Hem » Fokus » Fyra stationer på väg mot en bild av Bengt-Göran Carlsson

Fyra stationer på väg mot en bild av Bengt-Göran Carlsson

1.1960 fick han sin första kamera. Det var i Mariestad. En present. En Super Ikonta med bälg. Finns den kvar? Nej inte nu längre.
Han var fosterbarn. Bodde på landet. Fick börja jobba tidigt. Först som dräng, sedan på tryckeri.
Det blev semesterbilder och så där. Som för vem som helst. Men han gick runt med kameran lite nu och då. En dag träffade han en annan fotograf vid sjön. Han tyckte att Bengt-Göran skulle bli medlem i fotoklubben som han var ordförande i.
I Mariestads fotoklubb dög det inte med bälgkamera längre. Fotografromantiken föreskrev en Leica. Bengt-Göran köpte en på avbetalning. Klubbens mörkrum var inhyst i en källare i en villa, Bengt-Göran använde det flitigt.
Varför? Ja, nog fanns där en rejäl dos manlig romantik men också kompiskänslan i klubben. Umgänget var intensivt. Man hade roligt ihop. En av kamraterna var Sture Karlsson. Han med tranorna.
Och så tävlingarna förstås. Bengt-Göran placerade sig bra redan från början. Det sporrade.

Han hade flutit runt lite i Stockholm. Nu flyttade han till Örebro och stadgade sig. Bildade familj. Fick så småningom tre barn. Gick med i Örebro Fotoklubb. Georg Söderström var ordförande. Han ställde upp i allt fler tävlingar och vann ofta. Sedan gick han med i Focus i stället. Ansågs den lite finare, lite mer konstnärlig? Var kompis med Janne Wadström, Bertil Ludvigsson, Jan Bernhardtz och Anders Håhl. Plåtade brudar. Och annat. När var det här? Tja 64-65 sådär. Det gick bra. En framgångsrik amatör. Han vann så mycket tävlingar att han blev avstängd från vissa. Inte visste han att han bara lite senare skulle sluta tävla helt och nästan tycka att det var lite genant att han någonsin hade gjort det.

