner mig alltid om att det hela – mitt konstnärskap – började med att vi satt hemma på mitt pojkrum och ritade Pokémon och andra seriefigurer. Det handlade aldrig om experiment för att hitta ett eget känslouttryck eller om en bilds komposition. Men gör man något tillräckligt mycket så blir man bättre på det, och med allt större färdighet utvidgas även ramarna för vad man kan nyttja den färdigheten till.”

Felix Meijer växte upp i Borensberg, Östergötland, och har studerat konst vid Lunnevads Folkhögskola och Örebro Konstskola. För närvarande undervisar han på Kävesta Folkhögskola samt skriver konstrecensioner. När han var elev på Örebro Konstskola, år 2007-2009, inledde han ett dagboksprojekt som fortsätter än i dag och som har fångat mitt intresse.

”Jag började föra en sorts sporadisk dagbok i samband med gymnasiet. Mer för att förstå mer om mig själv än för att spara det som skrevs ner, egentligen. Jag brukade kalla det för ’mentala flugpapper’, för jag fångade upp mina tankar och känslor när de rusade omkring. Sen kunde jag läsa om och analysera dem senare, när de lugnat ner sig. Det var givande tyckte jag, men det jag gör nu känns mer som Mig – att kombinera bild med skrift och låta texten bli en del av den visuella helheten.”

Felix skriver med en karakteristisk handstil som nästan ser lite gammalmodig ut.

”Vi fick lära oss skrivstil i fjärde klass, lärarna sa alltid att när vi kom upp i högstadiet, då var alla uppsatser och inlämningsarbeten tvungna att skrivas med skrivstil, annars blev de underkända. Sen blev det allt vanligare att var och vartannat hem hade en egen dator och att allt skulle vara datorskrivet istället. Det känns som att många åttiotalister i Sverige blev den där generationen som inte kunde luta sig mot sina föräldrars livserfarenheter, för samhället utvecklades så snabbt. Mycket blev omodernt och bortglömt över en natt, däribland skrivstil. Undervisar man ens i det idag? Hur som helst så håller jag kvar i det. Dels för att det faller mig mer naturligt och smidigt än att texta, men i sammanhanget framför allt eftersom det skapar en viss oläslighet. På så vis får dagböckerna en djupare dimension i kontrast mot de rättframma bilderna i den. Jag kan titta på en dagbokssida och minnas utifrån bilden vad den handlar om, men går jag in på djupet genom att läsa texterna så kommer mer ingående detaljer om händelserna fram.
Tanken är att det ska fungera likadant för en utomstående, fast i ett ännu bredare perspektiv; bilden är lättillgänglig, men om den väcker så pass mycket nyfikenhet att man vill läsa texten måste man koncentrera sig lite extra. En ytterligare dimension i den här oläsligheten uppstår i och med att jag fragmenterar textstycken och placerar ut mindre partier av dem i olika delar av pappret. Ofta varierar jag vilken ledd jag skriver på också – det blir en intressantare komposition så.”

Visst hade du ett projekt med Vassiliki Falkehag där du satte upp ungefär den här sortens bilder på gatorna i Örebro? Var de också dagböcker?

”Ja, nej nej. De var inte dagböcker, utan små ’Konstateranden’, som jag kallade dem. De var uppbyggda lite på samma tanke; bilder som eventuellt kunde väcka nyfikenhet hos förbipasserande, förstärkta av texter som förklarade, men var läsliga först när man tagit ett par steg närmre. Några av dem var dikter, andra reflektioner över relationer och berättelser om möten, några samhällskritik. En handlade om pollenallergi! Jag försökte sätta upp dem på oväntade ställen – platser där man inte förväntar sig konst.”

Din bildvärld kan kanske beskrivas som surrealistisk/mytologisk. Det  ligger ju långt ifrån det vardagliga i att föra dagbok. Kan du
kommentera det?

”Jag brukar säga ’verkligheten är bara ett komplement till din fantasi’. Visst är bilderna surrealistiska och överdrivna, men det är medvetna drag med avsikt att forma ett uttryck för det jag upplever. Ibland känner man sig fragil som ett korthus, ibland stark nog att ta sig an hela världen – det blir två rätt olika självporträtt, trots att båda har samma motiv. Bilderna skildrar min upplevelse av det som händer omkring mig och mina tankar runt det.
Hur vi upplever världen och vad som faktiskt existerar i den är alltid åtskiljt. Jag kommer att tänka på filosofen Schopenhauer, som menade på att allting finns endast i relation till något annat. Lite så tänker jag om världen, fast på ett mer subjektivt plan. Vad Jag har för relation till något påverkar alltid hur Jag upplever det – vad det är för Mig. Det är den sortens bilder jag försöker bilda i mitt huvud och återge när jag formulerar ett dagboksinlägg. Ibland försöker jag med text förklara just varför jag uppfattat något på det sätt jag gör – beskriver min relation till en person eller en företeelse som avbildas i dagboken. I ett inlägg står jag till exempel och sjunger, inför en publik. Det kan utifrån antas vara något enkelt för en kreativ och expressiv person, men läser man texten så får man förklarat att jag blev retad för min röst och dialekt återkommande under min uppväxt. Då får man en lätt inblick i det subjektiva värdet i scenen. På så vis förstärker bilden och texten varandra och skapar en helhet.”

Vad var det som fick dig att börja kombinera bilder och text?

”Åh, som alla bra berättelser började allt med ’pojke träffar flicka, pojke blir kär i flicka’, fast med några komplikationer. Det är inget ovanligt att konstnärer arbetar utifrån sina egna aktuella känslor, upplevelser och tankar – går det att göra på något annat sätt? Hur som helst så uppstod en sådan röra att mina ’mentala flugpapper’ inte räckte till, så jag fick ta till konsten för att på ett tillfredsställande och uttömmande sätt fästa allt kaos vid något. Det kändes som en otrolig lättnad – en sådan där milstolpe då man känner att något verkligen föll på plats; att man hittat något man inte visste saknades.”

Ett lyckligt slut på kärleksdramat?

”På sätt och vis! Det hela var en obesvarad förälskelse som gick över rätt snabbt. Vi är goda vänner nuförtiden. Hela historien finns dokumenterad i min dagbok/blogg.”

Så du gör bloggkonst?

”Det där lät nästan som ett skällsord! En vän definierade det någon gång som ’kronologisk konst’. Själv vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska kalla det. Bloggvärlden har verkligen exploderat de senaste åren, men jag vet inte om jag använder den vanliga mallen för att ta mig in i bloggvärlden, eller om det bara är för att det är ’nära nog’. Om det är en blogg så är det den sorten som inte jagar läsare, utan snarare ger folk en möjlighet att få ta del av hur någon annan tänker och uttrycker sig. Utifrån sett är det nog bara hur jag uttrycker mig som skiljer sig från mängden. För mig själv handlar det snarare om en stark tro på uppriktighet som något fundamentalt viktigt, som får alldeles för lite utrymme i våra liv. Om normen var sådan att folk vågade och ville vara mer uppriktiga, utan att det klassades som exhibitionistiskt och tabu, så skulle nog många av samhällets problem komma upp till ytan på ett skonsammare sätt och bli enklare att arbeta med. För att inte tala om problemen kring köksbordet!
Många som läst min blogg har reagerat på att det jag skriver är så avskalat och att det stundtals förtar själva förtroendegesten när allt ligger öppet ’som en bok’. Jag har nog också känt så till och från, absolut, men i det stora hela känns det viktigt för mig. En sorts utmaning.”

Det kanske finns en viss konflikt där. Hur många dagbokinlägg är du uppe i?

”139 stycken. Det brukar bli ett eller ett par i månaden. Ibland flera samma vecka, ibland inga på sextio dagar. Endast en har censurerade textpartier, för att inte utlämna känsliga detaljer om någon jag bryr mig om. För egen del försöker jag vara helt öppen, annars skulle hela syftet gå förlorat och det skulle upphöra att vara Min dagbok.”

Men du publicerar allt du skriver?

”Alla inlägg finns upplagda på http://felixmeijer.com.”

——

Peter Ekström är medlem av Kulturdelens redaktion