Biografi: Svjatoslav Richter, pianist
Facklitteratur, Recension lördag, maj 7th, 2011Svjatoslav Richter, pianist
Karl Aage Rasmussen
Översättare: Helena Hansson
Akvilon förlag. 325 sidor. Utkommer den 7 maj 2011.
Det räcker inte att vara stor för att bli en legend. Det finns och har funnits hur många stora pianister som helst men få av dem kan pretendera på att kallas legendariska. Det måste till något extra, något utöver det rent pianistiska. Man kan till exempel dö ung, som Dinu Lipatti, eller bli riktigt gammal, som Artur Rubinstein eller framstå som ett slags intellektuell kuf, som Glenn Gould. Och så har vi Svjatoslav Richter.
Han är väl mest känd för sina tolkningar av tysk och rysk musik och då inte minst Beethoven, Schubert, Schumann, Musorgskij, Skrjabin, Rachmaninov och Prokofjev. Men hans repertoar var enastående bred och rymde allt från Bach till Debussy och Webern. Men ingen kunde få honom att spela något som han inte hade ett personligt förhållande till. Och om någon annan pianist redan hade gjort vad Richter uppfattade som en fulländad tolkning av ett verk lät han det vara. Det fanns ju inget att tillägga. Det gör att det finns till synes egendomliga luckor i hans diskografi. Men denna utstrålning av integritet och egensinne är samtidigt en viktig del av legenden Richter. ”Vad tänker ni på när ni spelar”? frågade honom en journalist en gång. ”På det jag spelar”, svarade Richter. Han hade inte heller uppskattat att jag talar om hans ”tolkningar”. Själv ansåg han att han bara spelade exakt det som tonsättaren hade skrivit. Men frågan är förstås hur man i så fall skall förklara att hans olika inspelningar av ett och samma verk kan låta så olika.
Men vem var han egentligen, denna gudabenådade pianist med den kraftfulla fysiken och den till synes slutna personligheten? Den som förväntar sig att få ett entydigt svar genom att läsa Karl Aage Rasmussens biografi över honom – Svjatoslav Richter, pianist – blir kanske besviken. Men det är inte Rasmussens fel. Richter var förtegen om sig själv, och vännerna har typiskt nog helt olika uppfattningar om honom. Tystlåten eller pratsam? Jadå. Inåtvänd och depressiv eller utåtriktad och levnadsglad? Javisst. ”Jag tycker inte om mig själv”, säger han i en intervju mot slutet av sitt liv och vänder sig bort. Men samme man älskade maskerader och skandaler. Han njöt av scenens teater lika väl som av livets teater. Vännen Rostropovitj, den legendariske cellisten, minns till exempel hur de två en gång krälade in på en fest utklädda till krokodiler.
En företeelse som alla som skriver om livet i Sovjetunionen ställs inför är annars den flora av anekdoter som frodas i slutna samhällen. Den källkritiske biografen vill veta vad som faktiskt hände men möter historier som bekymrar sig föga om detta utan i stället vill förmedla och sammanfatta essensen av en tid eller person. Ett talande exempel är de olika uppgifter som finns när det gäller vad Prokofjev egentligen sa vid ett möte med partiideologen Zjdanov. Richter berättar en version som skall visa Prokofjevs personliga mod. Tonsättaren och maktopportunisten Chrennikov presenterar en mer oförargligt komisk variant. Det enda problemet är, som Rasmussen påpekar, att Prokofjev omöjligen kan ha deltagit i det där mötet över huvud taget …
Det finns också vissa ämnen som är känsligare än andra. Dit hör Richters homosexuella läggning. Han talade aldrig öppet om den men gjorde heller inget för att dölja den – och vännerna har varit fortsatt diskreta även efter hans död. Till saken hör också att homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen. Richter hade dock ett livslångt förhållande, nämligen med den lesbiska sångerskan Nina Dorliak. De levde tillsammans i något som utåt såg ut som ett äktenskap, och det är uppenbart att de stod varandra mycket nära. Men gifte sig gjorde de först efter Richters död (jo, det är faktiskt sant.) Den andra viktigaste relationen var kanske den till modern. Men den var traumatisk. Efter makens död gifte hon om sig med en karl som Richter hatade och försvann till Tyskland– ett ”svek” som sonen aldrig tycktes komma över.
Richter föddes två år före den ryska revolutionen och dog sex år efter Sovjetunionens fall. Man kan säga att han föddes och dog i Ryssland men levde i Sovjet. Kanske kan man också säga att han först och främst var ryss, låt vara en ryss med tyska rötter. Han var mån om att framställa sig som politiskt fullständigt ointresserad, och man kan få intrycket att han betraktade det sovjetiska samhällssystemet ungefär som vädret: det var som det var, punkt slut. Kanske var det verkligen så han såg på saken. Eller också var det en strategi för att kunna koncentrera sig på konsten. Man skall komma ihåg att hans egen far föll offer för Stalintidens utrensningar och att han, precis som alla ryssar i hans generation, såg vänner och bekanta förpassas till läger. Men man skall också komma ihåg att han 1960 inte tvekade att spela på författaren Boris Pasternaks begravning – vilket mycket väl skulle ha kunnat försätta honom i svårigheter. Genomgående är också hans starka motvilja mot all slags maktutövning. Det var bland annat därför som han skrinlade sina planer på en karriär som dirigent. Däremot tycks Richter, till skillnad från många av sina kolleger, aldrig ens ha funderat på att hoppa av till Väst, även om han med åren kom att tillbringa allt längre perioder i Italien och Frankrike. Inför den amerikanska livsstilen tycks han ha känt en direkt olust och turnerade endast motvilligt i USA.
En artist i Sovjetunionen var både livegen och privilegierad, och konsten kunde bokstavligen vara en fråga om liv och död. Rasmussen är mån om att placera Richter i detta historiska sammanhang vilket också gör att boken får ett bredare intresse än det rent biografiska. Det är utmärkt, ty legenden Richter hänger intimt samman med honom som just sovjetisk artist. Jag hade rent av gärna sett att Rasmussen varit ännu utförligare i dessa avseenden. Men vill man ha mer personliga och livfulla skildringar av sovjetiskt artistliv kan man alltid gå till Galina Visjnevskajas memoarer.
Karl Aage Rasmussen är själv professionell tonsättare. Men här vänder han sig till en bred publik och visar sig ha förmågan att skriva om musik på ett sätt som alla kan förstå. Resultatet är både initierat och lättläst. Dessutom är volymen rikt illustrerad. ”Gåtan Richter” blir alltså belyst från en rad olika håll. Det innebär inte att den blir löst. Men å andra sidan är knappast en människa en gåta som låter sig lösas. Legenden Richter lever vidare – precis som pianisten Richter lever vidare i sina otaliga skivinspelningar.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Pga av tveksamheter angående upphovsrätten har bilderna som tidigare illustrerade recensionen tagits bort.