2. Ett veckoslut 1966 var det bildanalys i en gillestuga i Lindesberg. Inbjuden domare var Christer Strömholm. Han gillade Bengt-Görans bilder. Du ska gå på min skola i Stockholm, sa han. Omöjligt. Bengt-Göran var en vanlig arbetargrabb. Jobbade på pappersbruket i Örebro. Det fanns inga pengar till något sådant.
Men Christer Strömholm skickade ett brev till AMS där han skrev att fotografi var det enda Bengt-Göran var lämpad för. Så han fick AMS-bidrag för att gå på Christer Strömholms legendariska fotoskola. Det var bara han och en annan som hade det. Ungefär 500 kr i månaden.
Christer Strömholm var avgörande. Han var stenhård men ställde också upp till hundra procent. Att åka till Paris stämde inte riktigt med AMS idéer om närvaro. Men Christer sa: Jag fyller i närvaron. Åk bara. Jag vet ingen som är så närvarande som du.
Det fungerade bra på Fotoskolan. Utom med franskan. Där svek självförtroendet. Bengt-Göran gick tillsammans med bland andra Anders Petersen, Kenneth Gustafsson, Marco Plüss, Agneta Ekman, Peter Knopp, Paulo Rodriguez, Hasse Andersson och Erik Eriksson. Tor Ivan Odulf var där som lärare och liksom i utkanten fanns Thomas Tidholm.
Elever och lärare umgicks och arbetade hela tiden. Det fanns ingen gräns mellan skola och fritid. Undervisningen var konstig. En blandning mellan fullständig frihet och total disciplin. Där fanns bland annat något som hette Skjutskolan med konkreta uppgifter som skulle lösas på tid och som poängsattes av Christer Strömholm på en stor tavla.
Vissa elever gillade han bättre än andra. Kanske de som inte slickade läraren allt för mycket. De som käftade emot. Det tyckte Christer Strömholm om. De fick småjobb vid sidan som hjälp till försörjningen. Bengt-Göran hörde dit.
Eleverna tvingades också att läsa böcker, se på konst och film och läsa dagstidningar. Det var Christer Strömholm noga med. Plötsligt kunde han stå där och peka med hela handen och förhöra: Vad handlade Dagens Nyheters ledarsida om idag?
Det hände mycket på Fotoskolan. Edouard Boubat och många andra fotografiska storheter var där och föreläste. Christer Strömholm arbetade fram bilderna till Poste Restante. Bengt-Göran fick assistera vid något tillfälle. Han sög i sig.
Hela livet omskolades för honom. Han hade varit lite på glid. För busig. Men på Fotoskolan fick han riktning i livet. Blev socialt engagerad. Öppnade ögonen. Och när skolan var slut var det precis som Christer Strömholm skrivit; han var inte lämpad till något annat än fotograf.
Christer Strömholm gillade Bengt-Göran. De var fighters bägge två. Bland annat kämpade de mot sjukdom.
3. Det var i Örebro. 1967. I Hagaparken. Han hade gått bakom en buske för att pissa. Då kom det blod istället för piss. Och det gjorde ont. Ett njurstensanfall.
Det blev ordentlig operation och flera veckor på sjukhus. Sedan dess kände han att sjukdomen var en ständig följeslagare. Njuren sviktade. Det blev fler operationer och sprängningar.
1972 fick han diagnosen astma ovanpå det andra. Medicineringen var tuff. Han fick stora doser Cortison och många andra mediciner. Stod under ständig uppsikt. In och ut på Lungkliniken.
Var är Bengt-Göran? Han är på Lungan. Igen?
Senare gick höftlederna. 1986 och 1992. Antagligen en följd av den kraftiga medicineringen.
Bara en gång träffade han sin biologiska mor. Från henne förstod han att sjukdomen låg i arvet.
Men han la inte av att fotografera. Tvärtom hjälpte kameran honom igenom sjukdomarna. 1977 blev han sjukpensionerad på deltid. Ändå fortsatte han som yrkesfotograf. En av Tiofotos flitigaste stringers. Envis.
Han tyckte inte att han kunde lägga sig ner och dö. Han kämpade. Läkarna ställde upp. De kände också att han var en fighter. De gillar sådant.
Gradvis blev han i alla fall förändrad av den ständigt närvarande sjukdomen. Nya vanor. Mediciner som påverkade både kroppen och humöret. Men alla som känner Bengt-Göran vet att inget av intensiteten gått förlorad. Sjukdom och sjukhustid har inte knäckt honom. Nej, av det gjorde han istället en massa bra sjukhusbilder. Kanske tillförde till och med sjukdomen något. Medkänsla. En instinktiv förmåga att förstå lidande.
4. Efter att ovanstående text skrevs till en katalog för Bengt-Görans utställning på Örebro Läns museum 1997 hann sjukdomen ifatt honom. Han råkade ut för flera kriser. Bland annat en stroke. Till slut orkade inte lungorna mer och han avled i slutet av maj 2011.
Det står mycket om Christer Strömholm i texten ovan. Det är ingen tillfällighet. Christer var skillnaden mellan liv och död för Bengt-Göran. När jag skrev att han var lite på glid i sin ungdom så var det en underdrift. Situationen var rätt allvarlig och Bengt-Göran var bokstavligt talat märkt av den tiden med klumpiga kåkfarartatueringar på hela överkroppen. Han levde det liv som en del av hans fotografkollegor bara iakttog på distans.
Han är nu borta men lämnar efter sig en svallvåg av fotografier. Om man sorterar bort de nakna tjejerna från 60-talet och brödjobben så finns det ändå kvar ett fantastiskt material. En del publicerat i tidskrifter och någon bok (Loka – en brunnssommar). Mycket visat på utställningar. Men nu ligger det mesta i lådorna och väntar.
Trots det var han ingen doldis. Så här skrev Marie Lundquist i en presentation i Fotografisk Tidskrift 6/97: ”Kaos är inte granne med Gud i Bengt-Göran Carlssons bilder. Istället är det den dramatiska verkligheten som är förhärskande, speglad genom ett temperament som inte är påträngande. Bilderna har en slags hänsyn som man först kan missta för glanslöshet, men som mera handlar om respekt för de människor som avbildas. En omsorg och kärlek till den livslånga berättelse som varje vardagligt ögonblick innehåller.”
I Nerikes Allehanda 110530 skriver Claes Gabrielson om Bengt-Göran. Det är en vacker text. Claes och många andra fotografer i Örebro har mycket att tacka Bengt-Göran för. Han skriver: ”Jag lärde av Bengt-Göran att fotografi är ett språk och att det står närmare poesins än romanens. Jag vet få fotografer som så intensivt förenade sin egen vardag med sitt fotografiska arbete. Bengt-Göran Carlsson levde för sin fotografi, talade om fotografering och fotografer i stort sett all sin vakna tid. Till saken hör att jag knappast lärt känna någon som också samtidigt formligen slukade litteratur. Han var en mycket beläst person som läst alla de stora författarna, oavsett varifrån de kom.”

Idag tas fler bilder än någonsin. Men. Bengt-Göran Carlsson var en av de sista klassiska fotograferna i vår del av världen.

——

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion

Share

3 Kommentarer för “Fyra stationer på väg mot en bild av Bengt-Göran Carlsson”

  1. Peter Ekström

    Bilden som illustrerar denna text är naturligtvis en av Bengt-Göran Carlssons. Det är den av hans bilder som är mest publicerad. Men bara ett par originalkopior lär finnas eftersom negativet var så svårt att göra något av. Men BG var en mästare i mörkrummet och fick ändå till det.

  2. Hej vad fint skrivet om pappa han ville så att jag skulle läsa på facebok om han som du har gjort.Stort tack Ulrika BG dotter

  3. Kenneth Johansson

    Hej Ulrika!
    Jag träffade din far flera gånger då han fotograferade bland ungdomarna som hängde i Centralparken på 60-talet. Jag jobbade själv i fotobranschen i början på 60-talet och blev bekant med sådana örebrofotografer som Georg Söderström och Anders Håhl. Jag undrar vart alla bilder tog vägen, förutom det som donerats till Länsmuséet. Vi är hundratals om skulle vilja se de bilder han tog av oss tonåringar på den tiden, den tiden som vi minns med kärlek och längtan.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

  • Tävling: Rampage

    Var med och tävla om ett eget exemplar av Rampage på Blu-ray.

    Share
  • Tävling: Red Sparrow

    Det är inte första gången Francis Lawrence har gjort film med Jennifer Lawrence. Hela tre gånger har hon till och med spelat samma karaktär, men vad hette denna figur?

    Share
  • Tävling: Ready Player One

    När Steven Spielberg gjorde sig ett namn så gjorde han det genom att skrämma slag på hela världens bio-publik, men vad hette filmen!

    Share

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree