Biografi: Laterna Magica

Inlagd av Kristoffer Pettersson Facklitteratur, Recension tisdag, juni 14th, 2011

Laterna Magica

Ingmar Bergman

Norstedts, 337 sid

Adelphi Audio (ljudbok, inläst av Reine Brynolfsson)

Finns ute nu

— — —

Många memoarer och biografier har en känsla av självgodhet över sig. Författaren försöker efterkonstruera sitt liv på ett så självskönmålande sätt som möjligt. Detta gäller inte Ingmar Bergmans Laterna Magica (1987).  I denna bok är det är snarare det motsatta. Bergman beskriver sig själv som en ganska vek och impulsiv person som har det svårt med djupare relationer. En människa som hela livet har slagits mot inre ”dämoner”, som han själv kallar dem, samt fysiska problem med orolig mage och sömnlösa nätter. Han framställer sig inte som något regigeni, utan har snarare haft relativt små pretentioner när det gäller hans film och teaterkonst.  Han medger att han gått in i yrket med stark tro på sig själv, men efter några rejält havererade och förödmjukande projekt blivit mer ödmjuk. Han menar att han efter dessa elddop på allvar kunde lära sig konstformerna eftersom han studerade och skolades av äldre veteraner som Viktor Sjöström med flera.

Bergmans liv inleds med en näradödenupplevelse när hans mor har spanska sjukan vid hans födelse. Den ständigt närvarande döden och sjukdomen finns alltså där redan från början. Han beskriver sig själv som mycket sjuklig och fysiskt vek under sin uppväx. En barndomstid som kantades av fysiska övergrepp och utsatthet, något som känns igen från flertalet av hans filmer. Bergman beskriver även hur han tidigt lär sig ljuga för att klara sig undan stryk och dylikt. Slående är naturligtvis hur mycket hans uppväxt påminner om Alexanders i Fanny och Alexander (1982). Fadern som är präst får sin hand kysst i samband med aga. Den unge Bergman blir inlåst i en mörk skrubb när han varit olydig, och så vidare. Det här är scener som återkommer i filmen och på så sätt bearbetas visuellt av Bergman. För det är exakt det han gör i sina verk, bearbetar. Efter att ha läst Laterna Magica inser jag också att Scener ur ett äktenskap (1973) är som ett potpurri av Bergmans fem äktenskap på samma sätt som Fanny och Alexander bearbetar uppväxten. Flera andra element från barndomstiden återfinns ofta i Bergmans filmarv. Detta rör sig om allt från återkommande namn på karaktärer till de karaktäristiska Bergman-frågeställningarna om döden och Gud.

Laterna Magica, som inte berättas kronologiskt, studsar mellan olika perioder och för Bergman viktiga situationer. Allt är slående öppenhjärtigt berättat och blottläger hans innersta på ett imponerande grundligt sätt. Han förbannar sig själv över att ha varit en dålig far och usel make. Han söker gång på gång svar på varför det blivit så och landar i insikten att det är barndomen som ligger till grund för hans totala individ. Den finns  hela tiden oroligt bubblande i bakgrunden likt Bergmans mage.På så sätt liknar även Laterna Magica Bergmans filmkonst. Uppväxten blir som en plattform som Bergman ständigt återkommer till. En något störd utgångspunkt som senare blandas med insikter, upplevelser, förälskelser, uppbrott och ytterligare insikter.

Alla som är intresserad av Ingmar Bergmans filmkonst och vill fördjupa sig ytterligare i en av världens mest individuella och talangfulla regissörer bör läsa Laterna Magica. Med sitt medryckande språk och imponerande självobjektivitet så är det dessutom något för den som överlag uppskattar välskrivna biografier och att få inblick i fascinerande livsöden. Efter att ha läst boken förstår jag att Bergmans liv inte finns parallellt med hans konstnärskap utan snarare vävs samman till ett. Naturligtvis är Laterna Magica också precis som Bergmans filmer egentligen inget annat än ett försök att bearbeta de egna dämonerna.

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion